Invaded.

Jessie kände hur någon tog tag i hennes arm och förde henne med sig. Hon märkte att det var Melissa, och att de andra börjat gå. Med en sista blick på blodet som låg på marken, vände hon sig sedan om och följde efter.
Systrarna gick tysta. Jessie märkte att Melissa inte riktigt litade på främlingarna, man såg det på hennes blick. Jessie däremot var tacksam över nytt folk och möjligtvis mer skydd. Hon kliade sig osäkert på armen.
"Jag... jag heter Jessie", sa hon och Melissa såg hastigt ner på henne. Systern skakade på huvudet som om hon inte var riktigt klok.
"Vad?" mimade Jessie ljudlöst men Melissa svarade inte. Såg åt ett annat håll.
Jessie riktade åter uppmärksamheten till killarna.

Namn: Rebecca Jones
Ålder: 16 år
Kön: Tjej
Utseende: Rött, tjockt hår som når lite längre än till axlarna. (Alla i hennes familj har/hade rött hår.) Hon har stora gröna ögon och läppar smala som ett streck. Hennes näsa pekar uppåt och gör så hon ser lite mallig ut. Kroppen är smal och är i en "perfekt" form.
Familj: Hennes far dog i strid och hennes mor dog när hon försökte skydda Rebecca och hennes lillasyster Samantha (9 år) från Alien-trupper. Hennes storebror (22 år) är tillfångatagen och styrs troligtvis av Aliens.
Övrigt: För att systrarna har svårt att lita på någon nu för tiden följer Samantha med Rebecca hela tiden. Mer övrigt rollaz.
Rollare: 5_lollipop_5

Aarons hörsel verkade komma tillbaka något i högra örat, sakta men säkert vilket var mer än han hade förväntat sig. Han kände hur han var på väg att falla in i medvetslösheten igen och det enda som höll honom kvar var smärtan och Jason.
Aaron hörde en av de unga kvinnorna presentrea sig som Jessie.
”Vi kan talas vid då vi är framme”, sade Jason en aning skarpt.
Miles var i sitt essä och låg hela tiden en bit framför dem för att sedan vara bakom dem. Han var deras hela styrka för tillfället och fick försöka skydda dem så gott han kunde.
Så var de framme, Miles gick först in i byggnaden som inte såg ut att vara så mycket men in under den fanns en tunnel som ledde ut ur staden, inte för att det var så mycket säkrare där utan med för att de ville komma bort ifrån utomjordingarna.
Tillslut lät Jason Aaron sjunka ned längst väggen. Aaron grimaserade och önskade de hade fått med sig sina väskor med medicinen men så verkade inte vara fallet.
”Jessie, jag är Miles till er tjänst”, sade Miles och hade slappnat av för att bli sitt vanliga stöddiga jag.
Ifall Aaron varit sitt vanliga jag hade han gett honom en smäll över huvudet men så var nu inte fallet.
”Jason”, muttrade han fram så gott han kunde.
Varje andetag var en pina.
”Vi måst tillbaka, Jason.”
Aaron hörde paniken i sin egna röst men Jason kom bara fram till honom.
”Allt är okej, allt kommer bli bra.”
Han tog upp en spruta med något genomskinligt i. Aaron försökte protestera men Jason fick lätt in nålen i hans hud för att sedan spruta in vad det än var. Genast kände sig Aaron trött och slö. Sakta sjönk han in i mörkret.

Rebecca vände sig om och såg på sin lillasyster. Samantha gick några steg bakom henne och hela hennes gångstil tydde på att hon var trött. De hade vandrat i flera dygn nu och hade inte ätit något under samma tid. Rebeccas mage kändes som om den skulle vändas ut och in snart, men hon kämpade vidare.
"Är vi framme snart?" klagade Samantha.
Rebecca suckade. Hon hade berättat för Samantha att de var på väg till ett underbart ställe, ett paradis. Där skulle deras föräldrar vänta på dem. Det hon inte berättade var att detta ställe kallades himmelen för de som var religiösa. Rebecca var inte det, men resten av hennes familj var det. Samantha hade alltid frågat deras föräldrar många saker om Gud och Jesus. Nu fanns det inga föräldrar som svarade på hennes frågor.
"Är vi framme snart?" frågade Samantha igen.
Rebecca nickade. Ja, snart skulle de vara där, om de inte fick äta och vila ut.

[Rosie Lestrange, peet. ^^ ]

[Sårri xc Tänkte skriva igår, men det var något som gjorde att jag glömde det. o.o Dock kommer det här inte bli så jättelångt...]

Jessie följde med i deras konversation men sa inget. Hon betraktade hur killen, Jason, plockade fram en spruta och skulle just sätta i den hos den andra killen hon ännu inte visste namnet på. Men detta såg inte Jessie, då hon höll för ögonen för att slippa se. Hon hatade sprutor.
Plötsligt stönade Melissa till av smärta och Jessie såg hastigt på henne. Systern sjönk till marken med ena handen hårt tryckt mot benet. Jessie satte sig på knä bredvid henne.
"Hur går det?" frågade hon nervöst, men Melissa svarade inte. Hon knep ihop ögonen och sträckte på halsen, som om hon ville bort från smärtan i låret.
Jessie såg upp på de andra.
"Ni har ingen smärtlindrig eller så?" sa hon aningen förtvivlat.

Rebecca lyfte på en grangren och lät Samantha krypa in under granen först. De låg där, tätt tillsammans, tysta. Mörkret kom närmare och Samantha somnade direkt. Rebecca låg ett tag och bara kollade på sin magra, sovande syster innan hon också somnade.

[Ni får gärna fortsätta lite. Aaron är ju typ avsvimmad. ^^^]

[Gillar inte att rolla karaktärer som andra hittat på. Cx]

[Ungefär var någonstans är ni? Rebecca och Samantha måste ju hitta er på något sätt...]