Army, War and Hard firendship. (Rollspel för erfarna)

Ryan hade fått nog av att vara ute. Hela grejen var löjligt då de flesta bara stod uppochned och gjorde inget. Det fanns ju de som spelade lite basket och liknande men det var knappast en fjärdedel av dem. Ryan ruskade lite på sig och lämnade sin plats under trädet som han stått lutad emot. Sakta började han närma sig högen med vapmyrer som stod och tryckte under det lilla taket vid dörren. Han kunde även skymta några mutanter. Ryan avskydde fullvampyrerna lika mycket som de avskydde honom. Varför visste han inte riktigt, okej han visste inte riktigt varför de avskydde honom men han var klar med varför han avskydde dem.
Då han skulle tränga sig fram till dörren blockerade en av dem hans väg. Derek, varför alltid Derek. Vampyren var ganska tanig, klädd i ett par mörka jeans och skinnjacka. Han försökte se macho ut men misslyckades totallt. Ryan gav ifrån sig en suck.
"Flytta dig", morrade Ryan dovt.
Ryan visste att han var omringad av dem men han brydde sig inte. Varför skulle han, hans liv betydde ingenting för någon. Troligtvis skulle de bli glada att bli av med honom, ännu en mun de slapp mätta, klä och betala för.
"Få mig", sade Derek med ett litet leende.
Derek verkade aldrig ha gått igenom målbrottet, hans röst var ljus men han försökte dölja det genom att låta hes vilket fick Ryan att skratta. Någon grabbade tag i Ryan bakifrån och hans skratt dog ut.
"Inte så tuff längre va?" väste Derek i hans öra efter tagit sig fram emot honom så deras

CC vänder sig om mot de som grupperat sig, ärligt talat är det nästan underbart hur fort det går för henne att förstå att vampyrerna gått på krigsstigen igen. Fast kanske kan man inte beskriva det så bra heller, inte alls kanske. Hon känner inte Ryan, trots det så vet hon inte om någon som har vampyrblod i ådrorna skulle vara okej med att bli störd av några så fruktansvärd lågt ställda som mutantgruppen här. Vem skulle det?
”Ey! Lite oschyssta odds, är det inte?” Säger dock en smått irriterad röst. Ägaren till rösten är en av de mer kaxiga mutanterna och just denna heter Hunter. Vilket bara råkar vara självvalt och symbolisera hur han agerar. Det bästa med att just han är den kaxiga är att han troligen är en av de minsta, tanigaste och tysta – men han hatar när det inte är en så kallad jämn match. En av de mer biffiga vampyrerna bröstar upp sig en aning när Hunter kaxar emot, som faktiskt kryper ihop en aning där han står.
”Små hundar är de som skäller mest.” Säger vampyren föraktfullt och Hunter vräker sig över honom och de båda faller till marken – Hunter är i klart underläge.
”Kontrollera impulserna!” Säger en oroad Fanny, men det är för sent när de familjära mutanterna också går med i kampen. Synd och skam, mutanterna hade nästan lyckats ha fred med vampyrerna. Fast CC knuffar in Derek i en av de mest passande mutanterna – en som kan brinna på befallning. Underbart nog. Den andra vampyren verkar lite ostadig.

De mätte varandra med blicken en stund. Ryan märkte knappt av oroligheterna mellan mutanterna och vampyrerna förrän CC for in i Derek som fattade eld då han flög in i en annan mutant. Istället för att ge sig in i slagsmålet fortsatte han mellan grupperna som stred emot dörren. Det irriterade honom att de hade blandat sig i hans fight. Mutanterna hade inget med det att göra.
Ryan duckade för någons knytnäve och smet in genom dörren vilket var ett misstag. Tre av lärarna kom emot honom. En av dem, grabbade tag i Ryan som stelnade till. Det var ingen poäng i att försöka fly, de skulle ändå fa fast på honom. De andra två rusade ut genom dörren.

CC är troligen en av de första som märker de som just kommer ut ur dörren - och dessa vet om att hon inte fixar glas. Gud, vad hon hatar den svagheten. Glas, seriöst? Det är nästan ironiskt att hon som kan förvandla sig till i princip vadsomhelst inte kan ens röra vid glas utan att bli helt svag i kroppen. Så när lärarna eller vad man kan kalla dem - man kan kalla dem mycket - försöker få fatt på mutanterna drar sig dessa tillbaka nästan lika kvickt som det startat. Även om det var något som gjordes förgäves eftersom de fortfarande hade syndabockar bland mutanterna och en av dessa råkade bara vara CC.

Felix noterar inte kvinnan med de bestämda stegen speciellt, även om hennes självsäkerhet nästan går att ta på, vilket inte är något man stöter på ofta på det här barnhemmet. Visst, folk låtsas, men ärligt talat, det tar rätt hårt på de flesta att veta att ingen i världen egentligen vill ha en. Till exempel den där Derek, som verkar ha hittat någon ny att bråka med. Han promenerar runt som om han äger världen och alla andra borde falla på knä, men Felix kan slå vad om att det bara är en fasad.
Han följer med vagt intresse händelseförloppet, vilket snart verkar arta sig till en regelrätt fight mellan vampyrer, mutanter och alla andra som är på det humöret.
Det leder naturligtvis till en reaktion från skötarna, som genast hoppar på mutanterna med all världen föremål för att hindra att någon av de högre rankade blir skadad. För det vore ju en förskräcklig katastrof. De ska ju verkligen inte skickas ut i krig i vilket fall. Sarkasmen ringer i öronen på Felix och hans läppar kröks i ett hånleende.

[Jag kommer göra den där irriterande saken nu och peta lite på Lords.]

[Åh, ursäkta mig, jag har haft så himla mycket i skolan att min far förbjudit mig att vara inne på datorn, jag ar bara kunnat kolla in ibland, jag ska försöka skriva imorgon, annars får ni fortsätta skriva så kommer jag in så fort jag kan ]

[Åh, jag hatar när sånt händer. ]

Evangeline ignorerar turbulensen på gården och biter sig fundersamt i läppen samtidigt som hon kollar igenom sina skisser och teckningar. Hon tar med van hand ut de som ligger på fel plats och rättar in dem i ledet. Men då en plötslig vindpust blåser in över henne tappar hon en av teckningarna, och när hon sträcker sig ner för att ta den faller resten av dem också ned och sprider ut sig som en matta av blyerts och papper över marken.

[Förlåt för att jag "tjatade", det är försåtligt. Kids, stay in school. x) ]

Ryan blev tagen till ett av klassrummen. Han noterade kartorna och alla andra saker som hängt på väggarna var nedtagna. Istället såg det mycket mer sterilt ut än innan. Vid katedern stod kvinnan och kollade igenom några papper. Då de kom in kollade hon inte upp men de två enorma män, som verkade vara vakter av något slag gjorde det. Båda bar militär kläder och över axeln hade de sina vapen. De såg dödliga ut och Ryan misstänkte att de också var det. Trotts det ville han bara skratta vid tanken på att någon skulle attackera det lilla barnhemmet där icke önskvärda bodde, vad skulle vara meningen då det fanns mycket viktigare ställen.
"Ryan här var frivillig, då vi berättade om ert hm... program", sade mannen som hållit Ryan i ett hårt grepp men nu lossat det något.
Han var en av de som Ryan hatade, han var en av de lärarna som alltid gav sig på de som var svaga och inte hade styrkan eller modet att stå på sig. Ryan ryckte till vid hans ord. Vad höll på att hända? Vilket `program´?