~De fyra kungadömena~

[Antar att det bara kommer vara vi, 5_lollipop_5, Selma... och lilla Mort som kommer vara aktiva. Så är det okej att köra på utan att någon av de andra skrivit?]

[Det är ok för mig. Vill att mitt roll ska bli så aktivt som möjligt.]

Amaya kunde inte finna Erza någonstans utan gick istället tillbaka till den yttre muren där de fattigaste bodde. I en liten lerhydda hade de ett slags motagningsrum där det redan samlats en del folk utanför. Dessa var de människor i staden som inte hade råd till vanliga helare och Amaya hade första gången hon träffat dem rynkat på näsan, likt många andra hade hon tyckt hon var bättre än dem men senare insett hur fel hon hade haft.
”Amaya”, hörde hon en svag röst.
En ung pojke stod jämte henne. Han hade sprungit och flåsade med tårar i ögonen. Amaya kände igen pojken, han hette Richard och hade ljust blont hår och för det mesta ett stort leende på läpparna.
”Amaya, de har tagit Erza”, stammade han fram och drog henne i klänningsfållen.
Amaya stelnade till. Orden sjönk igenom henne. Styret i staden hade aldrig gillat Erza och Amaya visste att detta skulle hända.
”För mig till henne”, beordrade hon pojken och började följa efter honom emot torget.

[Förlåt för att det tagit sådan tid. ]

När de steg in i tronsalen satt kungen och drottningen på sina troner och framför stod flera vakter med en gammal dam mellan sig. Melonie kunde höra hennes far beordra vakterna med hög röst:
"För henne till fängelsehålorna!"
Sen fick hennes far syn på henne och hans blick mörknade något. Johanna förde henne till sitt tornrum innan han hann säga något.

[Känns lite forever alone hos mig ._. haha, kanske ska lyckas komma över på något vis? O.o Känns som att bo i en helt annan galax x) ]

"Ursäkta mig, jag måste nog gå och lägga mig nu, det är en stor dag imorgon", säger jag tillräckligt högt för att far ska höja frågade på ett ögonbryn.
"Mästare Jack har sagt att vi ska duellera mot varandra imorgon", förklarar jag. Far nickar och låter mig gå från matbordet.
"Förlåt", viskar jag till Julius innan jag försvinner. Jag känner hans blick i ryggen hela vägen tills jag går ut ur den gigantiska matsalen.
Jag vänder ritning och går ut slottet istället. Jag fortsätter halv springande till stallet och hör Snöflinga frusta innan jag ens har kommit till henne.
"Ska vi ta en ridtur då?" mumlar jag.Hon frustar igen och slänger med huvudet. Jag ler och innan jag vet vad jag exakt gör så sitter jag på hennes rygg och rider ut till skogen i natten.
Egentligen gör jag inget fel, jag bara älskar natthimlen och inatt är det fullmåne. Jag rider ungefär samma runda som mor och jag tog tidigare idag, jag fortsätter rida tills jag kommer ut i gläntan som ingen utom jag känner till. Svärdsskidan slår hela tiden mot benet, men tillslut hoppar jag ner från Snöflingas rygg och lägger mig i det dåligt gräset som inte ens borde kunna kallas gräs. Inom kort stund hör jag en häst galopperande.

Melonie la sig på sin säng och stirrade upp i taket. Hon hatade att vara prinsessa. Det var alltid ett ständigt tjat om vad hon hade på sig och hur hon uppförde sig, hon fick inte strida eller rida i manssadel (vilket hon älskade att göra) och hon behövde ha flera livvakter runt omkring sig när hon var utanför slottet. Hon såg en fågel som satt på hennes fönsterkarm och hon önskade att hon var en fågel, att hon kunde flyga ut genom fönstret och bort från slottet, att hon var fri.