Savages (PRS för Mort och Ninniku31)

Ett stenkast längre fram fick den unga vilden syn på ett ljus bland alla buskar och andra växter på marken och runt om ljuset fanns det vildhundar...
Awendela gav ifrån sig en ljudlös suck. Han var minst sagt en dåre! Hon tog tag i en lian och svingade sig ner från trädet. Som den stabila person hon var så landade hon stadigt på fötterna bredvid Gavin. '' Använd inte det vapen '' morrade hon fram till honom. Vildhundarna brukade inte attackera ''vildarna'' men eftersom Gavin inte var en ''vilde'' så kunde det sluta illa. ''' Klättra upp för lianen om du vill behålla ditt liv'' Hon räckte fram lianen till Gavin och visade inte ens en gnutta rädsla för vildhundarna.

Så i nästa stund var hon där igen, Awendela. Varför hade hon letat upp honom eller hade hon enbart funnit honom av slumpen?
Han kastade en blick på vildhundarna igen och sedan på henne som inte verkade det minsta rädd för dem. Inte för att Gavin drabbats av panik då han upptäckt dem, han hade trotts allt gått igenom en viss träning.
Det var inte läge för att tala, snabbt släckte han facklan, kvävde elden under foten och tog sedan lianen, började hasa sig uppför den. Hans tunga, muskulösa kropp fick den att svaja och han var för ett ögonblick rädd över att den skulle brista men tydligen var den segare än vad den såg ut. Då han klättrat några meter kollade han ned emot henne igen.

Efter att Gavin börjat klättra ner så väste hon något till vildhundarna och började sedan själv klättra upp,men dock så hade hon tagit med en mindre lian i svinget och klättrade själv upp den. Trots att hon börjat klättra senare än Gavin så dröjde det inte länge förens hon klättrat förbi honom och sedan svingat sig upp på en stor och tjock gren.
Awendela gjorde en gest mot honom att han skulle ta sig dit.

Gavin såg hur hundarna flydde Awendela och i nästa stund var hon ikapp honom. Hon svingade sig smidigt upp på en stor gren och Gavin visste vad hon ville.
Sakta fick han lianen att börja svinga. Han älskade utmaningar, fysiska som psykiska och ett pojkaktigt leende spred sig nu över hans läppar. Ögonen tindrade likt en ung pojk som höll på med något rackartyg.
Tillslut släppte han lianen och kastade sig emot grenen. För ett ögonblick trodde han att han skulle fall men i sista stund tag på grenen. Hans händer gled längst barken tills han fick ett grepp med fingrarna och drog sig upp med råstyrka. Försiktigt balanserade han på grenen, det var inte alls så lätt som Awendela fick det att se ut men han lyckades i alla fall stå kvar fortfarande med leendet över sina läppar.

Det var något i Gavins blick som fick Awendela att le för en kort sekund men det försvann ungefär lika snabbt som det kommit. Att se henne le var en ganska sällsynt sak. '' Aldrig svingat i lianer?''
Armarna var i kors och hon lyfte ett ögonbryn. Kunde inte slinga lianer och verkade inte veta hur man försvarade sig mot vildhundar? Vad visste ens denna Gavin för något. '' Om du vill överleva måste du stanna här uppe bland träden tills solen kommer fram''
Men sedan kom den unga kvinnan på en sak. Han behövde antagligen något att äta och dricka också eftersom han var ett nytt blåbär i skogen. '' Är du hungrig?''

Gavin njöt av utsikten, njöt av att känna dofterna och den svala nattluften emot sin hud. Nedanför kunde han inte längre se eller höra vildhundarna och så bröt Awendelas stela dialekt hans funderingar.
”Det finns inte så många lianer i staden”, svarade han enkelt på hennes fråga.
Det fanns inga lianer men han hade klättrat i rep förr och aldrig hade han någonsin sett någon klättra som henne. Hennes mörka hy fick honom att knappt se henne i mörkret förutom ögonvitorna och de vita tänderna som stack ut något.
”Hungrig?” sade han frågande eftersom han inte hade haft en tanke på mat men hans mage besvarade frågan med ett kurr.

'' Du har tur. '' Awendela kastade upp sitt spjut och fångade det med sina ena hand när det kom ner igen. Men denna gången hade det en del frukt med sig. Dem hade nämligen landat på en gren som tillhörde ett gigantiskt träd som bar frukt.
Vatten fanns i enorma blad som var skålformade som också tillhörde trädet. Försiktigt tog hon av frukten som spjutet tagit med sig och räckte över det mesta till Gavin men behöll själv lite. Även en ''vilde'' behövde mat i kistan.
Utan att säga något så satte hon sig ner på grenen utan bekymmer och började äta av frukten. Månens starka ljus nådde äntligen även dem. '' Ni är verkligen klen. Precis som en nykläckt fågelunge som inte kan flyga eller skaffa egen mat'' Vad Awendela menade med det var att Gavin inte verkade kunna något om skogen, hur man överlevde eller ens skaffade mat. De bärnstensfärgade ögonen såg in i hans när hon sade detta.

”Tur?” börjar han frågande men stelnar till då hon höjer sitt spjut för att sedan åter igen slappna av då han förstår vad hon gör.
Tacksamt tog han emot frukten. Kommentaren om att han var klen viftade han bort som om den var en fluga. Ifall hon sa de så.
”Var bor du?” frågade han och likt Awendela satte han sig ned på grenen.
Han tog en tugga av frukten och dess saft rann nedför hans haka. Den smakade mycket bättre än frukterna de hade i staden, fast de var ju också odlade i ett labb.

De olikfärgade ögonen stirrade helt plötsligt mot Gavin som om han inte vore riktigt klok. '' Varför skulle jag berätta för dig var jag bor?'' Ögonen smalnades av misstänksamhet. '' Att berätta saker för främlingar är inte något bra. I alla fall inte om det gäller boende''
Det for en rysning genom Awednela. Vem vet vad Gavin kunde göra om han fick reda på var hon bodde? Han kanske skulle kontakta sina vänner och sedan skulle de komma och förstöra skogen som var deras hem?
Frukten som Awendela tagit till sig själv var snabbt upp äten och hon hade inte ens blivit smutsig. Kanske för att hon var van att äta saftiga frukter? '' Du får sova här uppe i trädet tills solen vaknar igen. Annars kommer du bli uppäten av bestarna eller skogen''

Gavin ryckte till något vid hennes fientlighet men hämtade sig snabbt.
”Konversation du vet”, sade han och kunde inte undgå att tycka hon verkade en aning paranoid.
Gavin tog ännu en tugga av den underbara frukten. Hur var det meningen att han inte skulle ramla de kanske 10 meterna ner emot marken för att mosas. Hon var tvungen att skämta men hennes blick sade något annat.
”Så vad kan man berätta för främlingar då?”
Det ryckte något i hans mungipor och han torkade bort saften som rann nedför hans ansikte med ena tröjärmen.