PRS TildeW och Zendaya

"Ska ni bilda allians?" frågade Peeta oss.
"Ja" svarade jag "Vi är kusiner"
"Är ni? Men ni är ju från olika distrikt!" svarade han häpet.
"Mina fyra äldre syskon och min pappa jobbar i andra distrikt. De har något speciellt jobb med att räkna personer och så. Min mammas bror jobbade också en gång i distrikt 12. Det är Lauras pappa."
"Oj, jag förstår"
"Okej. Men nu måste jag träna." sa jag "Vi ses sen!"
Efter det gick jag fortsatte att gå till spjutkastning. Det var mitt näst bästa vapen. Ibland tränar jag med ett spjut min familj har i våran källare. Ingen har hittills märk mig, och de kommer troligen aldrig märka det. Om jag är med här kommer jag att dö.

Jag skulle träna på att använda och kasta en dolk, jag tog imot en och kastade den och träffade mitt i hjärtat på dockan

Innan lunchen hann jag gå bort till knivsektionen. Det gick verkligen inte bra. Jag är bara bra på att kasta saker, och hugga med en yxa, men att hugga med en kniv är verkligen konstigt. Den är så lätt och jag är så van att kasta tunga saker så att varje gång jag kastar så blir det för högt eller för långt upp med en kniv.
Efter all träning hade vi vår lunch. Det är den tiden då alla samlas inne i en trist matsal med massa bord i. På något sätt var det konstigt, inga tränare eller fredsväktare fick ens komma in hit. Tänk om det blev bråk? Nej, tänkte jag. Då skulle de tillåta fredsväktare här inne.
När jag tagit för mig av maten satte jag mig ensam vid ett bord.

Peeta gick in, han hade fått tillstånd
"Hej Peeta!"

Köttgrytan de serverat var utsökt. Bröd låg i en korg i mitten av bordet och jag tog för mig av det. Samtidigt proppade jag munnen full av grönsaker och mjölk. Massa mjölk serverades. Aldrig någonsin hade jag druckit mjölk. Det finns inte många djur i sjuan. Så mjölken är dyr och vi dricker vatten så att min familj iaf kan ha råd med maten.

"Vad mycket mat!" sa jag jag hade aldrig sätt så har mycket mat för

Karriäristerna hade redan slagit ihop och nu pratade de högt och sökte efter uppmärksamhet. Den enda som var tyst var distrikt 4 killen, som satt och tittade på alla i rummet. Som om han tänkte på hur stort motstånd han behövde för varje person.
Några andra satt också ensamma. Efter en stund gick jag bort till ett bord där en kille som verkade vara 12 år satt.
"Hej" sa jag.
Han svarade inte, men nickade tillbaka. Han verkade inte vilja prata.
"Hur känns det?" frågade jag.
Han kollade på mig med en ledsen min.
"Vilket distrikt är du ifrån då...?" frågade jag igen.
Killen visade upp alla sina fingrar.
"Distrikt tio?"
Ännu än gång sa han inget, men nickade.
"Varför pratar du inte med mig?" frågade jag.
Distrikt 10 killen gjorde en gest framför munnen.
"Kan du inte prata?"
Han ruskade på huvudet.
"Synd. Men vi kan väl vara vänner?" sa jag.
Nickningen bekräftade vår vänskap.

"Peeta är du säker på att jag kommer överleva?"

Vi fortsatte bara äta vår mat...

Jag reste mig och gick där ifrån snabbt