Camelot's Secrets [Privat för Ninniku31 & Inez*Malfoy]

Bara några sekunder efter att Yanine helat honom så öppnade han ögonen men låg kvar på marken eftersom han var en aning yr i huvudet. De skogsgröna ögonen såg in i bruna kastanje färgade ögon. Theodor skulle kunnat döda henne men istället så låg han kvar och grimaserade. '' Tur att det inte regnar stenar varje dag'' Trots det som hänt så dök det upp ett leende på hans läppar och av någon anledning så var han inte rädd för Yanine trots det som hänt med stenen.

Yanines ansikte var tillräckligt nära Theodors för att hon skulle kunna se en underbar glimt i hans skogsgröna ögon. Hon var inte rädd, inte längre. Hon ville säga förlåt, men hon kunde inte få fram orden. Hon bara satt där på knä bredvid honom och såg honom djupt in i ögonen. Helt plötsligt började det snöa ovanför deras huvuden, och det var mitt i sommaren. Yanine märkte inget förrän Theodor började kolla förvånat omkring sig. Sedan förstod Yanine vad det var som hände och hon mindes vad hennes pappa hade berättat för henne. Att när han såg Yanines mamma första gången så kunde han inte behärska sig, han blev kär direkt och det började snöa, men bara på dem.

Theodors förvånande blick blev bara ännu mer förvånad när han fick syn på snön. Det var mitt i sommaren,hur kunde det snöa nu?
Han såg mot Yanine igen och höjde ett ögonbryn. '' Är det du som får det att snöa?'' Han pekade upp mot skyn med sitt ena finger.

Yanine tittade förvånat på Theodor och tänkte på vad han nyss sa. Hon backade snabbt undan från honom och ställde sig upp. Det slutade snöa och Yanine tog på sig huvan till hennes gråa kappa. Hon tittade in i Theodors vackra ögon igen men slet snabbt undan blicken för att inte frästas igen. Hon visste vad han var, och...."Jag vet vad jag är... okej! Och.... det har inte alltid varit lätt, det har aldrig varit lätt!! Jag valde inte det här, jag valde aldrig..." Yanine vände ryggen mot riddaren och bet sig i läppen. Hon visste att det hon gjort nu var dumt, hon visste inte varför hon skällde ut Theodor på det här sättet, men hon behövde få det ur sig.

Theodor höjde ett ögonbryn och log ett fånigt leende. ''Vänta,va?'' Ärligt talat så fattade han inte varför hon berättade allt detta för honom. Med ett ryck så satte han sig upp trots att det vajade till. '' Ingen väljer sitt öde,men vi kan själva påverka det'' Han lutade huvudet mot sin hand och såg mot Yanine.
'' Och du är en person,precis som alla andra'' tänkte Theodor.
'' Jag valdes inte att födas i en adlig familj så'' Han ryckte på axlarna och gjorde en min innan han reste sig upp och ramlade nästan ner igen men lyckade att hålla sig kvar på fötterna.

Yanine vände sig inte om. Hon stod stilla och tänkte, det var tyst en lång stund. Tillslut bröt Yanine tystnaden och sa:
" Vad tänker du göra nu? Du är en riddare av Camelot..."
Yanine vände sig om och mötte Theodors blick med en tår i ögat som långsamt föll nerför hennes kind.

Det fanns inget mer än gråtande personer som Theodor hatade. Han hatade att de grät eftersom han ville att de skulle vara glada. Besvärat drog han sin hand genom sitt orange,röda hår.
'' För det första så tänker jag först få min balans åter innan jag rör mig och för det andra så tänker jag hjälpa dig,bara du inte gråter okej? Jag kan hjälpa dig in i Camelot om du vill in dit''

Yanine torkade snabbt bort tåren från kinden. Hon tänkte efter. Hennes far hade alltid sagt åt henne att aldrig ta sig till Camelot, vad som än hände! Det kunde vara ett trick, Theodor kanske skulle låtsas hjälpa henne och sen ge henne till kungen när de väl kommit fram. Men något fick henne att lita på Theodor, han skulle aldrig göra det!
Yanine tog av sig huvan igen och log mot riddaren.
"Jag heter Yanine förresten" sa hon och räckte fram sin hand.

'' Theodor'' Han skakade hennes hand lät som om den var lika öm som vårens första blomma. Balansen började komma tillbaka till Theodor. Det var något hos Yanine som fick honom att le brett hela tiden.
'' Trevligt att råkas''

Yanine och Theodor började deras resa mot Camelot. Vädret var varmt och Yanine började bli väldigt hungrig, men hon ville helst inte stanna till vid någon by men om hon inte åt något snart så skulle hon nog svimma. Så hon bestämde sig för att höra med Theodor:
"Ehm.... det finns inte möjligen någon by eller något där... där vi kan äta?" frågade Yanine försiktigt och fortsatte hålla ögonen på den steniga vägen.