Rolla. Nu. Spenc. >:3

(Kanske typ dubbelt så stor som hästen)

Mardrömmar hemsökte mina tankar den natten. Drömmar om hur människan dödade mig, lekte med mig, lurade mig, fångade mig för att sätta upp mig som en trofé.
Runt midnatt vaknade jag, kallsvättig och livrädd.
Tänk om hon var kvar där ute och väntade på mig? Tänk om hon inte var det och hade gått och hämtat fler som kunde döda mig? Jag skakade misstroget på huvudet.
Nej, nej Wound. Såg du inte henne? Hon var jätterädd. Ja, så var det förstås. Men tanken på att hon kunde vara kvar där ute gjorde mig inte klok!

(Okej. c: )

Jag slängde mer ved på den lilla brasan jag lyckats tända och satte mig ner i skräddarsits med en suck. Grantus låg ner, alldeles intill mig. Hans andning gjorde mig lugn i mörkret. Syrsorna spelade på sina ben och jag kröp in i sovsäcken. Tittade upp mot stjärnorna och försökte få sömnen att komma.

(Ska äta och kommer kanske inte skriva igen förrän i morgon)

(Nooo... :c)

Mina andetag ekade oroväckande högt i mörkret och jag skakade mina vingar för att bli av med alla olustiga känslor. I luften doftade askan och eldens sken var svårt att missa. Jag stannade precis utanför cirkeln av ljus och betraktade människan som envist stannat kvar. Hon sov.

Grantus vaknade då hans sjätte sinne känt att något var fel. Han blottade draken och skenade där ifrån, försvann in i mörkrets famn.
Jag däremot hade inte lika lätt för att vakna.

Hästen sprang därifrån men jag hade inget intresse av honom. Jag grymtade för mig själv och fällde ut vingarna innan jag lyfte och seglade iväg som en pilspets mellan träden. På mindre än tre minuter hade jag korsat halva skogen och landat vid kolgruvorna. För att min plan skulle funka behövde jag mycket kol. Snabbt dök jag ner i de vindlande tunnlarna och åt så mycket besk kol som jag kunde få i mig. Sedan flög jag raka vägen tillbaka till människans läger. Jag landade en bit bort för att inte vara för nära när min plan kommit i verket. Nu, jag andades in och kände hur gasen i mina lungor tände eld på kolet som trycktes upp längs min hals. Jag öppnade munnen och... KABOOM, buskar och träd exploderade och elden spred sig. En lång rand av flammor skilde min grotta och människan åt. Så snart hon vaknade måste hon fly och då driver jag henne lååångt här ifrån. Jag flinade.

Det stack till i näsan. Mina lungor fylldes av rök och jag vaknade automatiskt. Jag hostade hårt och satte mig upp. Då jag insåg att skogen stod i brand reste jag mig så häftig att jag blev yr. Grantus var borta, men väskan med alla mina saker hade jag knutit loss dagen innan - hade nästan känt på mig att det var bäst.
En tanke slog mig att det kanske var jag som startat branden. Men brasan verkade ha slocknat sen långt tillbaka, så det var antagligen draken.
Jag började hosta igen och packade hastigt ner alla saker. Sedan joggade jag bortåt. Vart var Grantus nu då?

Människan hade inte upptäckt mig ännu där jag svävade fram ovanför henne och drev på elden. Jag hade kol nog för hela natten om jag var tvungen. Jag ville inte dö ikväll. Och om hon på något sätt skulle kunna kontakta andra människor gjorde jag vad jag var tvungen för att överleva. Plötsligt kände jag hur något massivt och tungt slöt sig runt min kropp och spärrade fast mina vingar mot sidorna. Jag föll som en sten och slog i marken så hårt att jord sprutade åt alla håll. "Har man sett. Vilken fångst!" hörde jag innan allt blev svart.

(Kan vi säga att typ borgmästaren från staden hade spårat dig eller något?)

(Jovisst, sure. )

Röken stack i mina lungor och jag hade svårt att andas.
"Drakhelvetes as!" svor jag för mig själv då jag blev alldeles yr och hade svårt att ta mig framåt.
Jag föll till marken försökte andas normalt igen, då jag såg ett par fötter som kom emot mig. Jag höjde blicken och såg till min förvåning att det var Chuck, borgmästarens högra hand - och drakjägare dessutom.
"Hur går det Shina?" frågade han och räckte mig en hand. Jag tog inte emot den.
"Det brinner...", mumlade jag bara till svar.
"Jag vet, vi jobbar med det."

~ Borgmästaren och hennes crew ~ (För nu har jag bestämt att borgmästaren är en tjej. ^^)

Draken låg medvetslös och vi samlades runt den samtidigt som de två vattenhäxorna jobbade med att släcka branden.
"Varför skickade den eld på skogen?" undrade en ung kille jag inte visste namnet på, men kände igen.
"Jag gissar på att den ville skrämma iväg någon...", svarade jag och tittade på en hög med aska. En lägerbrasa hade brunnit där.
Draken bands fast vid marken med det starkaste repet. Även vingarna var hårt surrade med varandra så att den inte kunde fly.