~Demonsystrar~

Jättesupermegaawsome!!!!!
Haha klumpig som ett kylskåp på skridskor XD det uttrycket borde man använda oftare

Så bra!

Kan du inte göra lite mera snällaaa?

bra!

Såpa bra längtar efter mer!

Okej, skjut mig. Har inte skrivit på tvåhundra år och denna delen är långtråkig och kort. Förlåt! TwT
____________________________________________

Mitt liv fortsätter på något konstigt sätt i en månad till. Min mage vänjer sig vid att äta igen, och pumporna växer för varje dag som går. Jag är fortfarande svag i benen, så Casey tar med mig ut i trädgården på nätterna för att jag ska öva upp mina muskler.
En sån natt är det nu.
''Går det bra?'' frågar Casey. Jag har övertalat henne att låta mig gå de sista trappstegen själv.
''Jadå.'' säger jag. Hon ser lättad ut. Efter eldgrejen har hon varit lite överbeskyddande. Jag har faktiskt lärt mig att kontrollera eldbollarna. Duktiga jag.
''Om en vecka kan vi börja skolan.'' säger Casey och tar tag i min arm för att stödja mig.
''Tjoho. Min högsta dröm. Kommer ingen att känna igen mig?'' frågar jag ängsligt. Om polisen hittar mig så kommer de att fråga vart jag har varit, och det skulle inte vara roligt att förklara.
''Nej. Vi,'' hon pekar på sig själv och sedan på mig,'' kommer att vara tvillingarna Shadov.'' säger hon.
''Shadov? Det låter som skotska för shadow.'' säger jag.
''Vi brukar ta 'mörker-relaterade' namn.'' förklarar hon, ''Fast inget för uppenbart. Och vi har fixat ett falskt pass till dig.'' tillägger hon.
''Vilken lättnad.'' säger jag sarkastiskt, ''Hjälp mig ut nu.'' säger jag sedan.
Hon stödjer mig fram till dörren och drar upp den. Sedan lättar hon lite på taget så att jag mest håller i henne för balansen. Det är mörkt ute, och min vita klänning skimrar lite i månljuset. Jag går nästan helt på egna ben, bredvid Casey som har en likadan klänning som jag, fast blå. Vi är ända nere vid pumporna när jag ser honom. En pojke i vår ålder stirrar ut genom ett fönster i grannhuset. Och han ser rakt på oss.
Jag ser snabbt på Casey. Hon ser skrämd ut. Det gör förresten pojken också. Han har brunt hår, det är det enda jag kan se härifrån. Och han ser ut som om han har sett två spöken i grannens trädgård. Casey tar tag om min arm och vi skyndar oss mot dörren. Jag vänder huvudet mot pojkens håll hela tiden.
Till sist är vi inne. Jag flämtar av ansträngningen, men det är på ett bra sätt. Jag är på väg tillbaka från svaghetslandet.
Casey hjälper mig upp utan ett ord, och jag somnar med bilden av pojkens ansikte etsat i minnet.
''Godmorgon.'' hälsar Casey när jag har lyckats gå från min säng, ut i korridoren till dörren mitt emot, öppnat den och kommit in i Caseys rum helt själv.
''Morrn.'' säger jag och gnuggar mig i ögonen med ena handen.
''Vi ska handla armband idag,'' säger Casey och avbryter sig för att gäspa, ''För att täcka över ärret, du vet.'' förklarar hon.
''Jag vet! Kom nu sömntuta!'' säger jag och drar i hennes arm. Jag är glad att jag äntligen ska få komma ut ur huset.
Vi åker med Adonis som tydligen inte alls är Caseys pappa. Men nu ska jag tydligen låtsas att han är min pappa också. Han kör den stora bilen in mot staden. Hela tiden ser jag ut genom fönstret på allt i staden som jag har missat. Caféerna, blomsterlådorna, träden. Allt är soligt och glatt. Till slut kommer vi till en stor galleria. Adonis ursäktar sig med att han ska gå och kolla på en slips, och säger att vi ska mötas om tre timmar. Tydligen ska jag och Casey skaffa både en mobiltelefon till mig, och mer kläder till mig, plus armbanden. Telefongrejen tar vi sist, när Adonis är klar.
Vi går in i smyckeaffär. De har verkligen allt. Örhängen, ringar, halsband, och så klart armband. Vi delar på oss i den stora butiken och kollar runt lite. Jag går förbi en glasmonter och där är något som fångar min blick. Det är ett guldarmband med diamantberlocker på. Små runda diamanter på en guldkedja som löper två varv runt handleden.
Jag vinkar till mig Casey.
''Kolla!'' andas jag. Armbandet ser ut som att man skulle kunna ha det på sig dygnet runt utan att ta av sig det någonsin.
''Det måste vi ha!'' viskar hon. Hon ser sig omkring efter en expedit. En lång dam i fyrtioårsåldern kommer fram till oss.
''Har ni ett till sånt där?'' frågar Casey.
Expediten ler.
''Det har vi faktiskt. Ett till.'' säger hon.
''Kan vi prova det på?'' frågar Casey.
Expediten tar försiktigt fram armbandet.
''Prova du, Lissa.'' Säger Casey. Jag gör som hon säger, och armbandet sitter perfekt. Tio minuter senare går vi därifrån med de nya armbanden runt handlederna.
Näst på listan är kläder.
''Den här är väl fin?'' säger Casey och håller upp en röd tröja med sammetstryck på. Jag nickar, och hon tar ner två likadana.
''Byxor.'' säger jag och går iväg mot jeansavdelningen. Det första jag ser är ett par slitna ljusa jeans, och jag faller direkt för dem. Två såna åker ner från kroken. Efter en timme i olika klädaffärer bär både jag och Casey på fyra överfulla påsar med kläder var. Dubbla uppsättningar av allting.
Vi stannar utanför ett litet café för att vänta på Adonis.
Ett sms på Caseys tillfälliga mobil berättar att han blir lite sen, och att vi kan fika medan vi väntar. Det är söndag, och proppfullt inne på det lilla cafét, men på något sätt lyckas vi få ett fönsterbord för oss själva med plats för alla påsar.
Vi beställer och sätter oss ner för att diskutera inköpen. Då ser jag honom. Grannpojken. Han som sett oss på natten.
''Case! Casey!'' viskar jag. Hon avbryter sig mitt i en mening och ser på mig. Jag kastar med huvudet åt det håll där killen sitter, och hon förstår vinken. Hon tittar dit, och jag vet att hon ser honom.
''Ta det bara lugnt. Våra bakelser kommer nu.'' ler hon och är alldeles lugn. Jag slappnar av, och efter en stund sitter vi och skrattar tillsammans som vanligt.
Så ser jag i reflektionen som bildas i fönsterglaset att killen stirrar på oss. Han verkar ha ätit klart, och hans kompis är inte där, men ändå sitter han kvar och iakttar oss.
Jag tar en sked av min kaka och försöker att komma på varför han bara sitter där.
Killens kompis kommer och säger något till killen, han skakar på huvudet, och kompisen sätter sig ner igen. De påbörjar en hetsig konversation medan grannpojken hela tiden gestikulerar åt kompisen att hålla tyst eller sluta. De är ganska roliga att se på.
Men sedan så går grannpojkens kompis, och han tar en omväg förbi vårt bord. Han ser rakt på mig, sedan tappar han en servett som han höll i handen på golvet. Han ser på mig med stel min och nickar diskret mot golvet. När han gått plockar jag upp servetten från golvet. Det står något på den.

Castor tänker spionera på er. Vad är det ni har gjort? - Dylan

AWESOME!!!

Jättebra!

Jag älskar denna ff!!

A-W-S-O-M-E herregud I'm gonna worship at your altar!