När trion vände ryggen till

mer snälla!!

Vad kul att det är så många som gillar den! HÄR KOMMER MER

Kapitel 6 - Draco Malfoy

Det hade varit lugnt på herrgården några dagar nu. Den enda som kommit förbi var Bellatrix Lestrange. Draco avskydde den kvinnan. Visst kände han lite kärlek mot henne, men det var bara på grund av deras blodsband, oavsett vad så var hon fortfarande hans moster. Men hela han skakade av hat när så fort Bellatrix var närvarande - hur hon tilltalar Narcissa! hur hon slänger sig framför Voldemort! hur hon saknar någon som helst medkänsla! hela hon!

Draco satt på sin säng när han hörde dörren smällas igen högt. Nu var hon här igen... Han fortsatte med att lyssna på rösterna nedifrån en längre tid. Draco hörde hur hon spydde ut otrevligheter åt hans föräldrar om allt. Han försökte ignorera hennes otrevliga ton och reste sig från sängen.

Det stora brevet låg vikt på skrivbordet och det röda sigillet lyste av värme. Han plockade upp brevet och följde sigillet med sina fingrar. ‘Hogwarts skola för häxkonster och trolldom’ han suckade högt när han läste orden. Det var bara en vecka kvar till en 1a september och han visste fortfarande inte om han skulle få återvända till Hogwarts. Hur skulle han ens kunna ta upp det med sina föräldrar? Men han visste förmodligen redan svaret. Voldemort hade honom precis var han ville, fångad i sitt egna hem. Dracos blick drogs till Severus Snapes underskrift längst ner och för några sekunder saknade han Dumbledores långa namn. Gud, vad höll på att hända med honom? Draco slängde undan brevet och hoppade upp i sängen igen. Allt han hatat innan Voldemort började han nu sakna - Dumbledore, Hogwarts, sina vänner, tyvärr till och med den person han avskytt mest. Harry Potter.

Började han förvandlas till en godhjärtad människa helt plötsligt? Var för mycket ont och smärta det som fick honom att förstå att det är fel? Att det är fel att följa Voldemort! Såra människor! Skada! Hur vrickad har han varit innan? Varför...?

Draco blev själv chockad över sina tankevägar. Att följa Voldemort är det enda han hoppades om innan han faktiskt lyckades komma in. Nu är dödsätare det sista han vill vara.

Hans tankar avbröts när han hörde en hög smäll från nedervåningen. Han hoppade skrämd upp från sängen och sprang nerför den stora marmortrappan. Narcissa och Bellatrix stod med sina trollstavar dragna. Lucius gömde sig bakom sin fru helt oförmögen att skydda sig själv då hans trollstav blivit beslagtagen av Voldemort den hemska dagen som fortsatte dyka upp i hans mardrömmar. Dagen då Charity Burbage blev brutalt mördad på deras middagsbord.

Det han nu mött i sitt vardagsrum visste han skulle hemsöka honom för all evighet. Det här var det värsta som kunde ske just nu, värre än Burbage. Den man som Voldemort efterlyst låg nu mitt framför näsan på Draco. Bellatrix skratt ekade högt genom hela huset och hon tog snabbt sin stav mot dödsmärket för att tillkalla Voldemort. Precis när spetsen nuddade skrev Thorfinn Rowle i skräck ”Snälla, gör det inte! Snälla! Rädda mig!”. Försent. Det rann en kall kår nerför Dracos rygg när han hörde den fruktansvärda rösten.

Voldemort steg in i rummet. All kyla försvann och Lucius kröp ihop ännu mer bakom Narcissa. Bellatrix lös upp och hälsade honom välkommen med ett stort leende. 

”Varför har ni tillkallat mig hi...” han avslutade mitt i meningen när han vände sig om för att finna två snappare och Thorfinn Rowle. Han log. Ett stort, skrämmande leende. ”Åh... Rowle, ni valde att komma och hälsa på. Vad trevligt!” han hälsade honom välkommen med öppna armar. Rowle låg på golvet och skakade av rädsla. Hans ögon glänste av tårar och han jämrade sig högt. ”Men Rowle, vart är din artighet? Man hälsar väl inte på sin Herre genom att ligga på marken?” Voldemort stannade upp i sin rörelse och hela rummet förstenades i väntan på vad som skulle ske härnäst. Även Rowle låg paralyserad av rädsla. Draco började svettas inför vad som skulle hända. Han tittade på sin mamma som hade ett hårt grepp om sin trollstav och höll Lucius i den andra handen. Bägge så lika livrädda ut. Bellatrix njöt. Draco blev illamående när han såg hennes glittrande ögon. ”Rowle jag tror att jag bad dig att RESA DIG!” de sista orden skrev Voldemort samtidigt som han riktat sin stav mot Rowle som nu tvingats upp på ostadiga ben. Voldemort sprang fram till honom och höll honom i ett hårt strypgrepp. ”Artighet Rowle. Artighet är det viktigaste! Och den andra delen är lojalitet. Var ligger din lojalitet? Var låg din lojalitet när du lät Harry Potter komma undan?” Rowle tittade sakta upp från marken och stirrade in i Voldemort röda ögon.
”Förlåt herre. Förlåt så hemskt mycket.”
”Om du bara hade kommit till mig direkt efter hade detta inte behövt gå så långt.” Rowle började gråta och Voldemort släppte taget om honom. Han drog ett djupt andetag och föll ihop på marken ännu en gång. Hans snyftningar gjorde så att Dracos mage vred sig tre varv. Draco ville bara skrika: LÅT HONOM VARA! HAN GJORDE ETT MISSTAG! ETT! Men Narcissa stoppade honom med en varsam blick.
”Men tyvärr så lät du honom komma undan. Tre 17 åringar besegrade dig ditt lilla avskum! Och sen kunde du inte möta din Herre för att be om förlåtelse. Du rymde. Du gömde dig.” nu grät Rowle som ett litet barn. ”Herre, snälla!”

Alla i rummet stod tysta i några minuter. Den enda som hördes var Rowle. Plötsligt röt Voldemort ”Ni två, försvinn!” och pekade på snapparna.
”Vår belöning?” frågade den ena snapparen med skakig röst.
”Lucius?” sa Voldemort med lugn röst och Draco såg sin far sticka ner sin hand i fickan och drog upp några galleoner. Han gav dem till mannen på höger sida som tittade missnöjt på pengarna i sin hand. Men tack och lov förstod han läget och tillsammans med sin vän transfererade de sig därifrån i nästa sekund.
”Draco, kom.” Voldemorts röst var helt lugn och han höll ut ena handen som för att fånga Draco. Hans hjärta hoppade över ett slag och helst av allt ville han bara gömma sig under täcket på sin säng. Narcissa släppte taget om Lucius och flämtade högt. Draco tog sakta de få stegen som det var mellan han och Voldemort. För varje steg dunkade hans hjärta hårdare och hårdare. ”Du vet vad den här mannen har gjort. Du vet att han måste straffas.”
”Ja, herre.” med gråten i rösten stirrar han på den förstörda Rowle. Han vill inte skada honom.
”Du vet vad du måste göra.” säger Voldemort och vänder ryggen mot Rowle som nu tittade förskräckt på Draco. Men sin trollstav riktad mot honom ber han att Voldemort ska ångra sig. Finna lite medkänsla och förlåta Rowle. Ingeting händer. Tystnaden blir mer olidlig. ”Draco?” frågar Voldemort fortfarande med lugn röst. Han är paralyserad. Vad ska han göra? Draco vill inte skada Rowle men han vill inte heller att Voldemort ska skada hans familj. Draco vänder på huvudet och möter sin mammas blick, hon ser på honom med medlidande i ögonen och en tår faller nerför vänstra kinden. Han fattar en hårdare tag om trollstaven och skriker ‘CRUCIO’

Ingenting händer. Voldemort börjar skratta högt.
”Du har det inte inom dig. Du måste mena det”
”Crucio!” skriker Draco igen. Ingenting. Han började tänka på allt han hatar. Han började tänka på Voldemort sen skrek han det igen och denna gången följdes det av hjärtskärande skrik. Rowle låg och vred sig i plågor men Draco blundade. Blundade för sanningen om vad som pågick. Han torterade en man som gjort misstaget att låta en 17-åring överleva. En man som verkligen inte förtjänade det. Men han gjorde det för sin familj. För sin mamma.

Och för Harry Potter.

Åh det.finns inte ord för hur bra och gripande detta var

S hemskt men vackert! ♥

Super!!

Du tog mina icke sagda ord!

♥ säger jag bara

OMG vad superbar ♥

Ni är så söta! Blir lika glad varje gång jag lägger ut ett nytt kapitel. Ska försöka bli klar med det nya ikväll eller imorgon

Jättebra! Har läst alla kapitletna i råd!