PSR Selma... & Mikaela120

"Jadå", säger jag och blundar då världen snurrar till. "Men vi måste skynda oss, annars kommer jag hinna att dö innan jag hunnit offra mig själv istället för den där blomman..."
Luft...
En svag och skön bris smeker min hud. Jag andas in den och mår genast bättre. Tack, tänker jag tacksamt. Jag skulle kunna sätta upp en barriär...
Nej, jag skakar på huvudet, det skulle ta för mycket på krafterna, och de måste jag behålla om jag ska kunna skydda henne.
Jag sneglar åt sidan och tappar andan.
För en sekund! För en sekund såg jag hennes riktiga jag...!
Jag försöker minnas det, men det går inte! Hon var där, åtminstone för en sekund!
Någon som var väldigt bekant...
Kan det ha vart hennes lillasyster?
Nej! Jag har ingen lillasyster!
Jag skakar chockat på huvudet. Vart kom den tanken ifrån?
Jag fortsätter framåt och slår undan alla tankar så att jag kan koncentrera mig på min riktiga uppgift.
Att skydda henne.

Arya vet att hon inte talade sanning. Hon kände hur hennes hjärta pumpade hårdare och snabbare. Vatten finns överallt, i allt. Arya kastade med huvudet, försökte se om hon såg något av skuggvarelserna men hon visste att de inte skulle vara där. Utan medicinerna skulle rösterna komma tillbaka och hon hade inte tagit dem på ett bra tag. Hon hoppades bara att hon kunde hjälpa Clarissa innan rösterna tog över helt som de gjort.
"Allt kommer bli bra", sade Arya.
Hon menade det allt skulle gå bra. Ett lugn hade funnits inom henne, ett lugn som fick Aryas sinne att börja lätta så som hon inte känt på länge. Hon var inte längre arg eller besviken och kände heller ingen skuld. Känslorna var som bortflugna och hon kände enbart detta lugn. De fortsatte framåt, Arya såg att Clarissa blev svagare och svagare, det började bli bråttom.

"Vi måste vila", säger jag efter att ha gått i några timmar och slagit undan sju stycken själsätare.
Jag kollar runt och hittar en liten glänta som är lite ljusare än de andra.
Jag börjar gå dit och ser att det ligger massor med mögliga löv på marken. Jag blåser snabbt bort de och börjar starta en liten brand runt omkring oss.
Elden brinner i tio sekunder sen så slocknar den och jag faller flämtande ner på marken.
En stark vind börjar plötsligt att blåsa bort rök doften. Jag andas in vinden men blir plötsligt helt stel.
Det där var inte min vind... Var det någon annans?
Nej, det var min. Jag finns jämt hos dig när du behöver mig. Luft. Jag pustar ut men mina tankar snurrar runt.
Luft blåste själv! Alltså måste det finnas någon sorts magi här! Magi eller liv! Eller... Vatten?
Skulle Vatten kunna finnas här?
Jag hostar till och känner plötsligt hur törstig jag är.
"Fan!" väser jag. "Jag håller på att torka ur."
Jag lägger mig mot den varma marken och blundar.
"Lägg dig", mumlar jag trött. "Jag sätter upp en barriär, det är lugnt. Vi måste ändå vila, vi kan inte fortsätta i all framtid."
Jag släpper ut lite av Ande innan jag somnar. Jag hann inte ens kolla om hon hade lagt sig ner, tänk om hon fortsätter själv?
Även när mardrömmarna kommer och skrämmer mig så lyckas jag göra barriären så stark att ingen vare sig kommer in eller ut genom den, åtminstone inte tills jag har löst upp den.

Arya sade inget. Hon var inte ett dugg trött men samtidigt visste hon att Clarissa var alldeles för svag för att fortsätta. En vind förde bort bladen och en liten eld började brinna för att sedan dö. Arya såg hur Clarissa lade sig, hon verkade febrig och svamlade en massa. Först tänkte Arya fortsätta själv men ville inte lämna Clarissa själv då hon sov, så oskyddad på något sätt. Även om Arya visste att hon kunde använda eld och luft, hon hade inte missat det. Istället tog hon upp den torra pinnen och satte sig ner med benen i kors. Vatten finns i allt, även där man inte tror att det ska finnas. Arya började gilla rösten, den verkade vara hennes vän och hon förstod den, den verkade förstå henne. Lite lekande kallade hon på vatten, lät vatten strömma in i pinnen, få pinnen att bli seg och stark istället för torr. Hon log lite för att sedan brista i skratt. Kraften kändes stark och hon kände för att experimentera lite. Hon andades in ett djupt andetag och kallade vatten, vatten kom. Den lilla gläntan verkade fyllas av liv. Gräset blev grönt, några få blommor gick ifrån vissna till att stå i full blom. Hon kände vattnet i blommorna, i gräset, i pinnen och i Clarissa. Clarissa höll verkligen på att dö. Paniken fick henne att tappa kontrollen men inte som den sommaren utan allt bara försvann ifrån henne. Hon försökte hitta tillbaka, försökte få tillbaka känslan men den var borta. Hur hon skulle hjälpa Clarissa visste hon inte, kanske behövde hon bara vila?

Jag vaknar med ett ryck.
Halsen är inte längre torr och jag mår suveränt.
Kroppen verkar inte vara uttorkad längre. Det går lättare att andas och det verkar vara något med luften. Den verkar... Fuktigare, Clarissa, fyller Luft i åt mig.
Jag flämtar till när jag inser att det stämmer. Luten har blivit fuktigare!
"Arya! Har något hänt sedan jag somnade?
Luft säger själv att det har blivit fuktigare, det måste betyda att det finns liv här!" ler jag brett. "Oh, jag måste vara lyckligt lottad, jag mår så mycket bättre nu!
Åh... Luft säger själv det! Det kan bara betyda en sak! Vatten finns någonstans i närheten!
Och det betyder att vår gåva borde vara i närheten..." tillägger jag mumlande. "Men... Det betyder även att du måste vända ut och in på dig... snabbare... Annars kommer du att vara fast här..." viskar jag sorgset.
Jag svär att jag inte ska tillåta det, tänker jag beslutsamt och ställer mig upp med nya krafter och ny beslutsamhet.

(JAg vet inte vad jag ska skriva så jag skriver inget)

[du kan komma efter oss? kanske, göra en blomma?

Du måste komma! *Arg blick*

(Men jag fattar knappt vad ni håller på med)

Haha, jag dödade henne. (synd att du inte har läst hela Ondvinter serien, fick idéen därifrån ^^)
Och nu går vi typ igenom hela dödsriket för att hitta en blomma som kan rädda mitt liv. Eller så ger jag mitt liv till härskarinnan så att Arya kan fortsätta och återvända till sitt liv, typ. Men det är bara att komma! Följ bara mitt eld spår! xD