De fem rikenas undergång. (privat)

Ramuh släppte henne eller mer, kastade henne ifrån sig.
”Skrik, gå, hämta du dem som om jag skulle bry mig.”
Han visste inte varifrån orden kom men han visste att de var sanna. Sakta sjönk han ned på jordgolvet. All kraft hade försvunnit ur honom. Han blick föll ned på golvet men så kollade han upp på henne igen.
”Ge mig mina vapen och låt mig bara passera, jag kommer inte störa er igen.”
Det var sant, han hade inget där att göra. Han kände inget agg emot dem och varför skulle dem kände det emot honom. Visst hade han dödat deras sort men dem hade dödat hans.

[Kan jag joina som Kemen-flicka? ]

[5_lollipop_5, för mig får du det. " ]

Aliena visste inte vad hon skulle säga. Då mannen sjunkit till marken kollade hon ut genom den lilla glipa i skynket och såg efter 'vakter' som kunde hjälpa henne. Men då mannen bett efter sina vapen gled hennes blick mot honom och fästes i hans väldigt mörka ögon.
Det var inte hon som rånat honom på sina vapen, det var Vic och Tyron som tagit hand om dem.
"Om du lovar att stanna här, så kan jag leta upp dina vapnen åt dig. Men om jag skulle hitta dig utanför hyddan kan du glömma dem!" sa Aliena varnande och hötte ett finger åt honom. Nu väntade hon bara på ett svar innan hon skulle gå därifrån.

Ramuh släppte henne inte med blicken. Kanske talade hon sanning men troligtvis skulle hon hämta någon. Hennes varnande ord fick honom att le.
”Varför skulle du vilja hjälpa mig?”

[superduper kort jag vet. ]

Namn: Marion (smeknamn Mary) Biance
Ålder: 16 år
Kön: Kvinna
Utseende:
Fast utan piercing, örhängen, tatueringar och slingor i håret.
Land: Kemen
Familj: Far Franc, mor Eleonora, lillasyster Patricia 13 år, lillasyster Noela 7 år och lillasyster Fideli 3 år
Övrigt: Känner till varje växt, vet vilka som är ätbara/inte ätbara och kan göra läkande medel av växter. Mer rollaz.

[Nu ska jag vara sådär jobbig Rosie Lestrange och peta lite på dig. x) ]

[Har läst igenom hela tråden och måste berömma er för bra roll! Btw kan vi säga att det var natt nu?]

Marion vaknade kallsvettig, igen. Hon såg sig omkring i det dunkla rummet. Allt var som vanligt. Bredvid henne i dubbelsängen låg Noela och sov tungt, Patty låg i kökssoffan och i dubbelsängen mittemot låg mor, far och Fi. Marion drog med handen genom Noelas ljusblonda hår. Hon såg ut som en sovande liten ängel. De var väldigt olika, Marion och Noela. Marion hade kolsvart hår, medans Noela hade ljust.

Noela ryckte till i sömnen och började hosta. Hon hade en dålig sjukdom och ibland var Marion orolig för om hon skulle överleva. Hon var så blek och svag. Även fast Kemen var känt för sina läkekonster kunde inget bota Noela. Deras far var också orolig för Noela, men deras mor hade gett upp hoppet för länge sedan och väntade bara på Noelas dödsdag.

Marion klev upp ur sängen för att fixa lite hostmedicin till Noela.

(Okääj, jag ska skriva. x3)

Aliena undvek hans blick vid frågan. Hon kunde inte svara. Egentligen hade det väl varit lättast för henne att bara låtit Vic dödat honom.
"Vill du ha dem eller inte?" frågade hon i en hård ton och blängde på honom. Sedan märkte hon att det börjat mörkna utanför - kvällen kom i rusande takt.

[Förlåt, x) ]

”Visst”, svarade Ramuh men fortsatte sedan, ”vad ska du göra sedan? Om du ger mig mina vapen, kommer jag att bege mig härifrån. Ifall någon försöker stoppa mig så kommer jag inte att tveka till att göra det som krävs för att fly.”
Hans ögon släppte inte hennes. Ett sakta regn hade börjat falla på taket och det hade mörknat märkvärt i hyddan vilket tydde på att natten var kommen.