Underytan. (Privat)

Alex log emot henne.
”Jag tror nog allt du vet vem jag är”, sade han och knackade med ett finger emot sitt huvud.
Han hade föredragit att bara kunna påverka andras känslor. Det hade varit mer behändigt.
”Gör som du vill men säg inte att jag varnade dig”, sade han och i samma stund hördes det steg och röster nedför trapporna.
Alex gjorde sig osynlig på ett ögonblick men han visste att de troligtvis inte skulle stoppa dem.
”Följ med”, viskade han till den unga kvinnan. ”Det är dem.”
I samma ögonblick ljöd ett skrik genom den annars övergivna tunnelbanan.
”Där är dem.”

[Det är jätte bra. ]

[ *tummen upp* ]

Bella gör sig genast osynlig. Hon svor inombords och nickade svagt. Hon tittade snabbt upp, innan hon tittade ned på spåret. Hur? Hur hade hon blivit hittad, hon gjorde inget annat än att skylla på mannen, främlingen.
Hon drog handen genom håret och försäkrade sig om att hon var osynlig. Vad skulle hon göra? Hon tänkte så det knakade. Hon vände sig mot mannen för att se om han hade någon idé. Bella var knäpptyst, gav inte ifrån sig ett ända ljud.

[känns sååååå kort som jag skriver xD]

Alex drog med sig den unga kvinnan längre bort längst spåret. Han kände igen flickan med de isblåa ögonen och visste att de borde akta sig noga för henne. Allt var den dumma kvinnans fel. Om hon inte hade varit så envis och varför hade han följt efter henne överhuvudtaget? Rösterna fanns där igen och tryckte emot hans huvud men för första gången lät han dem komma in. Flickan med de isblåa ögonen visste precis var de befann sig. Hon hade siktat in sig och skulle precis låta sin kraft träffa dem. Alex knuffade den unga kvinnan ur vägen och kastade sig sedan själv åt samma håll. En äldre man kunde på något sätt lokalisera dem och meddela de andra utan att tala till dem. Alex hade ingen aning vad de skulle göra. Han låg på det gamla spåret och försökte förtvivlat komma på något då han kände hur smärtan fyllde hans kropp. Flickan hade återigen hittat honom.

[Tänkte mig att flickan hade samma "kraft" som Jane i Twilight. xD
Och du skriver ju inte mindre än vad jag gör. det är inte kort. Kort är en mening. ]

[super bra ]

Bella märkte flickan. Hon bet sig i läppen och blundade hon koncentrerade sig och när hon öppnade ögonen igen så svävade en stor sten. Utan att ens tänka så lät hon stenen flyga rakt mot flickan. Hon brydde sig inte om hur mycket hon skadades. Bella kastade en blick mot mannen, som nyss 'hjälpt' henne. Hon hörde främlingarnas tankar och lät yttligare en sten sväva, fast in i den andra, hon kände dess närvaro. Hon knöt nävarna, och reste sig upp, då hon ramlat omkull.

Alex kände att smärtan avtog, varför kunde han inte svara på men den gjorde det. Snabbt, så snabbt han kunde reste han sig upp. Såg den unga kvinnan och sedan de andra två som låg medvetslösa. Alex sprang snabbt fram till flickan, kollade hennes puls och sedan till den äldre mannen som på något sätt kunde hitta dem. Alex tog hans gåva och lämnade dem sedan för att ta sig tillbaka till den unga kvinnan. Ännu var de inte i säkerhet.
”Vi måste bege oss här ifrån”, sade han samtidigt som han andades häftigt.
Han blundade, koncentrerade sig och såg i sitt sinne personerna han inte ville stöta på.
”Jag vet rätt väg”, stammade han fram och öppnade ögonen.
Sedan började han springa utan att kolla om den unga kvinnan hängde efter eller inte.

Det tog ett tag för henne att fatta. Hon nickade och följde efter honom. Hon höll sitt sinne öppet. Hon visste dock inte vem mannen var, som hon följde efter. Bella gjorde sig osynlig och insåg snart att hennes hem var förstört.
"Vem är du?" Frågade hon då hon kommit närmare honom, inom hörhåll. Hon ville ha svar. Hon drog handen och fortsatte efter honom.

[guyuyyd det känns såå kort xD]

Alex väntade med att svara på hennes fråga utan guidade dem runt mellan gatorna bort ifrån männen och kvinnorna som fanns runtomkring dem. Tillslut då de var långt därifrån och befann sig på en lekpark fylld av liv. Alex slog sig ned på en av bänkarna.
”Jag är Alex”, svarade han tillslut på hennes fråga.
Han bestrakade barnen som lekte och deras föräldrar.

[Det är inte kort, du är duktig. Tvivla inte så på dig själv!!]

[ :-) ]

Bella tvekade innan hon också satte sig ned. Hon granskade barnen. Så kul hade hon haft då hon var Dominique. Hon suckade.
"Okej... Alex? Vad var det för personer?" Frågade hon. Varför hade dem hittat henne. Hon var nog säker på att det var Alex fel. Hon lutade sig bakåt och stoppade ned handen i fickan. Pengarna var kvar.

[xP]

Alex kunde inte låta bli att le.
”Jag har absolut ingen aning, mer än att de tar sådana som dig och mig.”
Vilket var sant. Okej, det var nästan sant men varför skulle han berätta det för henne?
”Vad är ditt namn?”

Bella tvekade innan hon svarade.
"Bella... Jag är Bella" hon var ju faktiskt Bella. Dominique var hon en gång i tiden.
"Dom hade krafter" sade hon, hon hade känt krafterna, då hon tagit sig in i deras huvud. Hon suckade lågt.