Hungerspelen PRS

Ingen annan kommer efter mamma och jag blir upphämtad av ett par fredsväktare som för mig till en bil. Jag blir faktiskt lite sårad när ingen annan är mamma besökte mig. Har jag verkligen ingen annan vän? Jag kommer att tänka på hur jag egentligen beter mig och förstår varför jag har det som jag har det. Ta exemplet med Hugh, jag behandlar honom som ohyra. Jag kanske ska lära känna honom lite bättre och inte döma honom alltför fort.
Jag sätter mig ner bredvid Tem i bilen och på hans andra sidan sitter Hugh. Jag försöker få fram ett ansträngt leende men det ser mest ut som en grimas.
"Heej..." säger jag med förställd röst.

Även om jag vet att Trinah bara menat väl med sitt försök med att börja ett samtal, men jag kan inte låta bli att klandra henne för hennes usla val av tillfälle, och dessutom har hon just skrattat åt mitt namn, vi verkar inte ha så mycket att prata om heller.
Total tystnad rodde i bilen när vi kom allt närmare tågstasionen där tåget som för första och helt säkert sista gången jag är vid liv lämmna Distrikt 11.
Vi anlände till tågstasionen, där det enorma, vackra tåget väntade, jag tog ett djup andetag och klev in
" Jag blir tvungen att prata med henne på tåget" tänkte jag och klev in i kupén

När Hugh inte svarar mig är jag fast besluten om att inte tilltala honom mer. Vi ska ju ändå ut på arenan och döda varandra, lika bra att inte få upp någon bra kontakt.
Bilen stannar utanför ett stort och lyxigt tåg på tågstationen. Med lätta steg går jag in i tåget efter Tem och Hugh och ser då att det är ännu lyxigare och mer utrymme på insidan än vad jag trodde. Tem visar mig till min kupé och till min besvikelse ligger den vägg i vägg med Hughs.
"Ni kan göra er hemmastadda först och så äter vi middag om... en kvart" informerar Tem. Jag nickar kort till svar innan jag går in i min kupé.
Kupén ger mig en chock. Här har jag en stor och bred säng, med duntäcke och lakan! Utan att kunna hejda mig springer jag fram till sängen och slänger mig på mage på den. Detta var som paradiset!
Jag får då syn på den höga byrån som står intryckt i hörnet i kupén. Jag kommer dit på bara ett hopp från sängen och stapplar till av den ojämna landningen. Tåget började precis att köra när jag landade. Jag öppnar byrådörrarna och ser minst ett dussin finkläder upphängda i galgar. Mina ögon fästs direkt på en ljusblå skjorta och ett par tajtare svarta byxor. Min mun formas som ett o då jag tar fram de båda och byter om.

Trinah verkar ha bestämt sig för att inte prata med mig, vilket jag är oerhört tacksam för, att hon följer mitt mönster.
Tem informerar mig om att det är middag om en kvart, och föreslår att jag ska bekanta mig med mitt rum, jag öppnar dörren och får en chock, inget sovrum i distrikt 11 är så hör fint, inte ens de allra finaste sovrummen kommer i närheten.
Jag slår mig ner på sägen, den är magiskt mjukt, och för att inte tala om kudden
" Jag måste vara i himlen" tänker jag, men tanken försvinner när jag inser varför jag just nu lever i denna lyx: För att snart se döden i vitögat, för att folk snart ska slå vad om min överlevnad och se mig döda utan någon speciell reaktion.
Plötsligt känner jag ett otrolig hat mot tåget, mot spelen, så mycket mer än någonsin, känner hur jag hatar Tem, hatar allting, plötsligt ropar Tem att jag ska göra mig iordning i kupéns badrum, jag går in i badrummet, tvättar händerna, och sköljer ansiktet, strax innan jag går ut ur mitt rum, intalar jag mig själv att behärska mig, att inte gå till anfall, jag vet att jag inte kommer kunna rymma nu, så jag får göra mitt yttersta på träning, intervjuer och att göra mitt yttersta för att skaffa sponsorer, och att komma ur spelen levande, utan att döda så få så möjligt, och om möjlig inga alls.
Jag tar ett lugnade andetag, öppnar dörren och ger mig iväg mot middagen

Med borstat hår som nästan flyger när jag går och nya kläder öppnar jag kupédörren och går mot matsalsvagnen. Jag har beordrat mig själv till att uppföra mig som en vuxen och ordentlig person nu, det går ju inte att bete sig som ett barn som nyss har fått en festmåltid efter en svår svältperiod, även om det är det.
JAg ser att Tem redan sitter i matsalsrummet när jag kommer dit. Han hälsar på mig och jag behöver inte anstränga mig särskilt mycket för att lägga på ett litet leende och hälsa tillbaka. I vanliga fall skulle jag inte ens hälsa knappt. Tillfället med Hugh vid stängslet var en engångsgrej och det var egentligen bara för att irritera honom sådär lite lagom mycket, och jag lyckades tydligen.
Jag slår mig ner bredvid Tem vid det onormalt långa bordet som är fyllt med delikatesser som ingen i Distrikt 11 någonsin tidigare har sett. Precis när jag ska lägga upp en kycklingvinge och potatis på min tallrik kommer Yara, Holmes och Hugh in i vagnen.
(Är det okej att jag skrev att du kommer, för det skulle du göra va? xD Så att din gubbe inte förvillar sig på tåget eller något sådant.)

Jag kommer in sida vid sida med de två handledarna, Holmes är den ända jag vet kommer vilja och behöva prata med, han kommer att hjälpa mig, förstå mig, han har ju själv vunnit och blivit uttagen till spelen, han kommer jag behöva.
Vi slår oss ner vid bordet, som tur är sitter jag mellan Holmes och Yara och Trinah mellan Tem och Yara
Maten står i silver kupor som nu öppnas, i dem ligger åtskilliga rätter, som tillexepel, Stekt kyckling, stekt och kokt potatis, åtskilliga olika kött sorter, tillagade på helt olika sätt, sen fanns ett överflöd av såser, grönsaker, bröd och massa annat.
Jag bestämde mig för att vara tyst förutom om jag blir tilltalad och tvungen att svara.
Jag proppar tallriken full och börjar med all hast äta.

Jag ger Hugh en iskall blick då han träder in i rummet. Utan någon mer kontakt med honom fyller jag min tallrik med lammgryta, tranbärssås, en kycklingvinge och potatis. Så här mycket har jag nog aldrig ätit förut men jag ska tvinga mig att behålla det, hur svårt det än må vara.
Jag ser på Tem hur besvärad han ser ut av den kalla stämningen i rummet. "Är maten till er belåtenhet?" frågar han med sin fåniga Huvudstadsdialekt.
"Jadå" svarar jag kort och neutralt utan att släppa maten med blicken.
"Vad bra..." Vagnen blir helt tyst igen. Kanske Hugh säger något men inte så att jag hör det i alla fall, jag har helt koppat bort honom från mina tankebanor nu och framåt.

Jag tittar inte på Trinah, jag tänker ignorera henne, nu och för alltid
Efter att jag ätit så tackar jag för maten och och går in på mitt rum, och där tänker jag stanna tills i morgon, för Holmes vill inte prata med förens imorgon.
Jag slänger mig ner i sägen, som nu känns hård och obekvämlig, jag fäller helt utan vidare en tår, jag lägger mig ner och gråter stilla och försöker avvärja så mycket frunterasion som möjligt genom att baka och slå på kudden medans tårarna sakta rinner ner längst mina kinder.
Sedan går det upp för mig, att det var iförrgår jag och Rihm var ute i skogen och jagade, och samlade hela dagen, åt lunch i skogen och njöt av dagen innan slåttern, sedan kommer jag och tänka på att jag trodde att det skulle jag som skulle bli dragen, men strax innan dragning släppte den känslan. De sista platserna i världen som jag skulle vilja spendera mina sista dagar i är arenan och huvudstaden, och de sist personerna jag vill spendera dem dagarna med är Trinah, Tem och en massa huvudstadsfolk, om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, vet jag inte vad jag tycker om henne entligen.
Jag förstår inte hur handledarna, som många gånger kommer sina deltagare riktigt nära, orkar se dem dö, varför hjälper de dem inte att fly?
Det antagliga svaret dyker upp i mitt huvud: " För att de inte vill riskera sina liv"
Och egentligen? Vad är det för nöje med att se folk döda och dödas? Det är ju helt sinnessjukt, jag bestämmer mig för en sak: Att försöka störta spelen, och min chans är förstås min intervju med Cesar flickerman, men samtidig så vet jag inte..
Jag börjar tänka på hur Mina föräldrar och Rihm tar det här, nej jag kan inte störta regimen, inte än jag har givit dem ett löfte: Att komma hem levande
Mina ögonlock blir tunga och jag börjar somna till, helt säker på att detta kommer bli en natt full av mardrömmar.

Efter en måltid tom av samtal men full med mat går jag sakta i korridoren till min kupé. I fönstren som jag passerar ser jag att solen har sänkt sig på himlen och snart är borta. Det påminner mig om att jag måste skynda mig i säng för att inte rubba min sömn alltför mycket innan spelen, jag vill hålla mig så frisk, kry och pigg som möjligt. Egentligen kvittar det om jag inte återvänder hem igen, den enda som kommer att sakna mig kommer vara mamma i sådana fall eftersom att min bror är död och pappa är försvunnen. Men om jag lämnar mamma, kommer inte hon få det väldigt svårt då? Hon har mycket att styra med och jag sponsrar med lite pengar till hemmet i alla fall, men ändå så lite så att vi lever på gränsen till att överleva vissa dagar.
Jag kliver in i min kupé och ser att mina kläder hemifrån som jag förut bara kastade på golvet är borta nu. Jag bryr mig inte så mycket om det utan tar bara av mig mina kläder och hoppar i säng.
Det varma överdraget till täcket ger mig rysningar av välbehag och jag sluter lätt ögonen.


Doften av rosor fyller luften omkring mig. Jag snurrar runt på ängen som är proppfull med röda, rosa, vita och alla möjliga färger en ros kan ha.
"Hej Trinah" hörs en välbekant röst. Det är Hugh. Jag höjer blicken och ser honom, han glänser och är riktigt attraktiv faktiskt.

Jag vaknar upp med ett ryck och skakar drömmen ur huvudet. Aldrig att ajg skulle tänka sådär om Hugh! Eller?

Jag vaknar plötsligt upp, för 9: onde gången den natten av brutala mardrömmar, i min senaste var så gick Trinah till anfall på arenan mot mig, hon hoppade på mig och dödade mig utan att blinka, på bakhåll, och mördade mig på ett oerhört brutalt sätt, kan Trinhas vara så brutal på riktigt, kommer hon vara min mördare utan att tveka, antagligen.
Jag tänker på min bror, undrar hur han hade det med sin medspelare, Thissem, hon försökte döda min bror 2 gånger, men misslyckades, jag minns att han mot alla odds allierade sig med Beye från disktikt 4, som var en Karraiäristerna, men ändå dödade de 2 av Karraiäristerna, de två från distrikt 2.
Jag minns hur bra det gick för dem, tillslut var det bara 4 kvar, de två från distrikt 1 och min bror och Baye.
De dödade tjejen killen från ettan, och tjejen dödade Beye för hans förräderi, jag mins hur min bror precis skulle döda henne då hon var mer samlad en honom, och begravde sitt svärd i hanns hjärta.
Det var en obeskrivlig känsla, att han dödades när han var den näst sista att överleva.
Efter detta, och egentligen inte innan heller så såg jag inte distrikt 4 som Karraiärister.
En tår rinner ner längst mitt ansikte, jag ser gång på gång min bror dödas i mina drömmar och annars också, mina B
Drömmar handlar ofta om att någon, lik hon från ettan, eller Trinah som dödar mig i samma sivasion.
Efter att ha tänkt på min brors död förmår jag inte mig själv att somna, jag slår på tv:n som finns i mitt rum och på tv:n visas repriser av slåttern, 3 slåtter har visats redan, nu sänds distrikt 4:s slåtter, den kvinnliga ropas upp namnet är " Helra odenkond", en flicka med ljustbrunt, halvlångt hår går förtvivlat upp på scenen, hon verkar vara, 14 ungefär, den maliga ropas upp, och namnet är " Certy Mollins", en 15 årig pojke med ett guldbrunt hår stiger upp på scenen. d
Sedan går det upp för mig att jag känner igen namnet Mollins. Mollins, Mollins, jag känner helt klart igen det namnet, min brors bundsförvant hette Beye Mollins. Sedan kommer jag ihåg att jag såg disktikt 4:s slåtter det året då min bror var med, jag minns så väl den pojken som skrek efter sin bror, det var Certy Mollins.
Vilket innebär att jag kanske har hittat min bundsförvant, Om Karraiäristerna gör det först.
Jag sluter ögonen och somnar med en känsla att jag kommer att lyckas sova resten av natten utan mardrömmar, utan uppvaknaden.