PRS Fantasy kärlek

Han var ganska snygg faktiskt och... Sluta. Tänka. Så.
"Jag följde inte efter dig. Det var du som följde efter mig. Varför gjorde du det förresten?"

Zone svarade inte. Gick långsamt fram och kysste henne. Han fattade inte vad han gjorde. Han slutade snabbt och sprang där ifrån, med hopp om att Andromeda inte skulle följa efter.

Jag stog stel som en pinne när han plötsligt kysste mig. Han var den enda som någonsin lyckats överraska mig. I hela mitt liv. Sen sprang han bara iväg. Jag stog kvar helt stilla i va som kändes som timmar, men nog bara var sekunder. Sen vände jag mig om och började springa. En svartalf hade kysst mig!!! Och det värsta var att jag faktiskt inte hade något emot det!! Jag bara sprang allt vad jag kunde. Det var ett bra sätt att rensa tankarna. Jag kom alldeles för fort fram till trädet. När jag ändå var dör så tog jag fram pilbågen och pilarna och röjande springa igen. Efter bara en lite stund så kom jag fram till ån där jag tog en pil och spände den i bågen. Sen väntade jag.

Zone hatade sig själv. Varför hade han kysst en alv? För att få tyst på henne? Eller för att han ville det?
Svårt att veta. Han tog fram en kniv och kastade den på trädet.

Det rörde sig lite i buskarna och jag lutade mig långsamt framåt och tog upp en sten. Sen kastade jag den rätt in i busken. Tre stycken fåglar flög upp och jag sköt de en och en i rekordfart. Inte för mig, det var normalt att det tog fem sekunder att döda tio fåglar och ännu snabbare att döda tre, men för andra skulle det nog gå för fort för att det ens skulle se fåglarna dö.

Zone drömde om Adromeda varje morgon.
Han började bli sjuk, farligt sjuk. Det fattade alla i grottan.
"Vi måste fan ta honom till alvkungen och be om botemedlet!" Onej! tänkte Zone och svimmade.

Jag undrade om han skulle komma hit igen. Det var som att jag väntade på honom. Men han kom inte. Jag visste inte ens varför jag ville att han skulle komma. Det var idiotiskt. Han var ju en svartalf. Men jag kunde ändå inte sluta tänka på honom.

Zone kände hur han bars på en "bår" bort genom skogen. Han växlade snabbt mellan medvetande och omedveten.

Jag stog vid gränsen mellan båda "länderna". Han var där inne. Men varför ville jag dit? Jag visste inte.
Jag tog ett steg in och kände hur jag korsade gränsen. Nu skulle alla svartalfer i hela landet känna något och de flesta skulle förstå att en alv var inne på deras territorium. Jag började springa.

((Idétorka igen!))