Det bortglömda. (privat)

[Oj, då. Är en aning förvirrad. x)]

Han gav ifrån sig en djup suck, även om hon inte sagt det sista skulle han inte ha svarat. Vad hon hade gjort där var ganska självklart då hon hade träningskläder på sig. Adrian drog ännu en gång fram mobilen men hade fortfarande ingen signal.
”Du har ingen mottagning?” frågade han men misstänkte att svaret skulle vara nej.
Så han reste sig upp och började utforska rummet de befann sig i.

(Lugnt det xD)

Avena tar upp sin mobil och drar en panikartad suck, "Den är död, den blev förmodligen blöt." nästan kvider hon fram, mobilen hade kostat henne en förmögenhet och fuktskador ingick inte försäkringen. "Helvete." svor hon och sen en massa svordomar på följd, hon hade varit stolt att haft den att hon lyckats samla hon till den.

Adrian kollade på henne en stund och sedan runt i rummet. Fönstret var igen bommat med flera brädor fast han tyckte sig se solstrålar utanför. En säng stod i mitten av rummet, även om den var halvt fördärvad. Jämte sängen ett nattduksbord och så var det byrån. Han tyckte sig att det liknade ett gammalt, ruttet hotellrum.
"Vad säger du om att försöka få bort brädorna ifrån fönstret?" frågade han och drog en hand genom håret. "vi måste ut på något sätt och jag har ingen lust att ta mig ut dit igen."

Hon nickar fundersamt, "Och sen? Vi är en våning upp." säger hon och känner hur det knöt sig i magen, hon avskydde höjder och hon hade en höjdrädsla som fick henne i panik eller hon svimmade av. Men hon går fram till fönstret och börjar bända upp fönstret, det var ganska enkelt då det mesta var genomruttet.

Hennes kommentar irriterade honom och han kunde inte riktigt hejda sitt utrop.
"Har du någon bättre idé då?"
Så såg han hur hon hade börjat bända upp brädorna. Hon hade rätt, de var långt ned konstaterade han då han kollade ut genom dem.
"Vi gör som i filmerna", sade han sedan och log.
Sakta tog han sig till bädden där det fanns lakan, täcken och örngott.

Hon kastade en blick ut från fönstret och backar sakta och så behärskat hon klarar av bak i rummet. Hon hade bleknat och såg mer eller mindre svimfärdig ut. Men hon tar ett djupt andetag och biter sig hårt i läppen och börjar hjälpa Adrian, tvivlande på att det skulle fungera.

Adrian såg hur Avena blev blek.
"Hur är det? Det ser ut som du sett ett spöke."
Han kunde inte hjälpa att tycka att hon var riktigt söt, inte på samma sätt som Fanny som alltid gick hårt sminkad med sina fina kläder utan hon såg mer normal, vanlig ut.
De hade fixat klart lakanen och Adrian log lite grand. Snart skulle de komma ifrån denna mardrömmen.

"Höjdskräck." mumlade Avena till svar och mötte inte hans blick eftersom hon skämdes för det. Hon hade alltid klarat sig själv, från hon var riktigt liten och var tvungen att ta hand om mamma. Hon hade senare satt en stolthet i att alltid klara sig själv och aldrig eller sällan ta hjälp av någon, men att visa sig svag på detta viset skämdes hon för.

Adrian kände med henne och blickade ut genom fönstret. Han betraktade hennes slanka figur för en stund.
"Det är nog bäst att du försöker först. Jag håller i dig."
Han sade det inte för att han inte vill göra det först utan för att han var misstänksam till att hon skulle orka hålla hans vikt. Sedan fick han helt enkelt binda lakanen i sängen för att klättra ned själv men det såg han inte som ett bra alternativ, tänk om knuten gick upp.

[Ursäkta för sent svar, min dator föll i golvet och vill inte fungera. ]

Hon ser misstroget på honom, "Och sen då? hade du tänkt hoppa?" hon ser på honom och skakar på huvudet. "Det måste finnas ett annat alternativ annars blir du kvar här." säger hon bestämt och hon vet att lite av protesterna har att göra med att hon inte alls vill ner där. Hon betraktar hans muskulösa kropp och ler halvt hon gillar vad hon ser, han såg bra ut. Men inga alternativ kom upp i hennes huvud, men hon ville verkligen inte ner där.

(Okok, hur gick det med datan då? :O)