Hogwarts nya rektor

Meera!

Usch vad seg jag är på att skriva, men jag gillar inte denna datorn... Nu kommer iaf ett nytt kapitel Fortsätt gärna kommentera, blir jätteglad
Tänkte eventuellt att nästa kapitel skulle vara en flashback från Hogwarts, låter det som någonting ni vill läsa eller ska jag fortsätta såhär istället? (Tacksam för svar)

Kapitel 10
Mike satt och betraktade Cassie i färd med att öva upp sin magi framför det vingliga campingbordet i tältet. Dagens offer var det levande ljuset, och han ville inte släppa henne ur sikte och riskera att hela tältet brann ner… Han såg hur lågan blev större och mindre och hur ljuset flög omkring i kreativa piruetter och loopar. Men samtidigt såg han också hur Cassie blev mer och mer irriterad, vilket hade hänt åtskilliga gånger under de veckor de varit på resa. Efter att brevet kommit från Ginny hade de snabbat på resandet, och nu var de på den franska kusten, bara en dag hemifrån. Nu började Cassie tappa tålamodet, ljuset välte och satte fyr på bordet men som tur är hann Cassie släcka det innan Mike ens hunnit reagera. Istället gick han fram till henne och drog fingrarna genom hennes släta svarta hår, men idag verkade det inte lugna henne på samma sätt som det brukade. Cassie lutade sig fram över bordet och stirrade ut i tomma luften. Mike visste inte vad han skulle ta sig till. Under de veckor de rest tillsammans hade de kommit varandra nära, till och med så nära att de börjat tänka på en framtid tillsammans, men för sådant här kände han sig helt maktlös. Tidigare hade han försökt med tröstande ord, men nu valde han en annan taktik. Han satte sig mitt emot henne.
”Du ger ju bara upp, det är klart det går åt helvete då!” Hans tonfall överraskade henne och hon tittade upp på honom, men blicken som mötte honom fick honom nästan att rygga tillbaka.
”Jag har försökt i flera veckor… Men jag kommer ingenstans ju! Jag kan inte visa mig hemma såhär.” Hon lät så uppgiven att Mike skulle föredragit om hon vrålat och varit förbannad. Han tog hennes hand och kramade den lätt.
”Vad tänkte du göra åt det då?”, frågade han ironiskt och kände sig uppgiven när hon såg ut att fundera på svaret.
”Jag antar att jag får stanna här, ta ett år ledigt och leva som varg i skogen.”. Mike tittade misstroget på henne han hade inte väntat sig något riktigt såhär dumt från världens mäktigaste häxa.
”Du skulle inte svika oss.”, invände Mike. ”Du vet mycket väl att vi behöver dig, både aurorkontoret, Fenix, och inte minst vi, dina vänner…” Cassie fnös och Mike kunde se hur hennes ögon blev glansiga.
”Jag kan inte fylla någon funktion hemma i alla fall. Jag har magikapacitet som en fjortonåring och är således inte kapabel att leda två aurorgrupper!”, snäste hon irriterat. ”Så även om jag är hemma kommer jag inte kunna jobba.” Mike tittade tålmodigt in i hennes brun-blå ögon.
”Du kan inte sluta jobba nu! Irina ska ha barn, Leonardo ska ut och resa och…” Han tvekade en halv sekund. ”...Vi har inte tillräckligt med folk helt enkelt. Och eftersom jag vet att du bara tjurar för sakens skull, vad jag än säger kommer inte göra saken bättre eftersom du vet att du snart är helt återställd, så nu går jag och lägger mig.” Han reste sig upp, gjorde sig i ordning och stupade i säng medan Cassie fortfarande satt kvar vid bordet och stirrade tomt ut i luften. Han låtsades sova medan han tittade på henne. Hon hade förändrats mycket sedan hon åkte iväg till Kina. Han kände sig elak när han insåg att han föredrog denna mer mänskliga Cassie, framför den tidigare oslagbara besserwissern som han också älskat, trots att han visste att hon avskydde sin egen svaghet. Det tog över en timme innan Cassie rörde på sig, och Mike hade nästan hunnit somna. Hon lade sig försiktigt bredvid honom och trasslade in fingrarna i hans halvlockiga hår
”Vad var det du ville säga innan?” frågade hon lågt. Mike tittade frågande på henne, trots att han visste precis vad hon pratade om.
”Du sa att vi var lite folk…” lirkade Cassie för att få honom att berätta självmant.
”Äh, det var inget. Och skulle det varit någonting så spelar det ingen roll nu i alla fall…” han lät bestämd men Cassie tittade frågande på honom.
”Tror du inte att jag på alla dessa veckor lärt mig se när du ljuger eller inte? Det är någonting du vill säga, men du tycker inte det är rätt tillfälle så ska jag köra med ledande frågor istället? Vad har du för planer till hösten som du inte vill delge?” Hon hade träffat mitt i prick och han såg på henne att hon förstod det, han kunde inte ljuga för henne, så det var bara att berätta.
”Alltså det är inga planer…” började han. ”Men sedan jag gick ut Hogwarts har jag haft en dröm att komma tillbaka som lärare. Jag har hört rykten om att Snigelhorn menar dra sig tillbaka om han inte blir rektor, så det hade varit roligt att söka jobbet som trolldryckslärare…” Vilken reaktion Mike än hade väntat sig var det inte denna. Cassie sken upp och såg gladare ut än på flera månader.
”Jag hade inte en aning om att du hade lärardrömmar!” sa hon överraskat. ”Mike skit i Fenix och byrån, vi löser det. Go for it, du kommer inte att ångra dig! Hogwarts var ett av de bästa åren i mitt liv.” han tittade häpet på henne men kunde inte låta bli att andas ut av lättnad, snart log han också stort.
”Så du kommer hem och tar hand om byrån då?” frågade han glatt och Cassie nickade sakta. De enades om att förflytta sig hem med samtransferens tidigt på morgonen. Mike var så glad att allt verkade lösa sig att han drog Cassie närmare sig kysste henne och tog henne i sina armar, de låg så hela natten och pratade om framtiden.

AWESOME!!
Jättebra!
Jag skulle tycka det var kul med en flashback från Hogwarts!

Tack så jättemycket! Hoppas detta duger då

Trodde aldrig att det skulle vara svårare att få ihop kapitel nu när jag har tid med det... Men här kommer ett lite längre kapitel från Cassies skoltid. Det är inte det bästa jag skrivit, men jag hoppas kunna komma igång och skriva nu igen... Snälla ge inte upp läsandet av denna ff. Nästa gång fortsätter den riktiga historien

Kapitel 11
1 september 1994
Hon satt uppkrupen på tågsätet. Som vanligt på ditvägen ensam i sin kupé. Genom dörrfönstret kunde hon se elever gå förbi i korridoren i jakt på en ledig kupé. Vissa log glatt och vinkade men ingen kom in, hon var inte en av dem…
Tåget hade redan börjat rulla sakta när dörren öppnades. Cassie höjde ointresserat blicken från sin bok för att kolla vilka som var på väg. I dörren trängdes tre elever, främst stod självaste Harry Potter. Potter bromsade när han såg att kupén inte var ledig, vilket han hade trott och den långe killen Ronald Weasley gick in i honom. Cassie kunde inte låta bli att flina lite när Potter höll inne en grimas av smärta medan han log ursäktande och försökte vända smidigt. Innan han hann vända tittade tjejen in i kupén över axeln på Potter, Hermione Granger mindes Cassie.
”Ursäkta”, sa Granger och blängde på Weasley. ”Alla kupéer är upptagna, är det ledigt här?” fortsatte hon med ett leende mot Cassie. Cassie blev så överraskad att hon nästan glömde hur man pratar.
”Absolut.” svarade hon sedan kort. De tre vännerna steg in, Harry satte sig mitt emot Cassie med Ronald bredvid sig. Hermione slog sig ner bredvid Cassie. Ett ljud hördes uppifrån bagagehyllan och plötsligt dök något rött pälsigt ner i Cassies knä. Hermione flög upp ur sätet för att ta Krumben, men han stretade emot. Det syntes hur hon skämdes över sin katt medan hon försökte ursäkta sig.
”Men Krumben då!” grälade hon medan hon försökte få grepp om hans midja. ”Förlåt så hemskt mycket, han brukar inte göra såhär… Vanligtvis är han ganska främlingsfientlig, jag vet inte vad som flugit i honom!” hon avbröt sig av att Krumben började spinna högt då Cassie strök honom över ryggen, de tre vännerna stirrade på henne misstroget.
”Det är okej, för min del får han gärna ligga kvar här”, sa hon och kliade varsamt katten på huvudet. ”Cassie förresten…” Tillade hon och sträckte ut handen mot sina nya resekamrater. När de andra presenterat sig frågade Ron hur gammal hon var.
”Jag är 14”, svarade hon och såg på Ron att det inte var vad han väntat sig.
”I vilket elevhem är du, jag har aldrig sett dig innan.” Det stack som vanligt till i Cassies hjärta när hon hörde frågan men hon gjorde sitt bästa för att dölja det. Istället tittade hon trotsigt på honom och svarade:
”Jag är inte i något elevhem…” Hon kände hur de andra tittade på henne, Ron och Harry förvirrat men Hermione visade något annat. Hon skulle kallat det medlidande, om hon någonsin sett det tidigare och hade vetat vad det var.
”Hon har visst ett elevhem”, sa hon till killarna. ”Faktum är att hon har fyra stycken. Minns ni inte under vår sortering i ettan hur Cassiopeia Black inte lyckades bli sorterad ordentligt och fick gå ut?” Killarna skakade på huvudena och Hermione såg förvirrad ut.
”Dumbledore tog bort det minnet för att skydda mig”, mumlade Cassie generat. ”Det är bara åtkomligt för de som påminns. Du, Hermione kommer nog ihåg det på grund av ditt intresse för Hogwarts historia och statistik.” Hermione tycktes bokstavligen tappa hakan när hon hörde denna bisarra förklaring.
”Så ni kommer inte ihåg någonting från att Cassie satte hatten på huvudet och satt där i tjugo minuter innan den ropade ”SLUFFINDCLAW!” och hon blev ledd in i rummet bredvid lärarbordet?” Harry och Ron skakade båda långsamt på huvudet, men det såg ut som minnet började komma tillbaka. Efter en stund verkade Harry förstått, men Ron var mer ovillig att ta in det nya.
”Men varför har vi inte sett dig på lektionerna då?” frågade han trotsigt.
”Jag har mestadels lektion med de som är äldre, jag ska börja med årskurs sex nivå i försvar mot svartkonster, förvandlingskonst och trollformellära, årskurs fem i astronomi, trolldomshistoria, forntida runskrift och talmagi och jag läser trolldryckskonst och örtlära tillsammans med er. Men jag föredrar att jobba själv, så det är inte konstigt om ni inte sett mig så mycket.”
”Var inte du jagare i Ravenclaws quidditchlag förra året?” frågade Harry. Cassie nickade. ”Och nu ska du gå i Gryffindor?” Hon nickade igen och fingrade tankspritt på emblemet vid sitt bröst. Harry fortsatte, ”Du råkar inte vara lika duktig som vaktare? För i så fall har vi en plats ledig.” Han log brett mot henne.
”Tyvärr tror jag inte jag är det, men jag kommer gärna till uttagningarna, allt för att få spela quidditch.” hon log tillbaka mot honom och hoppades att han alltid var lika snäll som han verkade.
”I vilket fall”, fortsatte Harry. ”Du är varmt välkommen till Gryffindor!” Det var menat som en vanlig artighetsgest, men Cassie kände hur lyckan spred sig genom kroppen som elektriska stötar. Aldrig tidigare hade hon haft vänner innan hon kom till Hogwarts, och aldrig hade hon blivit välkomnad till ett elevhem. Detta år kunde bli det bästa i hennes liv.
Resten av resan pratade hon quidditch med Harry. Hermione frågade ut henne om de andra elevhemmen, speciellt intresserad var hon av Ravenclaw. Cassie berättade att de var mycket vänliga, men också stolta. De skulle aldrig starta bråk med ett annat elevhem, men om någon från Ravenclaw kände sig utsatt av något annat hem skulle de gå ihop och bita tillbaka, hårt. Vid de tillfällen då andra kom in i deras kupé kröp Cassie ihop med en bok vid fönstret och avskärmade sig från omvärlden. Ingen tycktes lägga märke till henne. Vid slutet av resan knackade det på fönstret och utanför flög en stor tornuggla. Harry öppnade fönstret och ugglan släppte ett brev i hans knä innan den försvann ut i dunklet igen.
”Vem är det ifrån?” frågade Ron Harry. Harry tittade menande på honom och Hermione och kastar en snabb blick åt Cassies håll.
”Det är från Sirius Black”, svarade Cassie till allas stora överraskning. De tre vännerna vet tydligen inte hur de ska reagera på att hon vet en sådan sak, så hon fortsatte. ”Jag känner igen handstilen. Det är inget problem ska ni veta, han har skrivit till mig hela sommaren och berättat allt om hur ni fritog honom. Jag är otroligt glad och tacksam att ni gjorde det…”
”Hur känner du Sirius?”, frågar Harry misstänksamt, innan han tystnar och tittar ut i luften ett par sekunder. ”Cassiopeia Black var det väl?” fortsätter han sedan och Cassie höjer ögonbrynet med ett halvt leende. ”Är ni släkt?”
Cassie himlade med ögonen, men log sedan vänligt mot Harry. Hon ville ta till vara på de nya vänner hon fått men kunde inte hålla inne en spydig kommentar.
”På ett eller annat sätt är alla renblodiga häxor och trollkarlar släkt med varandra…” Hon kände Hermiones blick, men valde att ignorera den. Hon hade inget att skämmas över. ”Rons farmor är till exempel min mormors kusin. Och ja, jag är nära släkt med Sirius, han är min kusin. Och dessutom är vi två nästkusiner.” Harry tittade frågande på henne efter det sista.
”Hur kan vi vara det?”
”Du vet att James var en renblodig trollkarl eller hur? Din farmor, Dorea Black, var syster med min mormor Cassiopeia. Alltså var James och min mamma Vega kusiner. Så du har en stor renblodig, mestadels Slytherinsläkt vare sig du vill det eller inte.” Harry såg inte överförtjust ut, men Cassie såg på honom att han inte var nöjd med svaret på den första frågan så hon fortsatte. ”Under hela förra året försökte jag hjälpa Sirius genom att fixa ut mat från slottet. Jag försökte även hitta Pettigrew, men jag saknar vissa specialtalanger”, sa hon och smekte Krumben över ryggen.
”Så du kände Krumben sedan innan?” frågade Hermione. ”Så det är därför han lagt sig hos dig nu.” Cassie instämde.
”Men”, tillade hon lågt nästan för sig själv. ”Jag var inte beredd på att han skulle känna igen mig.” Harry betraktade henne misstänksamt och hon såg hur han funderade över vad hon sagt. Efter ett ögonblick tycktes han ta mod till sig och fråga.
”Är du en animagus?” Både Ron och Hermione stirrade först på Harry sedan på Cassie. Sedan kommenterade Hermione med sin bästa besserwisserröst.
”Men Harry vad fick du det ifrån? Hon är ju bara fjorton år, hur skulle hon kunna vara en animagus ännu? Det klarade ju inte ens marodörerna, och” tillade hon mot Cassie. ”Det finns ingen registrerad animagus under ditt namn.” Cassie skrattade lågt. Framför ögonen på dem förvandlade hon sig till en liten rödräv med buskig svans, och sedan tillbaka till människa igen. ”Hermione”, sade hon. ”Jag ska faktiskt registrera mig, men jag har sexton månader på mig fortfarande om jag vill registrera mig som den yngsta animagusen någonsin, så det är gott om tid för ytterligare experiment.” sade hon hemlighetsfullt medan tåget saktade in på stationen. Efterson Sirius nu var förbjudet ämne gick Cassie och de tre vännerna och diskuterade quidditchfinalen hela vägen upp till slottet.

Superduper!!!!!!

Asbra!! (Eller Vildes komentar passar bättre)
SUPERDUPER!!!

Superdupermegabra!!

Va snälla ni är ♥
Här kommer ett kapitel som är lite längre än de andra, men det kanske kan kompenseras av att jag inte skriver lika ofta längre? Nästa kapitel drar historien igång på allvar

Kapitel 12
Harry vaknade av att ett knä tungt landade på hans eget smalben och följdes upp av att han tappade luften av en välplacerad hand rakt i mellangärdet. Då han öppnade ögonen möttes han av ett uppspelt elvaårigt ansikte, ganska likt hans eget. Det var tidigt en lördagsmorgon, klockan var runt sju, gissade Harry och blundade igen. Detta var inte reaktionen pojken önskat, så han började hoppa på knä i sängen. Till slut tröttnade hans mamma.
”Albus, vad är det du vill?”
”Cassie är hemma!”, skrek han entusiastiskt. Reaktionen blev annorlunda nu. Harry satte sig upp och kände på nattygsbordet efter sina glasögon, när han fått på sig dem såg han att James satt på sängens fotände.
”Är det sant?” frågade han honom och James nickade med ett brett leende.
”Det är i varje fall rök i skorstenen och kökslampan är tänd.” Harry tittade på Ginny som redan var uppe och höll på att klä på sig. Harry steg också upp och snart stod de alla fyra och tittade ut genom James fönster som vätte mot Cassies hus. Precis som James sagt såg man hur rök steg ur skorstenen, men kökslampan var nu släkt vilket inte var något konstigt då den knappast behövdes klockan halv åtta på morgonen i slutet av juni.
”Ska vi gå dit pappa? Jag vill dit nu!” tjatade Albus men Harry var bestämd.
”Vi äter frukost först. Sedan kan vi fundera på att gå och se hur det är med Cassie.” sa han och de tågade alla ner för trappan och in i köket. Från vardagsrummet hördes ljud som avslöjade att även Lily var vaken och tittade på barnprogram på TVn. Harry ställde sig vid spisen och började steka ägg och bacon medan Ginny plockade fram annat som kunde tänkas behövas. För ovanlighetens skull var både James och Albus snabba med att hjälpa till att duka fram, en god tanke trots att de hela tiden sprang efter samma saker.
Harry kände en mjuk hand läggas på sin axel och insåg med ett ryck att han glömt bort maten på spisen medan han stått och grubblat vid fönstret. Han vände sig om och såg på Ginny.
”Du kan kanske kolla så hon är redo för besök innan ni går bort allihop?” Sa hon lugnt och Harry nickade instämmande medan han gick ut ur köket och utanför ytterdörren. Där sände han iväg ett meddelande till Cassie. Han stod och betraktade kronhjorten en lång stund där den sprang, som att se till att den verkligen kom fram ordentligt, innan han gick tillbaka till frukosten där resten av familjen redan börjat äta. I samma stund som han höjde gaffeln för sin första tugga bacon hördes ett svagt ”puff” och ner i stekjärnet singlade en lång röd fjäder. James var snabb med att nappa åt sig fjädern och vecklade ut den lilla lappen som medföljde. ”Självklart!” var det ord han läste högt.
”Betyder det att vi kan gå bort till Cassie?” frågade Lily entusiastiskt sin far. Harry log och svarade:
”Ja, men vi äter upp frukosten först.

En halvtimme senare stod Lily, Albus, James och Harry på trappan till Cassies ljusgula villa. Lily som hunnit dit först, efter en intensiv slutspurt mot Albus knackade på dörren som genast gled upp till ett hemtrevligt gnissel. Eftersom det inte fanns några fönster i hallen tog det ett ögonblick för de nya gästerna att vänja ögonen vid dunklet, först då kunde de se att Cassie stod längre in i hallen tillsammans med Mike Winter. Lily rusade fram mot Cassie med utsträckta armar, Harry tänkte säga åt henne att ta det lite lugnt men hejdade sig då han såg hur Cassie med enkelhet lyfte upp flickan och kramade om henne. Han tittade vaksamt på henne och blev överraskad att se att hon såg ut precis som vanligt. Cassie fortsatte med att krama om Albus och sist James som hon kramade extra länge och viskade någonting till samtidigt. Mike gick fram till Harry.
”Borta bra men hemma bäst…” konstaterade han lågmält, men släppte aldrig Cassie med blicken.
”Var det tufft? Men du har lyckats nu, och jävligt bra ser det ut som…” Mike tittade snabbt på Harry och log. Båda såg att kramkalaset nu var över, och det var inte läge att prata om Cassie utan henne…
”Det har varit både upp och ner…” svarade han kort. ”Men jodå, det har ändå gått bra”. Harry nickade. Cassie hade skickat upp barnen på övervåningen, där hon förvarade alla spännande saker från sina resor, innan hon kom fram till killarna.
”Välkommen hem Cassie” sa han, lade händerna på hennes axlar och tittade henne djupt in i det bruna ögat eftersom luggen nu var tillbaka på sin vanliga plats. ”Hur mår du? Vad har hänt?”
”Mår gör jag väl som jag förtjänar och hänt har det gjort ganska mycket… Hur länge tänkte du stanna?” frågade hon halvt ironiskt och Harry förstod att hon inte var redo att prata om det riktigt ännu.
”Nej, jag tänkte faktiskt gå hem, jag vill inte störa er.” sa han och tittade på Cassie och Mike som, kanske omedvetet, ställt sig bredvid varandra.
”Tänk inte på mig”, svarade Mike hastigt. ”Jag var precis på väg hem när ni kom.”
”Jag kommer över senare, för att hämta ungarna. Vill du äta middag med oss sedan?” frågade Harry och låtsades inte om Mikes inlägg. Cassie såg ut att tveka en sekund innan hon tackade ja med förklaringen att hon ändå inte hade så mycket mat hemma.
”Jag kommer över imorgon så fixar vi mer elexir då eller? Du klarar dig väl för ikväll?” frågade Mike Cassie medan han slängde jackan över axlarna och drog på sig skorna.
”Jag klarar mig fint ska du se… Men då ses vi imorgon då…” de båda omfamnade varandra länge, och det syntes spår av tårar på bägges kinder när de drog sig ifrån varandra och Harry och Mike tillsammans lämnade huset. De hade inte kommit längre än de stängt grinden bakom sig förrän Harry inte kunde hålla sig längre.
”Är det officiellt nu?” frågade han nyfiket med ett leende på läpparna. ”Ett förhållande mellan Winter och Black?” förtydligade han då han såg Mikes förvirrade ansiktsuttryck. Mike försökte låtsas som om han inte hade en aning om vad Harry pratade om, men hans ansikte fick en mörkare röd färgton.
”Vad menar du?” frågade han undvikande.
”Seriöst, har inte du varit intresserad av Cassie i alla fall de senaste fem åren?” frågade Harry lirkande. ”Du kan ju inte ha varit ensam med henne nu i flera veckor utan att ens försöka…” Mike rodnade ännu tydligare.
”Det är väl inte så enkelt…” svarade han sedan. ”Men vi har kommit varandra väldigt nära under denna tiden och i början trodde jag nästan att nåt var på gång, men sen blev det mindre och mindre... Hur många vet förresten?” frågade han sedan hastigt och vände sig mot Harry.
”Tja, inte ALLA… Men de flesta i Fenixorden skulle jag tro.” Svarade Harry och kunde inte hålla tillbaka ett leende.
”Vet Hon?” frågade Mike, plötsligt halvt panikslagen. Harry kunde nu inte låta bli att skratta lite lågt.
”Cassie? Nej, jag skulle tro att hon är den enda som inte vet någonting. Att tolka främmande känslor, så som kärlek, är inte hennes största styrka…” Mike såg tvivlande ut.
”Allvarligt? Killarna står ju på kö till henne som både är snygg och populär.” Det kunde urskiljas ett styng av avund i Mikes röst om man lyssnade noga.
”Och hur många förhållanden har hon haft?” replikerade Harry. ”Hon är både snygg och populär, och killarna kanske står på kö. Men inte för mer än ett par nätter med henne. Inte många är intresserade av ett förhållande. Som Ginny förklarade det för mig en gång för länge sedan;- Det krävs en ovanligt stark man för att stå ut med att hela tiden bli överträffad av en kvinna-. Måhända lite könsdiskriminerade, och sagt av en kvinna, men det kan finnas en poäng. Dessutom är hon ju fruktansvärt kräsen.”
Nu stod de utanför Harrys tomtgräns.
”Jag kan upplysa att det är väldig mycket tacksammare att hela tiden bli överträffad av Cassie än att inte bli det, hon är fruktansvärd att ha att göra med annars.” konstaterade Mike sakligt, men sedan stelnade han till och såg ut att tänka djupt. Han tittade Harry i ögonen med en blick som såg så lidande ut att Harry undrade vad i hela friden det var frågan om.
”Jag vet att du delar allt med Cassie, så du borde veta, men säg inget till henne” han tvekade innan han fortsatte. ”Du säger att hon är kräsen, och inte har haft ett riktigt förhållande…” Harry nickade instämmande och kände vart samtalet var på väg. Han log inom sig.
”Du tror inte i så fall” fortsatte Mike. ”Att det inte är killar hon är intresserad av? För i så fall är det ju inte lönt för mig att försöka mer utan att göra bort mig…” Harry såg hur viktigt detta var för Mike och höll skrattet inom sig.
”Nej, Mike” sa han till slut. ”Hon är inte intresserad av killar. Men inte på det sätt du tänker. Jag skulle nog snarare säga att hon är intresserad av Kille…” Han betonade det sista ordet och tittade menande på Mike innan han vände sig om och gick in i sin trädgård. När han var vid trappan vände han sig om och såg att Mike stod kvar som fastspikad i trottoaren på den lilla gatan i villakvarteret.
”Vill du komma över på middag ikväll?” Frågade han när han öppnat dörren. Men Mike skakade på huvudet och mumlade någonting som Harry tolkade som ett tack för inbjudan så han gick in i huset.

mega bra! Mera!

Tack♥ Här kommer ett nytt kapitel Kan dröja lite till nästa nu, för jag ska till stugan och där finns inget internet

Kapitel 13
Klockan fem ringde Harry på dörren till Cassie igen och den gled snällt upp, men när han steg in såg han inte en människa. Han tryckte försiktigt undan köksdörren som fanns direkt till vänster från den korridorliknande hallen och kikade in, precis som han väntat sig var det tomt i det lilla köket. Han gick vidare längre in och kikade in genom glasdörren till matsalen på höger sida, men den var också tom så istället tog han av till vänster för att kolla igenom hela nedervåningen innan han gick en trappa upp. Ingen satt i arbetsrummet heller. Harry tittade bort mot närmaste högra hörnet som var avsatt för Artemis, men inte ens fågeln satt där hon brukade. Däremot fanns en avslöjande hög aska alldeles under pinnen som fick Harry att gå närmare, och snart se bebisversionen av Artemis huvud sticka upp ur högen.
”Jobbig resa?” frågade han henne och smekte henne milt över näbben. Artemis kloka ögon tittade tillbaka och hon gav ifrån sig ett litet pip. Harry hade alltid kommit bra överens med Artemis och han beundrade och respekterade djurets intelligens, han var faktiskt en av de få som kämpat för att Cassie skulle få behålla det okända ägget hon kom med från Egypten. Han mindes som igår hur han satt i sängen i rummet på Grimmaldiplan och tjurade när Cassie Black smög in i rummet och satte sig på sängen mittemot, det var i slutet på lovet mellan fjärde och femte året, de hade inte träffats sedan de slutade Hogwarts för Cassie hade varit i Egypten sedan Harry anlände till högkvarteret. Då hade de alla trott hon var där med sin mamma på semester, men långt senare fick de reda på att hon utbildades till Auror på Dumbledores order. Cassie hade försökt att lugnt vänta på reaktion från Harrys sida men han kom på henne med att bokstavligen darra av förväntan och det dröjde inte länge innan hon visade honom, först av alla, ägget hon hittat. Hans nyfikenhet hade väckts när hon berättade att hon inte hade en aning om vad det var för art, men att hon skulle vänta och se. Många hade menat att hon skulle kasta bort ägget, som ju kunde innehålla vad som helst, och dessa hade blivit fler då varken Hagrid eller Lupin känt igen ägget och Hermione inte kunde läsa sig till vad det var. Men Cassie hade trotsigt behållit det, och under deras första vecka på Hogwarts hade hennes Fenixfågel kläckts.
”Var är de andra?”, frågade han Artemis och den lilla fågeln böjde på det grå huvudet och pekade med näbben vidare in i vardagsrummet. Harry gick ner för trappsteget och stod sedan i det hemtrevliga rummet där både soffgrupp, fåtöljer, TV, ett flertal bord och bokhyllor trängdes om utrymmet. Till hans överraskning var rummet tomt sånär på Cassies husalf Millie som stod och dammade av schackspelet. Det var helt tack vare Millie som huset kunde vara så fräscht efter över ett halvårs frånvaro insåg Harry.
”Godkväll Millie” sa han och Millie tittade förvånat upp och såg honom.
”Godkväll Harry Potter, sir” svarade hon artigt. ”Letar Harry Potter efter sina barn så är de allesammans nere i källaren” fortsatte hon och pekade i riktning mot källartrappen. Harry tackade för hjälpen och gick ner i den mysiga källarvåningen som bestod av ett rum och en liten kokhörna. Precis som Millie sagt satt de där nere allihop. Cassie och James spelade schack på det exklusiva schackbrädet av ädelstenar hon fått på en resa i Afrika, Lily och Albus satt och försökte få ihop ett femhundrabitars idiotenpussel. Alla tittade upp när Harry kom.
”Hej pappa!” ropade Lily glatt. ”Titta så långt vi har kommit!” sa hon och pekade på pusslet som var halvlagt. I samma stund hördes en signal och bitarna separerades och lade sig huller om buller på bordet. Det var tjusningen med idotenpussel men likväl det värsta, efter en viss tid rörde det upp alla bitar så man var tvungen att börja om på nytt. Men eftersom man mindes bitarna kom man längre varje gång, vilket gjorde det till en utmärkt minnesövning. Enligt Cassie skulle det även vara möjligt att räkna ut var bitarna landar och på så sätt lösa pusslet snabbare, men det var inte riktigt Harrys grej…
”Harry, kan jag få prata med dig?” frågade Cassie från schackbrädet.
”Självklart” svarade Harry.
”Albus”, fortsatte Cassie och tittade bort mot pusselbordet. ”Vill du ta över här åt mig?” Albus nickade och kom över till bordet där Cassie satt och skrev ner möjliga drag som ledning. Sedan reste hon sig från bordet.
”Om han inte skulle göra som det står på lappen får du vara kreativ” sa hon med en blinkning till Albus. ”Vi går upp” sa hon sedan till Harry och gick före upp för trappan och vidare genom vardagsrummet och uppför ytterligare en trappa till ett rum där Harry bara varit ett fåtal gånger förut. Mitt i rummet fanns fyra gammeldags fåtöljer runt ett litet bord och den väggyta som inte var upptagen av snedtaket var fylld av bokhyllor med tjocka bruna böcker vilka allihop såg oerhört oinspirerande ut, troligen anledningen till att de blivit förpassade dit. Cassie slog sig ner i en fåtölj, som av dammolnet att döma inte var lika kliniskt städad av Millie, och tecknade åt Harry att göra likadant. Fåtöljerna var mjuka, och betydligt skönare än de sett ut insåg Harry då han slog sig ner i fåtöljen bredvid. När Harry satt sig viftade Cassie med trollstaven och muttrade några ord ner i tröjan som hon uppenbarligen inte ville att Harry skulle höra, från en hylla i närheten kom två glas och en flaska whisky flygande och ställde sig med ett skrammel på det lilla glasbordet. Det var inte Cassies vanliga standard, noterade Harry som mindes hur hon brukat göra samma sak utan trollstav tidigare, men osannolikt bra för någon som helt saknade magi för bara några månader sedan.
”Allvarligt, var det verkligen häxtropi?” kan Harry inte avhålla sig från att fråga. Något han ångar då han ser Cassies mörka blick.
”Ja”, svarade hon kort och aggressivt innan hon lade benen i kors och vägrar prata mer med honom. Harry hällde upp dricka till de båda i väntan på att hon skulle mjukna. När det dröjde försökte han igen.
”Förlåt Cassie, du vet att jag inte menade nåt illa men jag förstår nu att du inte vill prata om det. Vad var det du ville prata om?” han tog varsamt hennes hand i sin och sträckte över whiskyglaset i den andra innan han varsamt fixerade hennes lugg bakom örat. När hon tittade upp på honom uttryckte hennes ögon tacksamhet, men hon såg så trött och sliten ut att Harry nästan blev rädd.
”Cassie, vad har hänt? Hur är det?” lirkade Harry försiktigt. Cassie såg ut att inte veta vad hon skulle svara så Harry fortsatte. ”Är det något som hände på resan?” Cassie skakade på huvudet. ”Har det hänt någonting mellan dig och Mike? Är det någon av oss du är sur på?” Fortsatt negativa svar. ”Är det jobbet?” försökte han. Cassie fortsatte skaka på huvudet, men samtidigt kände Harry en liten kanske omedveten tryckning i handen.
”Jobbet alltså…” konstaterade han och sedan satt han tyst. Cassie tittade på honom, han såg tårar i hennes ögon och det slog honom att det var första gången han sett henne gråta. Av respekt vände han bort blicken när de första tårarna rann över kanten och ner på den högra kinden men han fortsatte krama hennes hand. Efter ett par minuters tysta tårar kände han hur hon började slappna av och han tittade åter på henne. Nu mötte hon inte hans blick utan tittade ner i tröjan igen.
”Förlåt…” mumlade hon, knappt hörbart.
”Vad ber du om ursäkt för?”
”För att jag är så fånig. Jag borde inte gråta nu…”. Vid denna kommentar flyttade Harry sin fåtölj närmre Cassies och lyfte milt hennes ansikte.
”Vi har känt varandra i 23 år. Och jag har aldrig tidigare sett dig gråta… Om du berättar vad det är frågan om ska jag berätta för dig sedan om du är fånig eller inte… Jobbet alltså?”
”Nej, egentligen är det inte jobbet det är fel på” sa hon och skakade på huvudet. ”Hade det varit fel på jobbet hade det inte varit lika stort problem.” Vid detta kryptiska uttalande rynkade Harry förvirrat pannan. Cassie fortsatte.
”Det är egentligen inte meningen att jag ska berätta för någon. Men jag har alltid kunnat lita på dig Harry, och jag hoppas att jag kan göra det nu också”, hon väntade på en instämmande nick innan hon vågade fortsätta. ”Det var en man här innan som sökte mig. Ungarna lekte kurragömma så jag tog med honom upp hit för de vågar sig inte in här… Hursomhelst sa han att han var från The Daily Prophet, och sedan informerade han att resultatet från rektorsvalet nu är sammanställt.” Hon pausade för att ta en mun whisky, Harry lyssnade spänt. ”Flitwick fick flest röster.”
”Nejmen vad roligt!” utbrast Harry glatt, men tystnade när han såg på Cassie igen.
”Det hade sannerligen varit mycket trevligt. Men han vägrar ta på sig arbetet, trivs bäst som han gör nu påstår han… Det var jag som kom tvåa i omröstningen, så nu vill de att ska jag fatta mitt beslut snarast möjligt.”