Murderer on the run

Angelica lyssnar på så hög musik att efter en stund så kommer hennes pappa instormande, högröd av ilska och skrikande efter bråket med mamma och Angelica flyger upp och stänger av musiken.
"Sänk den jävla volymen, Angelica!" Skriker han åt henne och Angie lyssnar inte, hon har inte orken att lyssna längre. Varför skulle hon? Istället drar hon med sig vad hennes lilla gäng skulle kallat "en stenåldersmaskin" - egentligen hennes Mp3 och hörlurar och knuffar sig förbi sin pappa och rusar uppför trappan.

Väl där drar hon på sig sina militärmönstrade converse och lämnar jackan där den hänger - hon hade ändå bytt om till en T-shirt med svart trycktext som blev meningen: "Imagine there's no heaven." över den slitet blå färgen. Sedan sticker hon bara iväg till skogen och lyssnar på P!nk's "Family Portrait", hon älskar den låten och kan den på både piano och gitarr. Fast det spelar ingen roll då ingen kommer få höra henne spela den.

Det hällande regnet får hennes kläder att mörkna, så T-shirten har nästan dess ursprungliga mörkt turkosa färg och hennes jeans är dyblöta, dessa ser svarta ut. Fast Angelica kunde bry sig mindre när hon bara försöker fly till skogen, springa så långt hon kan och aldrig komma tillbaka. Det vore något, det.

(Hej på dig också. xD)

Jason hann inte särskilt långt, enbart några steg då han såg ännu en figur i regnet. Han suckade men fortsatte tills han kände igen henne. Hur stor var chansen att han skulle träffa två av dem samma dag? Angelica kunde han känna igen var som helst, precis som Jack. De hade ju trotts allt varit bästa vänner och alla de där detaljerna som skilde personer åt hade på något sätt bränt sig fast i hans sinne.
Nu satt han fast emellan dem. Han hade stannat upp men han kunde knappast vända och gå åt andra hållet där Jack var och han ville helst inte möta Angelica heller. Angelica som likt Jack hade förändrats avseendevärt.
Eftersom han inte visste hur han skulle agera blev han stående där i regnet mellan de två flickorna. Varje sekund trängde sig regnet mer och mer igenom hans redan våta kläder. Kylan var påtaglig och han visste att han skulle bli sjuk efter detta.

Rory suckar djupt när han styr stegen mot skogen. Skogen där alla brukade träffas, ja, innan Alexandra dog åtminstone. Amanda hade han nyligen lämnat i en taxi, och eftersom hon även fått låna hans jacka så fryser han faktiskt. Det iskalla spöregnet droppar ofta ner innanför tröjan och Rory huttrar till varje gång, vilket resulterar i ständigt hackande tänder. Ändå försöker han att inte bry sig om det. Det är väl en badboy-grej, att inte bry sig alltså.

Väl en liten bit in i skogen hör Rory svaga röster som han känner igen allt för väl. Snabbt försöker han fundera ut en annan väg att ta hem, men den här går snabbast och just nu orkar Rory inte vara ute sådär jättelänge till. Det får bli den vägen då... Det tar inte lång tid innan Rory skymtar Jack, hans förra, nuvarande, dåvarande förädlskelse. Fortfarande vet han inte om han ännu gillar henne, vilket bara gör allting svårare. Två sekunder och han är där lika bra att meddela att han kommer.
"Jack?! Jason? Vad gör ni här?" säger Rory, med både spelad och äkta förvåning, trots att han tidigare sett Jack.
'Hoppas jag inte skrämde dem, jag kommer ju trots allt bakifrån' tänker Rory snabbt.

Jack står och huttrar och undrade fortfarande om hon skulle svara Jason. Men han hade redan börjat gå, lika bra att inte bry sig.
"Jack,?! Jason? Vad gör ni här?" Hörde Jack en röst säga. Hon hoppade till och vände sig mot hållet rösten kom från. Egentligen hade hon inte behövt det, hon vet redan vem det är. Hon stod nu och tittade på killen som hon faktiskt började gilla mer som vän någon vecka innan branden.
"Står och huttrar i regnet." Svarade Jack i en ironisk "duh"- ton. Hon visste inte vad hon fick det ifrån, det bara kom ut ur hennes mun som om det var det naturligaste någonsin att prata med Rory.

Rory ler charmigt, trots att han självklart förstår ironin i det hela.
"Var glad att du har en jacka, sötnos" svarar Rory i samma ironiska "dig"-ton. Sedan böjer han sig ned för att knyta skosnöret som av en anledning lyckats gå upp, vilket resulterar i mer vatten innanför tröjan. Den tidigare grå tröjan var numera näst intill svart och klibbade fast runt Rorys kropp, samma sak med byxorna, bortsett från att de var svarta redan från början. Sedan reser Rory sig upp igen och säger, återigen med irländsk accent,
"Så... Vad fick er att komma hit då? Nån speciell anledning eller gillar ni bara att vara ute bär det regnar i en stor, mörk och läskig skog där vad som helst eller vem som helst kan finnas?" och rösten blir mörkare och mörkare som om det var en spökhistoria.

Angelica stannar tvärt när hon får syn på vem som står längre fram, hon hör ingenting förutom sin musik. Musiken är det enda hon bryr sig om just nu. Musik är det enda som kanske kan få henne stå ut med att träffa på någon från Alexandra-tiden. Allting idag hade ändå varit svartare än vanligt, det kändes så iallafall. Men just som hon pausar musiken hör hon Jacks röst. Jack, Jason, Rory - hon ser dem allihop. Alla tre, som annars bara är spöken av ett liv som hon bytt ut - mot ett rätt värre och mer idiotiskt liv men hon var åtminstone inte tvingad att tänka på Alexandra varenda dag.

Dessutom, de gled ifrån varandra - oavsett vad hon försökte.

Jason hoppade till en aning vid Rorys röst och hans puls höjdes en aning. Rory hade förvandlats till en sådan person som han avskydde. Han bytte flickvän oftare än underkläder verkade det som, fast de var ju aldrig några direkta flickvänner han hade utan snarare några han enbart lekte med för att sedan krossa deras hjärtan. Hur någon av tjejerna kunde vara intresserad utav honom var för Jason ett under och hur Jack så lätt verkade smälta i hans närvaro var också ett under för Jason.
Ja, Jason var bitter. De hade trotts allt varit vänner och han hade känt Rorys svek som det största, varför kunde han inte förklara. Jason såg hela grejen som om de andra svikit honom och han trängde undan tankarna på att han hade svikit dem lika mycket.
Jason visste om Rorys syster situation. Hans far var hennes läkare och han hade hört hur han pratat med hans mamma innan Oliver …
Jason kastade en blick på Angelica, hon hade sett honom nu. Vad hade han för val än att möta de andra?

Jack brydde sig inte om Rorys kommentar. Hon himlade bara ögonen åt honom och vände sig sedan mot hållet Jason antagligen stod kvar.
Men han var inte den enda där. Angelica stod också några meter bakom honom.
"Så... Vad fick er att komma hit då? Nån speciell anledning eller gillar ni bara att vara ute bär det regnar i en stor, mörk och läskig skog där vad som helst eller vem som helst kan finnas?"
Jack visste inte vad hon skulle svara. De vet inte om hennes mammas förhållande då hon blev sjuk någon månad efter branden och Alexandras död. Så istället gjorde hon en rörelse som tydde på att hon var påväg att sätta sig på den gamla bänken Jason först suttit på. Men när hon precis tänkte sätta sig ner slängdes någonting fram till henne. Hon skrek till.
Det var en sten, med en lapp på.

(Wooooow, vilken spänning x'D)

Angelica, som ofta tänker på helt oviktiga saker i situationer som denna, tänker egentligen inte på att vara rädd eller känna sig förvånad utan på att lappen som är på stenen kommer bli blöt. Så av en gammal vana går hon kvickt fram för att rätta till det hon tycker ska återgäldas och drar av lappen och gömmer den för regnet och försöker torka av den. Hon bryr sig inte riktigt om någon annan innan hon kommer av sig och vänder sig tvärt om och räcker över den till Jack.
"Skrik inte över stenar." Säger hon likgiltig mot vem hon talar med.

(Yes, why not? xD)

Jack fick kämpa med att inte himla ögonen åt Angelica. Istället svarade hon inte och tog lappen ock vek upp den.
Och utan att tänka sig för började hon läsa lappen.
Branden i Lövsta skola 15/5 - 11 Jack ryggade tillbaka lite, medan hon bara skissade igenom lappen, men såg snart något intressant.

Branden var inte en olycka, utan tydligt en mordbrand. Vem som startat den är ännu okänt. Jack kände att rysningarna började komma igång och snart skakade hon.
Hon tittade mitt ut i ingenstans medan hon utan att bry sig släpper ner lappen på marken.
"Shit."

(Vet inte ens om det finns något samhälle som heter Lövsta.. Men whatever xD )