Fantasy rollspel för 4!

Ugglan kommer hoande ner och börjar jaga råttan. Jag ger killen ett tveksamt leende innan jag börjar skrika. "Nej, Filixtra! Nej! Inte så det där är någon annans! Du får hitta någon som inte har en ägare!" skriker jag. Jag känner rodnaden stiga och kollar på de andra.
"Vad sa jag nyss?" frågar jag och skäms. Vad var det jag hade sagt? Varför gjorde jag så? Vem har en ägare? Råttan? Det har jag svårt att tro.
Ugglan kommer hoande tillbaka och sätter sig till ro på min axel.
Jag stelnar förskräckt till.
"Hj-hjälp, sn-snälla!" stammar jag och känner att jag kommer gråta snart. Men om det är av chock eller glädje vet jag inte.
Jag har en livs levande uggla på min axel!

[Kan jag kommunicera med ugglan?]

[Ja, det tycker jag. ^^ Via ord eller inte får du bestämma själv.]

James såg förvånat på flickan. Han undrade vad hon höll på med, samtidigt som en del av honom bara ville ta upp råttan i famnen och säga "Det gör inget." Han skrattade lite åt ugglan men lät den vara.
Han vände sig sedan mot den andra flickan som sprang iväg. Osäker på vad han skulle göra började han gå efter henne. För varje steg han tog kändes det som om han hade kontakt med gräset han gick igenom. Det liksom strök honom på ett annat sätt. Fötterna liksom svepte över marken och det kändes bra i hela kroppen.
James upptäckte snart att råttan följde efter honom. Utan att tänka satte han sig på huk och lät det lilla djuret klättra upp på hans arm. Det kittlades då dess små tassar vandrade på hans arm och sedan stannade på hans axel. Den fick lov att vara där, det kändes okej.
Han reste sig sedan upp och såg bort mot flickan vid vattnet.

( jag vet att det är kort men jag är inne på mobilen )

Alexandra ställer sig upp och kollar mot dom andra med höjda ögonbryn, plötsligt kommer hon på hjälmen och tar av sig den och hänger den på armen som en väska. Plötsligt så var det något som strök sig mot hennes ben som en katt, men när hon böjde sig ner var det inte någon katt utan en rävunge. Hon strök den över ryggen och reste sen på sig och började gå efter tjejen vid vattnet. 

Hur kunde Alice inte förklara men hon kände det som en tyngd fallit ifrån sina axlar så fort hon förflyttats. Allt verkade så bekant. De enorma träden, med stammar som var bruna och vissa höll på att täckas av en mossa. Som vanligt undvek hon att göra det minsta ljud då hon befann sig ute i skogen. Hon visste hur hon skulle röra sig för att inte låta grenarna skrapa emot henne och de torra kvistarna på marken undvek hon. Alice kände impulsen och följde den. Snabbt satte hon sig på ett träd som fallit och knöt av sig de rejäla kängorna och hängde dem runt halsen. Hon tassade runt lite och ännu ett skratt föll ifrån hennes läppar. En tanke slog henne, hon var lycklig. Så vände hon sig om och kollade efter de andra som hon tyckte sig skymta.

[Måste sova nu. ^^ Skriver mitt inlägg i morgon.]

Jag skulle ändå inte ätit den, jag ville bara skrämma den..., hör jag en röst inuti mitt huvud säga och hoppar till.
"Visst, visst", säger jag och klappar den reflexmässigt på huvudet. Ugglan vänder blicken mot mig och genomborrar mig med blicken.
"Visst, visst, du äger mig och inte tvärtom", suckar jag. Till min förvåning nickar ugglan nöjt och nafsar mig i örat på skoj.
"Hm... Ditt namn är Filixtra, va?" frågar jag och ugglan vänder sina stora bruna ögon mot mig och nickar igen. Inte så pratglad ändå. Jag klappar hennes vita fjädrar och vänder mig mot den andra flickan, som är försvunnen.
"Jaha... Lita inte på att nya personer bryr sig..." muttrar jag och följer instinktivt vägen till bäcken.
Väl framme ser jag att alla har varsitt djur utom tjejen i reflexjacka.

Alexandra sätter sig bredvid en sten när hon kommit fram och lutar sig mot den. Räven hoppar upp i hennes knä och sträcker lite på sig.
"nej Lilja, nej inte klorna!" säger hon förskräckt när hon känner hennes klor i benet. Lilja drar generat ut klorna och vänder huvudet mot henne. 
"det gör inget men se upp med klorna." det sista säger hon lite strängare även om hon inte fattar varför, ska inte rävar vara jätteskygga?
*jaja* säger lilja surt och läger huvudet på hennes knä.

Alice kollade intresserat på de andra. Alla verkade de ha ett litet djur som de hade kontakt med och genast föll Alices tankar på Lola. Lola visste att något skulle ta henne, alla djuren hade vetat insåg hon men det fick hon tänka på vid ett annat tillfälle. Istället satte hon sig ned vid vattnet och började lapa i sig. Instinktivt visste hon att vattnet skulle vara klart och inte förorenat. Då hon druckit sig otörstig torkade hon läpparna med handens baksida. Så vände hon sig åter emot dem andra. Varför just dem? Varför henne var väl en självklarhet? Hon hade inte passat in men varför just dem?
”Så vad är ni för några?” frågade hon lite lätt.
Hon kände sig obekväm i situationen med andra människor. Det var så svårt att veta vad de gillade för människor, de var så svårt att vara någon som andra gillade.

"Ehm... Om man ska vara ärlig är jag en korkad unge med bra betyg och ett ganska bra liv... men... Jag har aldrig känt mig hemma... Så jag är en unge som råkar tro på det "övernaturliga"." Eller det som andra människor blundar för, rättar Filixtra mig.
"Eller det som andra människor blundar för, som Filixtra säger.
Du då? Du verkar väldigt... fri på ditt egna sätt", ler jag.
Jag är i skogen, i en skog som jag känner är rätt, med träd så höga att jag inte ser toppen, och jag känner mig hemma, med Filixtra på min axel, kan det bli bättre?
Plötsligt börjar vinden yra runt omkring mig och en liten virvelvind dansar omkring mig och massor av löv blåser runt mig i virvelvinden. Jag skrattar lågt och njuter av känslan av att vara hemma, tillslut.

jag är väll den där hästgalna tjej som alltid sitter med näsan i en bok, jag har eller jag kanske ska säga hade två hästar, tränade för en tävling när jag kom hit" säger Alexandra och ler mot dom andra. Plötsligt nös lilja och ut ur nosen kom en liten eldsflamma som landade i gräset som sakta började ryka. Räven rycker skräckslaget till och springer därifrån och Alexandra försöker släcka elden men lyckas inte och slänger sig undan.