Wallets and roses [Privat för Ninniku31 & Dragon Fantasy]

Timmarna gick och det dröjde inte länge innan Leonardo hade var på väg mot sin vind. Men precis när han skulle gå in så hörde han ljud inifrån och fick syn på den riktiga ägaren gå rundor där och såg sig förbryllat omkring. I sina tankar svor han till och snabbt sprang han ifrån sitt ''hem''.
Nu hade han förlorat sitt så kallade hem också! En tung suck lämnade hans läppar medan han promenerade mellan de tända lyktstolparna. Men så plötsligt kom han ihåg erbjudandet han fått och började genast vandra mot deras ställe. Klockan kunde väl ändå inte vara så mycket? Den var nog inte ens sex på kvällen så han kunde ju i alla fall försöka att få det där jobbet...

Diana hade kommit hem, fått ett bad och en ny klänning och åter igen fick hon sitta och andas ansträngt i små korta andetag. Men det var skönt, hon drog åt den mer för varje gång, smärtan fick henne på sätt och vis att känna henne levande och åt hon knappt något så blev det ännu bättre. Kanske hon skulle kunna dö? Men när tankarna som snuddar vid den allt för vanliga tanken får hon de där blåaögonen framför sig och hon märker inte att hon stannat upp mitt i stygnet hon skulle sy i sitt tråkiga broderi. Hans ögon, de var underbara.

De annars så folk fyllda gatorna var nu ganska ödsliga när Leonardo gick förbi. Det var ganska skönt att slippa trängseln och allt prat. Visslandes på en glad melodi så närmade han sig Dianas herrgård för varje steg han tog.
Som den tjuv han var så visste han faktiskt vart de flesta herrgårdar och andra lyxiga ställen fanns. Han stannade till några meter från den höga grinden och staketet och kliade sig i nacken. Skulle han ta eller inte ta jobbet? Det var frågan för Leonardo nu...

Hennes tankar har åter flugit iväg och hon vaknar till liv då hon sticker sig på nålen, "Helvete." fräser hon till och ser en bloddroppe tränga fram. Hon ser sig om men ingen tycks märka hennes svordom. Hennes make är ännu inte tillbaka, han skulle nog inte komma igen försen till natten och då visste hon vad han ville ha. Då han var full och kom hem sent från fester var det alltid detsamma. Hon stoppar fingret i munnen och ser dystert ut på hennes makes ägor, hon hatade sitt liv.

Det gnisslade till när Leonardo sköt upp grinden och började gå mot husets stora port. Han såg sig omkring och fick inte syn på några vakter eller hundar utomhus vilket glädje honom. Väl framme vid den stora porten så knackar han högljutt så att det hörs i det hela huset. Han tänkte minsann inte stå här ute och knacka på hela kvällen lång, sådant hade han inte tid med!
Även om han nu hade tiden..... Då han faktiskt inte hade något arbete men vem ville stå och knacka hela tiden mot en tjock ekdörr?

En tjänsteflicka i svart och vitt kommer emot honom och stirrar på honom, "Bud av ditt slag tas via köksingången, detta är en port för herrskapet och deras gäster." säger hon med ljus röst och gör en lätt nignig och pekar till sidan av huset där tjänstefolk strömmade ut och in med bud och saker.

'' Och jag som trodde att jag alltid var en gest vart jag än far'' Ett flin dök upp på Leonardos bleka läppar men han gjorde som tjänsteflickan sagt men innan han gick det så gjorde han en gest mot henne med sin tophat i handen och började sedan gå mot köksingången.
Medan han gick mot köksingången så kunde han inte sluta tänka på damen som tipsat honom om detta. Ett glatt leende spreds på hans läppar. Hon var väldigt vacker om om han hade tur så skulle han snart få se henne igen.

"Ja?" sa en tjock och robust kvinna och granskade honom från topp till tå, ho var husmamsellen här i huset och släppte inte in vilken slusk som helst. "Du måste vara den nya stalldräng frun talade om?" sa hon i en frågande röst om detta stämde och såg på honom med en granskande värderande blick, blev han inte godkänd av henne kom han inte ens in i huset.

För en sekund så höjde Leonardo sitt ögonbryn men det gamla vanliga leendet dök snabbt upp igen på hans läppar. '' Det stämmer'' Eftersom han aldrig jobbat med något annat förutom att vara ficktjuv så visste han inte riktigt hur han skulle formulera sig så han bara svarade eller kommenterade det husmamsellen sade. '' Leo Hoxley är mitt namn ''
( Är hemskt ledsen att jag inte kunnat svara förens nu men haft så mycket prov och läxor på sistone! )

Husmamsellen nickar och ler godmodigt mot honom, "Då kommer frun bli glad. Herrn är inte hemma så ni kan gå ut i stallet direkt, frun möter er där. Det är herrn och inte hon som får ta hand om anställningarna här." säger hon med en rynka mellan ögonbrynen. Hon hade fött upp Diana och följt med henne hit och önskade att flickan kunde få ett bättre liv, om inte så skulle detta liv snart ta slut på henne.

(Lugnt, vet hur det är ^^ har haft massa tentor jag med ;P)