Pirates, Ahoy! (Rollspel)

[Tyvärr, för många flickor. Du kan ju prova pojke. ^^]

Lucy svepte i sig den sista skvätt dryck som fanns kvar i hennes glas. Hon grimaserade av dess starka innehåll och kände hur det brände i halsen. En servitris gick precis förbi bordet och frågade i all hast om hon ville ha en till.
Lucy såg upp på henne och skakade på huvudet.
"Nej, tack", sa hon och såg ner i bordet igen. Servitrisen gick vidare och plockade på sig disk som hon ställde på en bricka.
Lucy såg runt i rummet, och hennes intresse fångades upp av en kvinna som satt borta i ett hörn. Hon hade hört talas om att det var någon som sökte rekryter till ett skepp, men det var inte därför hon kommit hit. Hennes ärende var inget mer än att bli full, men hon ville ut på havet igen. Efter en stunds övervägande och betraktande av kvinnan, reste hon sig upp från stolen. Den skrapade i trägolvet när den åkte bakåt.
Med långsamma steg tog hon sig fram till kvinnan i hörnet, för varje steg hörde man de dova dunsarna när hennes stövlar slog i golvet. Tyst och lätt gled hon ner på stolen framför kvinnan och harklade sig något. Utan ögonkontakt öppnade hon munnen:
"Är det ni som söker rekryter?" frågade hon hest i låg ton.

[Vet att detta kanske inte blev särskilt bra men skit samma. ^^]

Annabell vandrade längst den högljudda gatan. Alltid var det liv i tourtuga eller i alla fall nästan alltid. Den tid som var lugnast var på förmiddagen då de som varit uppe undernatten däckat och många av dem på mycket olämpliga ställen. Annabell hade flera gånger smygit sig fram till det nästintill medvetslösa piraterna för att stjäla deras värdefulla mest älskade föremål. De var lätta byten, för som byten var det hon såg dem men det var alltid roligare att ta ifrån de som var mest alerta, då det fanns en chans att åka fast vilket var något hon nästan aldrig gjort.
Annabell vandrade som vanligt in på värdshuset som alltid var fullt med män, kvinnor, pirater och alla av dess slag. En gång hade Annabell träffat en man som sett ut som ett stort fullt troll och hon var övertygad, i alla fall nästan att det var det han var. Han hade i vilket fall luktat som ett.
”Sam där är du ju”, sade en bekant röst och Annabell kollade upp emot honom.
Han tornade över henne med sin något rangliga kropp. Likt de flesta i Tortuga gick han runt i piratpaltor men skiljde sig något ifrån de andra med sitt slätrakade ansikte och sitt något välvårdade yttre.
Någon knuffade till honom och den gulafärgade dryck han hade i ett glas i handen for över henne. Svärande knuffade hon honom ifrån sig.
”Sammy, det finns jobb”, svamlade han fram tätt intill Annabells öra.
Trotts att han såg välvårdad ut så var han inte för det en nykter man men han var en användbar man. Mycket av vad hon stulit kunde hon sälja till honom utan att det kom tillbaka till henne och han visste alltid allt eller det mesta som hände i Tortuga.
”Jobb?” frågade Annabell med Sams röst.
I år hade hon tränat på Sams röst men trotts det var den väldigt pipig. De som kände till Sam trodde att han enbart var 16 år, att han utvecklades sent och ingen verkade ha lagt märke till att Sam varit 16 år nu i några år.
John pekade emot en kvinna med en imponerande utstyrsel. Hon hade både guld i öronen och på rocken. På huvudet hade hon en trekantig läderhatt och under den kunde Annabell utskilja en hel drös av små, små flätor uppsatt i en hästsvans.
”Kapten Rose Pelter”, hörde Annabell John säga innan något annat drog i hans uppmärksamhet.

Annabell satte sig i en vrå så pass nära att hon kunde tjuvlyssna på kvinnan medan många män och kvinnor försökte få jobb på hennes skepp. Flera ville Annabell enbart skratta åt medan andra var något skräckinjagande i alla fall i Annabells ögon men hon satt där och kände hur hon gillade kvinnan som verkade mer och mer irriterad på de som kom fram till henne.
Så kom åter igen en kvinna fram till henne, kapten Rose. Kvinnan verkade i alla fall något säker på vad hon gjorde och sa. Förhoppningsvis skulle den nykomna kvinnan distrahera Rose så att Annabell skulle kunna smyga ned sin hand i rocken där hon sett Kaptenens börs försvinna.
Det kliade i hennes fingrar och hon kände upprymdheten inom sig. Ett litet leende inte mer än att hennes mungipor riktades en aning uppåt.

(Får jag vara med som skeppshund???)

(Yeah, skriv bara mall. ^^ Coolish med en hund.)

[AlexZz, skulle inte du kunna lägga in alla mallarna i första inlägget så att de blir lättare att hitta? >.<]

[Done. x'D]

"Beror på vad du vill arbeta som, jag tycker om när folk får ett val." Konstaterar Rose lättsamt och undrar ifall den här ljushåriga kvinnan kan vara något att ha. Rose bryr sig inte om ifall det är en flickunge som kommer fram eller en stor manlig person med för mycket tro på sig själv. Alla brukar förr eller senare ge med sig, eller så drar de därifrån. Rose bryr sig inte i vilket det blir så länge de inte blir en börda utan en hjälp.

Leo hade ätit fisksoppan som hade brivit rätt lyckad han gick till världshuset där han hörde talas om en kvinna vid namn Rose som sökte nya män eller kvinnor till sinn besättning. Han hade länge velat ge sig ut på äventyr på havet så det här kunde faktist vara hans chans han skulle prata med Rose. Han såg en kvinna med kastanje brunt hår och var lite piratklädd så han antog att det var hon. Han gick lungt fram till kvinnan och väntade på sin tur att prata med henne

Dante hade nu tapat tålamodet så han gick mot världshuset. han satte sig ner vid ett bord och märkte än lång kö så Dante blev nyfiken och stälde sig i kö för att se vad som var så intresant

[Fy. Det här får bli dåligt. x( Fick sådan fantasibrist just nu. ^^]

Lucy såg upp och in i de grönbruna ögonen på piraten och det var inte förrän då hon förstod att det måste vara Kapten Rose Pelter, med de små kastanjebruna flätorna och den blå rocken med gulddetaljer. Lucy hade hört många rykten om henne på det förra skeppet hon varit på. För ett ögonblick blev hon stum av att det var denna pirat som satt framför henne, men sedan öppnade hon genast munnen:

"Jag tar det jobb som är ledigt", sa hon, "På det förra skepp jag arbetade på var jag matros, så jag antar att det är där jag passar bäst."
Lucy kände blickar i ryggen och vred obekvämt på sig eftersom hon inte gillade uppmärksamheten. Hon uppfattade att en kö bildades bakom henne och blev också smått stressad.