Drakar och demoner

(( Kattninen Lords glina2 ))

Aliena Silverpil

Jag vill sätta mig upp men den isande smärtan i såret på huvudet trycker mig tillbaka. Var är jag? Vad hände? Var är mitt träd...
Det börjar komma tillbaka till mig, någon slog mig bakifrån. Jag försökte skjuta dem, men var inte snabb nog. Pilar. Var är mina pilar? De är kvar. Mitt koger är i alla fall kvar. Jag orkar inte känna efter med min hand. Jag skrapar istället ryggen mot mattan jag ligger på och hör ett skrapande ljud av pinnar som slås mot varandra. Bra, de är kvar. Varför är mina händer bundna? Och var är jag egentligen?
Jag tillåter mig själv att öppna ögonen. Det är kallt i det massiva rummet jag finner mig i. Kalksten, stora fönster. Det regnar ute. Jag ser andra människor. En av dem har visst redan vaknat upp. Jag försöker säga något men får bara fram ett stön.

Nessa Lúinwë

Jag kände en unken lukt.
En sådan lukt som bildas där det har varit instängt för länge.
Golvet jag ligger på är hårt. Och kallt.
Hårt som sten, vilket det nog också var.
Jag stönar till och tvingar mina ögon att titta upp.
När jag försöker sätta mig upp ilar smärtan genom min fot som vassa nålstick.
Jag ligger i en mörk cell tillsammans med tre andra.
två verkar redan ha vaknat och en verkar ha ont någonstans.
Hon stönar.
Hur kan jag ha hamnat här? Tänker jag förvirrat och följer rummet med blicken igen.
Sedan kommer verkligheten tillbaka till mig.
Hur jag gått in i skogen för att jag skulle kunna sova, men blivit tillfångatagen och inlåst.
Våran cell vaktades av två män som stod med rak rygg utanför gallret.
Min framtid såg inte särskilt ljus ut.
-
Har ingen fantasi just nu...

((Hehe, jag har haft lite svårt att komma igång att skriva efetrsom jag har sommarjobbat i tre veckor och varit ganska trött eftersom jag även rider... Men nog med bortförklaringar! När Lords har vaknat så kommer det kanske bli lite mer sense i det här rollspelet!))


Ladrona

Smärtan hade äntligen gått bort och det fanns endast några ömma små spår kvar i nacken. Jag fortsatte att stirra på figurerna på min andra sida.
Två av dem hade vaknat och jag såg hur de redan hade börjat studera rummet.
En av dem ryckte i krampaktiga rörelser, eller det var det jag trodde först innan jag såg att h*nns händer var bundna och hörde ljudet av pinnar som slogs mot varandra.
Jag tog fram mina egna händer framför mina ögon. Dem var helt fria. Inget rep. Inga järnkättingar. Ingenting...
Jag kände mig plötsligt förelämpad. Det var ju jag som var tjuven här inne. Ladrona. Skuggans hjälpreda. Hobbiten som som förmjukade de rika. Tjuven med sina långknivar...
Mina långknivar!
Jag vände mig hastigt om i en högerrikting för att känna vid min höft där de trogna långknivarna alltid har haft sin plats. När min hand nuddade höftbältet hörde jag ett lätt klingande ljud.
Jag pustade ut. Dem var på sin plats.
Återigen gav jag min koncentration till fämlingarna på golvet. Jag inspekterade och granskade dem med synen, först och främst för att se om dem hade något av värde. Sedan skakade jag av mig de tankarna. Just nu var det inte något bra läge. Inte än... Fast tankarna satt ände kvar i bakhuvudet.
Jag kanske skulle ta till med kommunikation? Eller? För en gång skulle på väldigt länge kände jag mig osäker på vad min nästa handling skulle vara. Skulle jag ta första steget eller skulle jag låta bli?
Väldigt, väldigt försiktig höjde jag höger hand från bältet och vevede lätt med den i hakhöjd. Som om jag ville tillkalla uppmärksammhet. Ände var det en helt annan känsla jag hade i kroppen.
Jag önskade nästan att främlingarna som var vakna inte skulle se mitt tama kommunikationssteg.
-------------------------------------

Den här tråden är inte särskilt aktiv...
och märkte precis att Lords hade tagit bort sin användare...

((Du har väldigt rätt,glina2, det här rollspelet har varit extremt oaktivt och som du, så såg jag bara för någon vecka sedan att Lords användare är borta.. meeen det var bra att du kommenterade! :3 Jag får edita detta inlägg antagligen imorgon eller lite framåt och fortsätta på med historien! Vi tre kan ju fortsätta så länge så kan någon hoppa in senare eller nåtl! x3))

(( Har liksom gått och väntat på att det ska hända något ._______. ))

glina2, Rachel Moon
(Jag fortsätter! )

Ladrona

Ladrona hann göra en väldigt tam handviftning innan hon såg hur ett vitt sken lyste upp det ena av de alla cylinderformade fönstrena. Hon han precis ta ner handen och skruva sitt huvud mot fönstret när ett högt knall exploderade utanför. Åska.
Hon kisade ut från där hon satt och såg att det ösregnade fortfarande. Hon kunde tänka sig att marken utanför såg ut som om den kokade av allt regn. Hon kände sig plötsligt väldigt belåten över att hon var inomhus och glömde för ett ögonblick de andra fångarna.
Hennes tankar avbröts av höga knackningar. Hon svängde huvudet mot trädörren där knackningarna kom från.
Vakterna började med en gång att stressa upp sig och öppnade den stora trädörren. Ladrona slutade nästan att andas.
En lång, rakryggad äldre man marscherade in i rummet. Bakom honom gick två storbyggda vakter.
Vakterna som varit inne i rummet ställde sig i en honör till den äldre mannen. Han gav dem en kort, änsklig blick.
"Holt!" sa mannen med en känslolös röst och vände sig mot en av de storbyggda vakterna och sedan tillbaka för att granska rummet.
Ladrona stirrade storögdt mot mannen. Hon trodde hon skulle dö på fläcken när hans blick riktades mot henne men sedan mot de andra två fångarna.
Mannen bar en lång, purpurröd kappa, ett avlångt svärd av det finaste matrial vid sin vänstra höft och hans händer bryddes av vackra, glänsande ringar. Han hade tunt, grått hår och ett väldigt rynkigt ansikte som såg mycket bistert ut.
Men det som fick Ladrona att nästan tappa hakan var det guldglänsande brickan vid hans bröst. Den kungliga symbolen.
Hon hade blivit kidnappad av kungen.
-------------------------------------------------

((Aaaaand lol.. xD Hoppas att det här var okej för er! x] ))

[skriver sedan ]

((Gör det så fort som möjligt!! x} Men stressa inte!))

Mina ögon tårades av det plötsliga ljuset och jag kämpade mig upp på fötter.
En av dom andra 3 som jag kidnappats med stod också upp och stirrade på mannen som kommit in.
Jag såg inget speciellt med honom förutom hans bistra ansikte.
Jag sökte tjejens blick men hon verkade inte märka något.
Jag vände blicken mot dom andra två tjejerna som båda två fortfarande verkade avtuppade.
"Upp med er!" Sa mannen barskt och jag hoppade till.
Jag hade nästan glömt bort honom.
Han verkade inte se mig där jag låg i hörnet så jag tog tillfället i akt och la mig på knä och började krypa.

-

Kort jag vet!
Edit: kom på en sak... Nu är vi ju inte fyra längre, men ska det fortfarande vara fyra personer?