Privat Rollspel (planerat, går inte att hoppa in)

Andrew letade i sin vanliga lugna takt efter en ledig kupé. Efter en stunds letande hittade han en långt bak i tåget. Han satte sig längst in och vilade huvudet mot det kalla fönstret. Han hade till skillnad från de flesta ingen att vinka av. Hans mamma och pappa hade meddelat att de hade andra saker för sig och därför inte kunde komma. Men Andrew visste bättre...de ville helt enkelt inte. Tåget började rulla och de satte fart, iväg från London till Hogwarts. Andrew kände en konstig klump i magen, både av förväntan och fruktan, Han såg i fram mot alla lektioner och spännande saker som inte hände i vardagslivet. Däremot visste han nästan att han skulle bli ignorerad av alla som det alltid har varit.

I sista sekund hade jag lyckats dra med mig väskan in i tåget. Nu rullar vi säkert fram och jag släpar väskan efter mig med skrapljud som får de flesta ungarna att sticka ut huvudet för att se vad som står på. Tillslut hittar jag en ledig kupé, tom så när som en pojke med huvudet lutat mot fönstret. Jag slänger in väskan med en duns och slår mig ned på bänken mittemot honom, närmast dörren.

Andrew hörde en duns och tittade förvånat upp och såg en tjej sätta sig på bänken mittemot honom. Marx tror han hon hette. Han tittade bort och lät sina tankar fladdra iväg igen. Han kollade på naturen de åkte förbi, kullar, träd men mest ängar. Han lät blicken vandra tillbaka på slytherinflickan. Egentligen visste han ganska mycket om de flesta i hans årskurs, dock visste inte dem mycket om honom själv. Var det nu borde starta en konversation, eller skulle man bara vara tyst?

Jag sparkar förstrött på min ena fot för att få tillbaka känseln. Typiskt att den där dumma väskan skulle landa på min fot. Jag ser hur pojken då och då tittar på mig men jag låtsas inte om det. Jag har börjat prata förut och det har aldrig gått bra. Så jag lutar mig lugnt tillbaka och väntar på att pojken ska ta första steget.

Rickard satt ensam i sin kupe och läste monsterboken

Andrew bara forsätter att glo ut ur fönstret. Han visste ändå inte vad han skulle säga. Ett Hej efter några minuter kändes bara...pinsamt. Men något måste han väl säga.
"Marx är namnet, va?" Frågade han och forsatte att titta ut ur fönstret.

"Alieen", svarar jag och vänder blicken mot honom. Han vill tydligen fortfarande inte titta på mig. "Och du är?" frågar jag och letar efter några tecken på vilket elevhem han hör till.

"Andrew West", svarar han och möter hennes blick. Han ser att hon tittar sökande på honom som om hon försöker ta reda på något. Så klart känner hon inte igen honom, vem gör?

((Sorry om min karaktär låter fett deprimerad...han är bara så))

(Haha, det gör inget! c

Jag nickar kort och undrar vad mer jag ska säga när jag hör fotsteg utanför. Tacksam för det lägliga avbrottet vänder jag uppmärksamheten åt dörren innan den öppnas av en knubbig dam i förkläde. Hon rullar långsamt fram sin vagn och ler. Jag stirrar på alla godsakerna och köper två chokladgrodor. När jag återvänder till min plats slänger jag en groda i Andrews knä. Han ser ut att behöva lite uppmuntran.

Överraskad av det plötsliga kastet av en chokladgroda ger Andrew ett litet leende till henne.
"Tack", mumlar han och börjar öppna förpackningen. Cornelius Agrippa var det på chokladkortet. Han läser snabbt igenom det och stoppar choklad grodan i munnen.