Förbjuden kärlek

"Tack, my lord." sa Egeria då hon återfann sig och var glad att hon inte rodnade och så väl kunde dölja de känslor som nu rusade inom henne då hon mötte hans mörka blick. "Jag skulle precis leta upp min härskarinna." sa hon och ställde sig upp, vilket var en total lögn men hon kunde ju inte säga att hon skulle äta. Det skulle vara opassande och varför skulle han bry sig? Hon borde inte ens få sitta här på en av de fina stolarna. "Du ser blek ut, är allt okej?" säger han undrande och tar två vinglas från en bricka och ger henne den ena. "Kanske lite frisk luft?" säger han vänligt och nickar mot trädgården. Egeria protesterar, det passade sig inte. Men vad hade hon att säga mot en prins?

"Jag ber om ursäkt om jag gjorde dig upprörd" sa Fai lågt och hon skakade på huvudet. Han log mot henne och tog fram en näsduk och torkade hennes tårar.
"Det har inget med dig att göra" sa hon lågt och tittade mot statyn som stod framför kistan. "Min bror"
"Jag beklagar" sa han och hon var förvånad över att han lät uppriktig, alla andra verkade inte beklaga sorgen. Simon var inte omtyckt av alla, han hade ansett att hovlivet var tråkigt, han var hellre på slagfältet.
"Han gick bort för två månader sedan och sen dess har allt gått för fort. Mina föräldrar lovade bort mig, ingen verkar sakna Simon, det är som om han aldrig funnits livet har gått vidare och nu ikväll...Jag har en man som hatar mig" sa hon och kände tårarna rinna igen.
"Gråt inte sessan" sa Fai och la en arm runt henne. hon lutade sig emot honom och försökte hindra tårarna. Han sa inget utan höll bara om henne, hon lugnade sig tillslut.
"Jag ber om ursäkt" sa hon och Fai log.
"Jag vet hur det är att förlora en bror så be inte om ursäkt" sa han vänligt och hon tittade på honom. Hon fann honom mer tilldragande än prinsen. Fai var vänlig och han verkade uppriktigt bry sig om hur hon mådde.

(Över 100 kaniner woho =D)

De går mot en stenbänk i en avskild del av trädgården och han sätter sig och gör en gest åt henne att sitta vid honom på bänken. Hon gör det och vet att detta är fel, han är Isis tilltänkta och det är fel mot henne att bara sitta här. Och skulle någon annan få reda på att hon satt här skulle hon förlora sitt jobb eller de skulle låta piska henne för att ha förfört prinsen.
Han ser bara på henne och ler mjukt och skålar med henne och det hörs ett mjukt klirr innan han tar en klunk av vinet och ger henne en gest att även hon får dricka. Men hon skakar på huvudet, "Vinet är inte ämnad för en sådan som jag." säger hon lågt.

(Grattis Jag satsar på 3000 kaniner xD)

Isis satt tyst och flyttade sig sedan ifrån Fai och slog armarna runt sig.
"Jag borde inte ha betett mig så" sa Isis och Fai log enkelt.
"Jag lovar att inte tala om det för någon" sa Fai och Isis log svagt emot honom. Hon undrade varför Fai egentligen pratade med henne.
"Orkar du återvända till festen?" frågade Fai och hon tittade på Simons staty och skakade på huvudet.
"Jag vill endast återvända till mitt rum" sa hon och Fai nickade. Han reste sig upp och plockade upp hennes hårsmycken och han tittade på ringen i fontänen och plockade upp den. Hon såg olyckligt på den och satte på den när han räckte den till henne.
"Jag följer dig" sa han och hon log tacksamt.

(Tack *Känner mig stolt* gör det du xD)

"Vinet är ämnat för den jag gav det till, jag kunde gett den åt hundarna men gav den åt dig." säger han och skrattar till då hennes gråa ögon sköt blixtrar, så jämförde han henne med en hund? Han må vara prins, men så säger man inte. "Förlåt, menade inte så." flinade han med glittrande ögon mot henne, "Drick, eller jag tvingar i dig det med våld." säger han allvarligt och hon sveper allt snabbt för att göra honom till viljes. Vinet var inte gott inte som hon förväntat sig eftersom rika drack det jämt. "Du vänjer dig med smaken, och ta mig inte på orden jag skämtade med att jag skulle tvinga i dig det med våld." sa han och fick till och med att få Egeria att skratta. Och det var något ovanligt, det hände sällan knappt någon gång per år och var det för vinet leker Lancelot, det visste hon inte.

(Det skall du göra jag är stolt över dig )

Isis gick tyst genom palatsets salar.
"Fai?" frågade hon försiktigt och han tittade på henne.
"Får jag fråga hur din bror dog?" hon ställde frågan så försiktigt som hon kunde, hon ville inte såra honom. Trotts det märkte hon genast att han blev kall och stötte bort henne.
"Jag ber om ursäkt jag menade inte att fråga" sa hon fort och han sa inget. Hon tittade på honom. "Jag klarar mig sista biten du behöver inte följa mig" sa hon och började gå men han tog tag i hennes hand och hon vände sig förvånat om.
"Det var mitt fel" var allt han sa och hon såg smärtan i hans ansikte. Hon tog ett steg närmare honom och la en hand på hans kind och log tröstande emot honom.
"Det var säkert inte mer ditt fel än det var mitt fel att jag inte kunde hindra min bror från att dra ut i strid" sa hon och han tog hennes hand.
"Du är allt för vänlig My Lady" sa han och log emot henne. Att se honom le fick henne att le.

(Ahw, tackar darling ♥)

"Du borde skratta oftare." sa han och svepte även sitt glas och ställde sig upp. "Se på stjärnorna." sa han och tog hennes hand och peckade och berättade de han kunde namnen på. Hon nickar även om hon visste dem även om hon endast fått undervisning i att läsa, räkna och skriva var det inget som hade hindrat henne till att fortsätta läsa. Och hon läste de gamla skolböcker Isis läst klart i. Han håller armarna om henne och hon vet hur otroligt fel men så otroligt underbart det är. Slutligen börjar hon smått darra i sin tunna klänning och då hon knappt kan stå på benen själv erbjuder han sig att hjälpa henne till sin kammare.

(Nej, nu måste jag sova. Insåg inte hur mycket klockan är xD natti natti ♥)

(ALways love ♥)

Hon stannade framför sin dörr och Fai såg på henne.
"Jag bidder er goder natt my lady" sa Fai och kysste henne på handen.
"Jag tackar för ditt sällskap" sa hon och log svagt "Du muntrade upp mig"
"Det var det minsta, jag anser att en Lady är vackrare med ett leende på läpparna. Du borde le oftare." sa han och hon kunde inte låta bli att le.
"Jag önskar det fanns mer jag kunde göra för dig" sa han och hon slutade le.
"Livet är som det är, inte ens en prinsessa kan få som hon vill" sa hon och Fai sa inget utan kramade bara om henne.
"JAg vet att Lancelot kan vara svår att handskas med, men låt mig hjälpa dig förstå honom" sa Fai och hon nickade.
"Tack och goder natt" sa hon och gav honom en puss på kinden innan hon stängde dörren bakom sig. Hon visste inte vart Egeria hade tagit vägen men hon tog själv av sig klänningen och slängde den på brasan, hon ville aldrig mer se sin förlovningsklänning. Hon klev ner i sängen och önskade att det var Fai hon kunde få lära känna bättre inte Lancelot.

(natti natti ♥)

Egeria tar emot hjälpen fast hon inte borde och hon vet att hon borde ha varit hos Isis nu. Men hon var allt för yr, vinet hade varit starkt och Egeria hade aldrig druckit och att dricka på fastande mage hade inte varit det smartaste även om hon inte visste något av detta. Han följer henne till dörren och kysser hennes hand, "God natt, my lady." säger han innan han försvinner upp till sig. Och Egeria inser, han tror nog att hon är en adelsdam, de var de flesta som var kammarjungfruar, men varför? Han var ju förlovad med Isis.

Egeria vaknar sent nästa morgon, eller inte sent men solen hade hunnit stiga upp. Hon känner panik i kroppen, hon hade misskött sina uppgifter på kvällen och nu skulle hon inte vara i tid för att hjälpa Isis. Detta kunde kosta henne jobbet eller spöslitning, vem visste?
Snabbt drar hon på sig en ljusgrön klänning och vardagssandalerna innan hon borstar igenom håret. Hon känner sig förfärligt yr och har e hemsk huvudvärk, men det fick som vara som det ville med det. Hon hade vart utan mat förr och det var hennes eget fel, dock visste hon inte var den hemska huvudvärken kom från. Men skyndade hon inte skulle hon få utstå mer än huvudvärk.
Hon skyndar till Isis dörr och knackar på, "My lady." säger hon med skrämd röst och är likblek i ansiktet.

Isis hade vaknat på morgonen, hon kände sig lika nedstämd som när hon lagt sig. Hon hade stigit upp och ställt sig i fönstret.
"Kom in" sa hon till Egeria utan att vända sig emot henne. I vanliga fall hade hon frågat vart hon befunnit sig igår men eftersom hon hade fått prata med Fai sa hon inget. Hon ville inte behöva förklara vart hon varit. Hon vände sig mo Egeria och tittade förvånat på henne.
"Du ser inte ut att må så bra" sa hon undrande