Albus Dumbledores dotter

Superbra kapitel!

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jättebra!!!

RAVENCLAWSOME!!!
*bevakar*

Jätte bra skrivet och med bra flyt! Längtar tills nästa kapitel!!!

Jag oh Cho gick tillsammans in i Stora Salen, den var lika vackert deckorerad som vanligt och i taket hängde tusentals ljus.
Vi gick fram till Ravenclaws bord och satte oss där. Salen fylldes snabbt med fler elever och David kom in bland de sista. "Hej sötnos, saknat dig" sa han och kysste mig på pannan. g ler och han sätter sig bredvid mig. Proffessor McGonagal sätter fram en pall med en gammal hatt framför personalens bord, första gången jag sätt den hade jag undrat vad den gjorde där. Den började som vanligt att sjunga:

När Hogwarts startades i gamla dar,
Jag själv var ny på posten då,
De fyra grundarna av posten sa
De aldrig skulle skilda vägar gå:
De hade alla samma ädla mål,
Dem alla samma starka önskan drev
Att skapa trolldomsskolan nummer ett
Och kunskad skänka vidare åt var elev
"Vi bygger och lär trollkonst ut",
Beslöt de fyra vännerna i lag,
Och ingen av dem kunde nånsin tro
De skulle skiljas åt en vacker dag.
Ty var fanns väskap lika stark
Som mellan Slytherin och Gryffindor
eller som Ravenclaws och Hufflepuffs?
Nej, alrdig vänner så som de man får.
Hur kunde sådan vänskap svikta,
Hur kunde allt bli så fel som detta?
Jo, jag som var med ska nu
Den sorgliga historien berätta:
Sa Slytherin: "Vi undervisar dem
Vars förfäder har renast blod."
Sa Gryffindor: "Vi undervisar dem
Vars namn är känt för visat mod."
Sa Ravenclaw: "Vi undervisar dem
Med störst intelligens och vett."
Sa Hufflepuff: "Jag alla tar emot
Och ska behandla dem på lika sätt."
Då dessa olikheter först dök upp
De vållade blott föga kiv och knot,
För alla hade var sitt hem
Där var och en blott tog emot
Elever av den sort de ville ha.
Så därför Slytherin exempelvis
Tog bara dem med ekta blod emot,
Elever som var sluga på hans eget vis
Och endast de med skarpt förstånd
Hos Ravenclaw fick gå i lära,
Till tappre gryffindor kom därimot
De modiga som sattes högt i ära.
Och resten fick hos milda Hufflepuff
Av henne lära sig det mesta,
Och alla grundare alltjämt
Förblev de vänner bästa.
Så rådde uti många goda år
På Hogwarts frid och endräkt,
Men sedan smög sig splitet in
Av våra misstag och vår fruktan väckt
De fyra hem vår trollkarlsskola
Likt pelare så stadigt vilat på
Nu sökte härska var för sig
Och alla ville skilda vägar gå.
Det tycktes som om alltför snart
Vår skola måste slå igen
Med alla slagsmål och dueller
Och strider vän mot vän.
När en så morgon gamle Slytherin
Från skolan gav sig av till slut
Han lämnade oss sorgsna kvar
Ehuru striden då dog ut.
Och sen blott tre av de fyra
På skolan efteråt fanns kvar
Blev hemmen aldrig mer förenade
Så som början tanken var.
Sorteringshatten är nu här,
Och alla vet ni ju varför:
Av mig sorteras ni o era hem,
Det är ju det som jag finns till för,
I år vill jag dock göra mer än så,
Så lyssna noga på min sång:
Fast jag är dömd på er sära
Jag känner oro för det denna gång.
Trots att sortering är min plikt, och
Varje år på fyra hem ni delas bör
Jag undrar nu om det ej leder
Till just det slut jag fruktar för.
Å, bli faran varse, tecken tyd,
Och varningen som visas av historien,
Ty vårt Hogwarts ju i fara är
Hotas utan yttre, hemska fiender igen.
Därför måste skolan nu förenas
Så att inre strid ej splittrar oss itu.
Jag har sagt er detta, varnat er...
Så sorteringen kan börja nu.

Alla satt tysta en lång stund, innan den följdes av applåder och för första gången följdes av mummel och viskningar, innan proffesor McGonagal började ropa upp namn.
Jag tittade på David och Cho; vad kunde detta betyda, att sorteringshatten trodde på det proffessor Dumbledore och Harry Potter sa?
Sorteringshatten ropade ut "Ravenclaw" och jag apploderade åt den lilla killen tillsammans med alla andra runt vårt bord.
När sorteringen var färdig reste sig proffesor Dumbledore sig upp och det föll en tystnad över salen. "Till våra nykomlingar", sa Dumbledore med skallande röst, men armarna vitt utsräckta och med ett strålande leende på läpparna, "välkomna! Till våra gamla elever, välkomna tillbaka! Ibland är det rätta stunden att hålla tal, men det här är inte den stunden. Hugg in bara!" Det hördes uppskattande skratt och dånande applåder. Borden fylldes med mat och alla högg in, men efter hattens sång och Dumbledores "tal" var jag plötsligt inte hungrig längre...
Maten byttes ut mot dessär och när även den var borta reste sig Dumbledore sig åter igen. "Medan vi nu alla smälter en storartad festmåltid ber jag er om några ögonblicks uppmärksamhet för de vanliga meddelandena vid terminsstarten" sa Dumbledore. "Nybörjarna bör veta att Skogen på skolans mart är förbjudet område för elever - och några av de äldre eleverna borde också veta det vid det här laget. Vaktmästaren mr Filch, har bett mig att för, som han säger, fyrahundrasextioandra gången påminna samtliga elever om att trolldomsutövning i korridorerna mellan lektioner inte är tillåtet, och inte heller en mängd andra saker, som alla står uppräknade på den omfattande listan som nu sitter på dörren till mr Filch kontor. Vi har fått två förändringar bland personalen i år. Vi är mycket glada att få hälsa proffessor Grubbly-Plank välkommen tillbaka, hon ska ha hand om lektionerna i skötsel av magiska djur. Vi glädjer oss också åt att få presentera proffessor Umbridge, vår nya lärare i försvar mot svartkonster."
Det kom en artig men inte särskilt entusiastisk applåd.
"Uttagningsproven till elevhemslagen i quiddich kommer att äga rum den..." Han avbröt sig med en frågande blick på professor Umbridge. Eftersom att hon inte var mycket längre när hon stod upp en när hon satt ner följde ett kort ögonlick då ingen förstod varför Dumbledore hade slutat prata, men sedan harklade sig professor Umbridge sig (hrm, hrm) och det blev tydligt att hon hade rest sig upp och tänkte hålla ett tal.
Dumbledore såg häpen ut bara några sekunder, sedan satte han sig raskt och tittade uppmärksamt på proffessor Umbridge, som om han inget högre önskade än att få lyssna på hennes tal. Alla medlemmar i personalen lyckades inte döjla sin förvåning lika bra. Proffessor Sprouts ögonbryn hade försvunnit upp i hennes flaxande hår och proffesor McGonagals läppar var smalare än någonsin. Många elever flinade. "Tack så mycket, rektorn" sa proffesor Umbridge med ett tillgjort leende "för dessa välkomstord." Hennes röst var gäll, andlös och småflickaktig. Jag tittade uttryckslöst på henne. (hrm, hrm) "Ja, jag måste då säga att det är underbart att vara tillbaka på Hogwarts igen!" Hon log och avslöjade ytterst spetsliga tänder "och att se såna glada små ansikten titta upp på mig." Jag såg mig omkring, inte en själ log.
"Jag ser väldigt mycket fram emot att lära känna er allesammans och jag är säker på att vi kommer att bli väldigt goda vänner!" Eleverna utbytte blicka. "Jag är hennes vän så länge jag inte behöver låna den där koftan!" Viskade Cho i mitt öra och vi fnissade tyst.
Proffessor Umbridge harklade sig igen och andfåddheten i hennes röst hade försvunnit, nu lät hon mycket affärsmässig. "trolldomsministeriet har alltid ansett utbildningen av unga hxor och trollkarlar mycket vara av vesentlig betydelse. De sällsynta gåvor som ni föddes med kan förspillas om de inte vårdas och finslipas genom omsorgsfull undervisning. De urgamla färdigheter som är unika för trollkarlssamhället måste föras vidare genom generationer för att inte förloras för alltid. Den skatt av magisk kunskap som våra förfäder samlat måste bevaras, finslipas och fyllas på av dem som har kallats att utöva det förnämliga läraryrket." Här gjorde hon en kort paous och bugade sig för sina kollegor - ingen bugade tillbaka." Hon fortsatte sitt tal men jag hade bara ditills lyssnat på grund av att jag var prefekt, jag förstod att hon var här på uppdrag av ministeriet för att hålla ett öga på Dumbledore, Harry, de andra lärarna och eleverna... Usch!
Jag vände mig till Cho och vi började prata om hennes gräsliga koffta och hade det dligt mycket trevligare än att lyssna på damens tal.

Awsome!!!
P.s vid detta inlägg blir jag master of deat!!!

Love it!!!

bra!!!

chokladgrodan - Grattis!

Jätte bra!! ♥