Homo Bestia (5 rollare)

Jag var snabb. Jag såg det. Jag såg
hennes öra. Hennes djuröra. Hon var
en mutant. Men innan jag hinner resa
mig igen är hon borta. Jag suckar och
rynkar diskret på näsan. Så lätt ger jag
inte upp. Vem hon än är, ska jag hitta
henne! Jag ler för mig själv och studsar
upp på trottoarkanten. Sedan sätter jag
igång och letar efter henne. Enligt
doftspåret gick hon mot marknaden,
så om jag nu mot förmodan skulle
misslyckas med att hitta henne, kan jag
ändå fortsätta min handelstur. När jag
kommer till marknaden klipper jag med
öronen under huvan och fortsätter att
sniffa i luften. Aha! Nu har jag dig, tänker
jag och skyndar vidare genom folkgrupperna.
Jag smyger in i en gränd och ser mig
omkring. Inga människor i sikte. Jag tar
tag i en stupränna och häver mig smidigt upp på taket.

Jag morrade, fräste och stramade emot. Kopplet runt min hals brände.
"Släpp", väste jag och försökte förtvivlat slingra mig ur det tajta halsbandet.
Mr och Mrs Barret såg åt ett annat håll. Ägnade inte ens en liten tanke åt mig.
Mrs Barret flanerade fram till ett stånd med smycken och tittade förtjust igenom halsband, ringar och örhängen.
"Släpp!" bad jag igen och stirrade ledsamt upp på Mr Barret. Han sneglade ner på mig med en irriterad min.
"Stilla", fräste han och petade till mig hårt i sidan med sin fot.
Jag kved tyst till och kröp ihop lite grann. Och så plötsligt fångade min nos en intressant doft och jag kollade omkring. Blickarna jag fick av folk var inte trevliga, men jag struntade i dem. Men doften jag kände var den samma som förut. Det där vilda, hundliknande.

Här uppe ser jag långt ut över
folkmassan på marknaden. Jag
har bara tur som inte blir sedd.
Människor tittar aldrig upp. De
tror att allt intressant finns på
marken. Jag fnissar åt deras
dumhet och hukar mig ner. Plötsligt
slår doften emot mig. Det är
samma doft som fanns inne i det
där huset. Jag spanar länge, men
ser ingenting som påminner mig
om det. Jag suckar och lägger
mig raklång på det solvarma taket.
Plötsligt blir det ett väldigt oväsen
där nere och jag kikar försiktigt ner.
Har någon upptäckt mig? Nej, ett
par går förbi nedanför mig. Men det
är inte dem som fångar min
uppmärksamhet. Det är vad de har
på släptåg efter sig. Hon stretar
emot och fräser och jag inser att
det är ännu en mutantslav.

((Lily Brown, japp, det var dig jag menade ))

Lara
Efter att ha ätit upp brödet insåg jag att jag behövde mer mat, snart, men först behövde jag vila. Det enda problemet var att jag inte visste var jag kunde sova säkert i byn; för mutanter fanns det ingen osäkrare plats att sova på än i en by full av människor.
Det kurrade till i magen och jag tänkte att jag kanske kunde skaffa fram mer mat och sova sedan. Det var en dum, korkad tanke, för jag behövde vila, men hungern gjorde att jag inte kunde tänka klart.
Jag styrde stegen mot marknadsplatsen, där jag visste att det hölls marknad.
På väg dit passerade jag en textilaffär, och en idé började ta form i mitt huvud. Om jag kunde stjäla åt mig en kappa ...
Jag gick in i affären och försökte se vanlig ut. Jag vet inte hur bra jag lyckades, för som mutant hade jag hade aldrig varit vanlig.
En brun kappa fångade min blick. Den var stor och skulle kunna dölja min grönskiftande hud bra. Med en svepande rörelse tog jag på mig den, tog fart och sprang ut ur affären.
Det var ett misstag. Herrn som ägde affären skrek: "Fånga tjuven!" med gäll röst och genast fick jag två människor efter mig. Inte nog med att jag hade stulit en kappa, jag var också mutant. När - om - de fångade mig skulle de säkert tillfångata mig och sälja mig.
Mina bara fötter klapprade mot kullerstensgatan. Det var hård och på vissa ställen stack stenarna upp och bildade hårda kanter, med det var inget problem då jag gått barfota i hela mitt liv.
Ett större problem var de båda männen som kom rusande efter mig, och det faktum att de med sina långa ben knappade in på mig.
Jag fick syn på marknaden och insåg att den var mitt enda hopp. Om jag kunde gömma mig i folkhavet kunde jag kanske komma undan.

En instinkt sa åt mig att kolla upp, men efter att så länge ha varit i mänskligt fångenskap litade jag inte riktigt lika mycket på de djuriska egenskaperna längre.
Men då jag sökt med blicken i den stora folkmassan, riktade jag blicken upp mot taken och såg till min förvåning en gestalt stod där - klädd i kappa med huvan uppdragen över huvudet. Mina misstankar om att det var personen som luktade hund höjdes. Jag hade lagt märke till många varelser klädd i kappa som luktat annorlunda, men inte vågat påpeka de för människorna.
Plötsligt kände jag en blick i ryggen och vred på huvudet. Mr Barret såg misstänksamt ner på mig. Var det för att jag plötsligt slutat streta emot? Ah, kom igen, kan människor aldrig bli nöjda?

När hon tittar upp vinkar jag vilt
och drar ned huvan så att hon ser
mina vargöron. Jag är ganska säker
på att hon också är en mutant
eftersom hon går i koppel. Och min
näsa har då aldrig haft fel förut! Men
så vänder hon bort blicken och jag
duckar kvickt. Hade hennes ägare
sett mig? Jag kikar ned över kanten
igen. Det verkar inte så. Det känns
verkligen som om jag borde befria henne.
Jag känner henne inte ens, men hon
verkar vara sjysst. Hm...

Mr Barret såg bort åt ett annat håll efter ett tag och jag tog chansen att titta upp mot hustaken. Personen vinkade och drog av sig huvan - och mina misstankar föll på plats. De där öronen gick inte att ta miste på.
Osäker på vad jag skulle göra, såg jag upp på Mr Barret och hans fru igen. Hon hade ett glatt leende på läpparna och jag lade märke till den nya medaljongen hon hade om halsen.
Hur skulle jag göra för att komma upp till mutanten på taket?

Jag ser mig panikslaget omkring.
De är påväg att gå. Sedan får jag
syn på en vagn med får en bit bakom
dem. Ägaren till fåren står vänd åt
ett annat håll och en plan börjar ta form.
Bara den funkar. Jag suckar och fiskar
upp två mynt ur säcken. Nu har jag bara
ett kvar. Jag siktar noga innan jag låter
dem segla över himlen. Det första missar
med en centimeter men den andra träffar.
Om det nu bara går upp kan jag och tjejen
hinna undan i kaoset. Jag blundar och
öppnar ögonen. Med ett ljudlöst klick som
bara en med djuröron skulle höra slår
myntet upp låset och öppnar grinden till
vagnen. Fåren bokstavligt talat rinner ut i folkmassan och rakt fram till paret med tjejen.

Lara
När jag kommit in i folkmassan började jag småspringa, allt för att komma undan männen som jagade mig. Jag knuffade nog till en och annan person i vimlet, vilket kanske inte var så klokt med tanke på att jag var mutant, men jag var därifrån lika fort som jag puttat till dem.
Jag vände mig hastigt om. Inte en skymt av männen. Bra. Och kappan hade jag också. Det gällde bara att få de att tappa bort mig helt, och sedan gömma mig någonstans där de inte skulle hitta mig.
När jag börjat springa framåt igen stannade jag plötsligt. Männen från textilaffären. Framför mig. Med arga, "Nu har vi dig allt, din lilla mutant!"-miner i ansiktena. Och jag som trodde att jag skakat dem av mig!
Nu skulle jag aldrig göra det. De var två mot en, och till råga på allt var jag liten. Jag kände hur hoppet lämnade mig.
Sedan hände något, det jag minst av allt anat i hela världen.
Får.
Massor av får, bräkande, ulliga får som sprang omkring överallt. Panik utbröt i folkmassan och ett par får gick rakt emellan mig och männen. Ett barn ramlade och satte sig rakt på marken. Hon som förmodligen var barnets mor gav sig också emellan och ramlade även hon, på grund av ett får som förskräckt sprang i hennes väg.
Perfekt. Med snabba steg sprang jag ifrån den förvirrade folkmassan, men först gav männen från textilaffären en triumferande blick. Det kan de gott ha.

Jag klippte till med ena örat då det klingande ljudet från sten mot metall hördes. Grinden till fårhägnaden öppnades, och ut rusade de fluffiga, vita, fyrbenta, djuren med bräkande läte.
Jag log brett åt situationen och mina djuriska jaktinstinkter sattes för ett ögonblick på. Men det plötsliga, gälla skriket från Mrs Barret ekade i mina skarpa öron och jag ryckte till.
Paret började hastigt röra sig åt andra hållet jag tänkt med panik och förvirring i ansiktet. Och då förstod jag. Det här var ingen slump, det var mutanten på taket som orsakat tumultet. Kaoset. Överallt såg jag förvirrade människor som sprang åt alla håll. Kopplet runt min hals drogs åt då Mr och Mrs Barret började springa, men jag vred på nacken och började gnaga på läderremmen med mina vassa tänder. Kopplet brast, och jag började springa. Sprang så fort jag kunde, så att det svarta håret fladdrade upp. Smidigt som en katt klättrade jag upp på taket och skådade händelsen uppifrån. Det var som ett vitt tjockt ulltäcke, och Mr Barret syntes inte till någonstans.