~ Caperone ~ Fyrmannaroll

Jag börjar le.
"Det är lugnt, jag har ungefär hundra till", säger jag medan jag ser en enorm bulldogg (hur stavas det? Min dator och jag är inte överens) komma emot oss.
Det verkar som om killens röda hår ser ut som blod i hundens ögon och han struntat i mig och hoppar över mig i ritning mot killen (ännu en enorm varelse).
"NEJ!" skriker jag och kastar kniven som jag håller bakom ryggen på den.
Jag fiskar upp två andra knivar och kastar de också.
Hunden faller ner och jag börjar sakta komma fram till den.
Jag tar tillbaka mina tre knivar, rinnande av blod.
Bara för att jag har hundra till betyder det inte att jag inte kommer behöva de igen.
Kirara fräser och kommer fram mot hunden som ligger mellan killen och mig nu.
Hon river den på flera ställen och luktar på blodet.
Hon fräser ännu mer och går tillbaka istället.

Hundra? Can hade velat sparka henne. Det var inte rättvist! Där gick hon med hundra knivar av metall medan han fick nöja sig med glas eller rostiga burkar. Åh! Han skulle ta varenda kniv och smälta ner dem till ett jättesvärd som han skulle sticka i henne. Han skulle...
"NEJ!" Skriket för Can tillbaka till verkligheten och till den enorma hundmage som skymmer hans sikt. Can hinner inte mer än lyfta kniven förrän besten faller till marken med en duns.
"Vad i helvete?! Var fan kom den där ifrån?!" kräver Can att få veta.

"Tror du jag vet det?!" fräser jag till svar medan hjärtat slår hårt av rädsla.
Varför i helvete vill jag skydda den här idioten!? tänker jag ilsket medan jag ilsket, med hårda rörelser skakar bort blodet från knivarna så att det stänker ner väggen och marken.

Ramuh såg sig om i byn eller det var mer bara några få hyddor gjorda av någon rödorange lera med grästak. I de öppna gluggarna som skulle föreställa fönster kunde han skymta små rädda ansikten. Istället för att göra något, säga något satte han sig ned, mitt på vägen som knappt kunde räknas som väg. Han blundade och lät huvan falla ifrån sitt ansikte. Hur länge han satt så visste han inte men tillslut kände han hur någon greppade tag i hans axel, en dolk smekte hans orakade hals.
”Ge mig en orsak till att jag inte ska döda dig här och nu”, väste en röst i hans öra.
Ramuh öppnade sina ögon. En äldre man stod framför honom och var den enda han kunde se. Mannen, av rösten att döma som höll ett grepp honom pressade den ovassa kniven emot hans hals lite hårdare.
”Ifall ni velat döda mig hade ni redan gjort det och ifall jag velat döda er hade ni inte haft chansen att döda mig.”
Ramuh log lite emot den äldre mannen som hade grått långt hår och isande blåa ögon. Han nickade emot vem det än var som höll i Ramuh och greppet lossnade, dolken lämnade hans hals fri utan en minsta rispa.
”Jag kan vässa den där åt er”, sade han och reste sig smidigt upp.
Ramuh var längre än den äldre mannen men bakom honom befann sig en medelåldersman som var både större, fulare och mer muskulös. För att bli så stor var de tvungna att ha något ätbart.
”Emot ett pris.”
Den äldre mannen log men det var något i hans ögon Ramuh inte gillade.
”Det kan komma väl till pass. Dino ta den unga mannens vapen och ränsel”, sade han.
Den stora fula mannen började röra sig åter igen mot Ramuh men Ramuh drog sakta svärdet.
”Nej, ni ska inte ta mina vapen eller mina saker”, sade han lugnt.
De båda männen tittade på honom med roade blickar. Ramuh förstod dem. Han var smal, alldeles för smal, inte så värst lång och ja över huvud taget såg han enormt klumpig och svag ut men skenet kunde bedra.

Can ryggar undan en aning då tjejen skakar blodet av knivarna och då han långsamt cirklar runt besten för att titta närmare är han noga med att alltid hålla ett öga på henne. Han vet inte riktigt varför hon hindrade besten från att attackera honom, om det inte var för att hon ville göra det själv förstås. Can skulle nog ha gjort samma sak.
"Du beter dig i alla fall som om du visste allt", svarar Can giftigt. "Jävla besserwisser", lägger han till, tystare.

"Då ber jag så hemskt mycket om ursäkt", säger jag och slappnar av. Han är duktig, om vi verkligen hade velat döda varandra skulle vi ligga blodiga på marken båda två två.
Jag lägger knivarna i en av många tajta fickor och går och sätter mig på Kirara.
"Ingen är allvetande", tillägger jag och slappnar av medan Kirara reser sig och börjar sakta gå bort från gränden och bort mot solljuset.
Jag stryker henne över huvudet medan jag börjar fundera.
Jag brukar aldrig slappna av i närheten av andra... Men... Han dödade mig inte heller. Undrar om det var ett misstag att gå?

Mannen bakom honom försökte grabba tag i Ramuh men Ramuh smet smidigt undan. Då han hade bott i en by som liknade denna, innan han förlorat allt och börjat vandra så hade de kallat honom ”röken”. Ramuh hade aldrig gillat namnet men han hade fått det ändå.
”Jag tänker inte lämna ifrån mig mina vapen men jag kan tänka mig att förhandla för att få mat.”
Samtidigt om Ramuh talade försökte den stora mannen skära honom med kniven, den äldre mannen hade också börjat röra sig och likt den store drog en ganska stor dolk. Ramuh suckade djupt.
”Säg inte att jag varnade er.”
Lätt dansade han undan för klingorna tills han såg en öppning och tog den. Han gav mannen en armbåge i ansiktet som fick blodet att spruta. Den äldre mannen stannade upp, tappade sin kniv och då tog Ramuh i tur med den stora. Det var nästan som om han klättrade över honom men sanningen var att han tog ett enkelt skutt och stod bakom honom. Drämde till allt vad han orkade i mannens nacke som sjönk ned till marken, medvetslös. Den äldre låg fortfarande på marken med händerna om ansiktet.
”Ledsen för det här”, sade han men tog ett rejält grepp om mannens hals och började krama livet ur honom.
Då mannen tappat medvetandet släppte Ramuh honom. Tog fram sitt lilla instrument ifrån ränslet och började fylla sitt vattenskinn med deras blod.

Chocken över den anfallande hunden hade tagit udden av Cans ilska men även när tjejen lade ner sina knivar slappnade han inte av. Inte ens när hon försvinner längs gränden kan han skaka av sig känslan av att hon när som helst kommer att vända om och anfalla. Det är först när hon är långt borta som Can förstår att så inte är fallet.
Vad säger man Canicus? En familjär röst som Can inte har hört på flera år ekar i hans huvud och han spänner käkarna. Inte en chans att han tänkte säga det! Han vägrade! Aldrig! Can höjde motvilligt handen mot munnen.
"Hey, krullis!" ropade han efter henne. "Tack!" Sedan sprang han innan han själv han förstå vad han hade sagt.

"Hey, krullis! Tack!"
Jag väder förvånat på huvudet och börjar le.
Hans eldröda huvud försvinner och jag kan inte låta bli att undra.
"Han skulle ha blivit en bra kamrat, inte sant, Kirara?" frågar jag och stryker henne över huvudet. Hon fnyser till svar.
"Inte?" frågar jag och hon skakar på huvudet. Jag skrattar chockat.
"Du verkar visst förstå mig nu också!" skrattar jag. Hon jamar svagt till svar. Jag fortsätter tänka. Han var den första personen jag sänkt garden hos... Jag skakar på huvudet.
"Inte såna tankar!" säger jag strängt åt mig själv. Men, han hade blivit en bra kamrat...
Jag skakar åter på huvudet och blir lätt snurrig.
"Kirara, vänta", säger jag och hon stannar upp. Jag glider ner och hittar en gammal metall hink. Jag tar upp vattenskinnet och tömmer hela i hinken och låter Kirara dricka.
Efter att smakat lite försiktigt på det så dricker hon girigt upp allt.
"Dags att skaffa mer", suckar jag och hoppar upp på henne igen.

När figuren uppe på klippan inte rörde på sig insåg hon att det bara var något som någon huggt ut. Hon muttrade irriterat på sig själv, hur kunde hon missa det? Hon skakade på huvudet och kände hatet rikta sig mot sig själv istället. Hon suckade och började gå tillbaka mot byn istället, uttråkad till hundra. Inte ens att ta livet av folk var roligt längre eller att långsamt suga ut blodet från dem medan de fortfarande var levande. Eller att krossa dem. Det var inte ens roligt att se hur alla skyggade för henne, hur alla höll sig inne i byn.

När hon nådde utkanten av byn hörde hon direkt alla viskningar om att hon var tillbaka och genast försvann alla tecken på liv ute på gatorna. Alla visste att den person som var sist ute på gatorna skulle vara hennes nästa offer. Hon gick in mot centrum innan hon satte sig lutad mot en husvägg i skuggan.

Hon hade inte suttit där länge förrens ett morrande nådde hennes öron, hon öppnade ena ögat och blev mött av ett par av hatiskt blodröda ögon. Hon stängde ointresserat ögat igen, vad det nu var som hotat henne blev snabbt uttråkad och gick därifrån. Hon märkte knappt det utan hade försänkts till en lätt sömn.