Mutant 2305.

Adrian kände ilskan. Han drog upp kadavret och slängde rakt in i en sten. Om de varit där skulle han slita sönder alla deras strupar. Inte en dum idé tänkte han och började rusa tillbaka emot forskningsstället.

Hon vaknade till och såg ner på honom. "Sååå. Adrian?" Hon spann lätt och sträckte på sig även om hon var livrädd.

Adrian kom snabbt fram till stängslet och grinden som nu var stängd. Han kastade hela sin tyngd emot den men fick en rejäl stött. Varför använde de alltid elektricitet? Han skulle aldrig kunna hoppa över, så dum var han inte utan började istället gräva. Det kanske var lite hund i honom i vilket fall. Det tog inte lång tid men tillslut insåg han att även det var förjävels. Stängslet var fast i en cement mur som troligtvis gick så långt ner som han aldrig skulle komma. Besviket slängde han sig ännu en gång emot stängslet innan han gav upp. Han hoppade upp i ett träd, lade sig på en gren och väntade. På vad visste han inte men någon gång var de tvungna att komma ut.

Hon vaknade till för han hade bara landat några grenar från henne. "Adrian va i helvete gör du?" Hon såg på honom. "Försöker du ta dig in igen?" Hon suckade och hoppade ner på marken

”De förtjärnar att dö”, sade han enkelt med ett falskt leende.
Varför hade han inte bara gjort det innan, hon, Alice, honan hade ju trotts allt förslagit det själv för ett tag sedan. Han mötte inte hennes blick.
”Låt oss försvinna ifrån denna hemska plats”, sade han delvis som ett konstanterande delvis som en fråga.

Hon nickade och hon började gå och hon satte ner händerna så hon sprang på alla fyra och hon var snabb. Hon stannade upp och vände sig om för att se om han var efter henne. Hjärtat slog allt fortare och hon flämtade. "kom då"

Något roat av hennes ansiktsuttryck följde han efter henne. Djupare och djupare in i skogen sprang dem, sida vid sida. Tillslut var det som om Adrian glömde sina dystra tankar, i alla fall för en stund. Han tvärstannade då han såg något mellan träden. Något hade glimmat till mellan träden, något som inte tillhörde naturen.

Hon såg på honom och hon sprang vidare och hon sprang i hans sida och flinade lite. Retade honom. "Trött än?" Frågade hon och hon hörde ett vattenfall. "Är du törstig? Men vattnet är kanske förgifftat."

”Det är någonting där”, sade han.
Adrian tog några snabba språng och kom ut i en glänta. Ett vattenfall föll nedför en liten klippa ner i en mindre sjö. Jämte sjön befann sig en lite hydda. Det kom rök ur hyddans skorsten vilket borde vara omöjligt. Han vände sig emot Alice och höjde ett frågande ögonbryn emot henne som sade vad tror du?

Hon kom efter och ställde sig på bakbenen och hon såg på hyddan. "jag vet inte. De kan vara en fälla." Hon såg sedan bort. "Det kan vara en fälla att släppa ut oss." Hon svalde hårt.