We are all alone [THG] [SV]

Kapitel 4 - En annan art
De här människorna får mig att känna mig enormt obekväm. Mitt stylistteam, bestående av tre assistenter och en stylist som ännu inte visat sig, tjattrar oavbrutet om inget alls. De ojar sig och gnäller över mina naglar, mina ärr och mitt hår. Jag vill slå armarna om min kropp och skrika åt dom att gå, men det vore antagligen inte särskilt smart.
En av assistenterna - Rafflesia, en kort, knubbig kvinna med onaturligt stora ögon och neongrönt hår - tvingar en kam genom mitt långa, mörka hår. Mina ögon tåras av smärtan när hårstrån rycks bort och jag biter mig i läppen. I Sömmen bryr vi oss inte så mycket om huruvida vårt hår ligger perfekt eller inte. Rafflesia fortsätter att gnälla om hur tjockt det är och hur lång tid det tar att kamma igenom det, medan Cingens och Vanity muttrar lågt för sig själva, något som närmast låter som nedlåtande haranger om min bristande hygien.
Jag har varit på Förnyelsecentret i timmar, och ännu har jag inte ens fått se min stylist. Assistenternas gälla röster ger mig huvudvärk och de slutar aldrig prata. De maler på med sin huvudstadsdialekt i det oändliga, i munnen på varandra och de väntar aldrig på något svar. Det är i och för sig skönt, för jag är inte alls på humör att prata med dom.
Rafflesia och de andra har uppenbarligen fått i uppdrag att rätta till det värsta. Jag har blivit av med all form av kroppsbehåring, mina ögonbryn har blivit avsevärt mycket mer välformade och min hud är rosa och svider efter att ha blivit skrubbad med någon sorts grynigt skum, men jag klagar inte. Faktum är att jag inte sagt ett ord sen de satte igång med mig, situationen är helt enkelt alltför absurd.
Vanity, en trådsmal, platinablond kvinna som ser ut att bestå mer av plast än av kött och blod, smörjer in mig med en kräm som genast lindrar svedan i min ömmande hud.
Till slut tycks de ändå vara nöjda med mig, för de betraktar glatt sitt resultat. Alltjämt tjattrande går de för att hämta min stylist, och jag känner den numera välkända nervositeten komma krypande. Jag har inte en tråd på kroppen, och jag huttrar till fastän temperaturen i Förnyelsecentret är rätt hög.
Slutligen öppnas dörren och in kommer en man som är så blek att han nästan är genomskinlig. Han synar mig uppifrån och ner med sina genomträngande, lysande röda ögon. Jag motstår impulsen att fly därifrån och tittar istället tillbaka så kaxigt jag vågar. Min stylist har på sig kläder som med tanke på att vi befinner oss i huvudstaden är väldigt intetsägande. De är enkelt skurna men broderade till överdrift med guldglänsande trådar och pärlor. Han har kortklippt hår, så ljust att det nästan är vitt och i hans ena öra hänger svarta fjädrar.
"Hej Azalea." säger min stylist lågt, hans röst är inte alls gäll som assistenternas, och även om han talar med huvudstadens löjliga dialekt låter det inte riktigt lika fånigt som det gör när assistenterna pratar. "Jag heter Sanguis." han talar långsamt, som om han inte är säker på att jag skulle förstå annars. Som om jag vore lite bakom. Det gör mig så fruktansvärt arg, men jag håller ilskan inom mig. Istället för att skrika ut min frustration över huvudstaden, över Hungerspelen, över honom, spottar jag ur mig ett kort "hej" Sanguis höjer på ögonbrynen men säger inget utan går istället sakta runt mig. Jag känner hans röda ögon bränna i nacken och lägger i protest armarna i kors över bröstet. Min stylist ler ett mycket litet, roat leende och vänder sig bort från mig.
"Ta på dig morgonrocken. Vi ska prata lite." säger han, fortfarande lika sakta. Jag kokar inombords, sliter åt mig den tunna morgonrocken och följer efter honom in i ett rum som liknar ett vardagsrum, men tusen gånger mer påkostat. I taket hänger en gnistrande kristallkrona, och på golvet ligger en matta som ser så lurvig och mjuk ut att jag skulle kunna lagt mig ner och sovit på den direkt. På tre av väggarna finns ingenting, den fjärde är helt gjord i glas och man har en fantastisk utsikt över hela huvudstaden. Sanguis slår sig ner i en av de stora, röda sofforna och bjuder mig att sätta mig ner bredvid honom. Tveksamt sjunker jag ner på soffans yttersta kant, alltjämt följd av Sanguis röda rovdjursblick.

Tack! C: Blev lite kort men ska försöka få de längre. Mer detaljer, fler händelser, more more more. xD

Jättebra (som vanligt)!!!!!!! Älska, älska,älska!!!!!!

Awesome. 8D

Tusen tack! C: Gör mig sjukt glad, någon konstruktiv krtik?



Tackar. c8 Någon kritik? C:

^ Nope. Ge mig ett nytt kapitel, nu. xD

Kapitel 5 – Invigningsceremonin
Soffbordet framför oss är fullt av olika delikatesser som kommit upp på en hiss, genom bordet, när Sanguis tryckte på en knapp. Jag har ingen aptit och min stylist rör inte heller maten. Istället fortsätter han att under tystnad betrakta mig med sin obehagliga, djupröda blick. Jag skruvar besvärat på mig, fortfarande lika arg. I huvudstaden kan de trycka på en knapp, och maten är serverad. Ute i distrikten dör människor varje dag av svält.
Efter en lång stund av tystnad där ingen av oss vare sig ger ett ljud ifrån oss eller tar en tugga av maten tar Sanguis slutligen till orda.
”Det är ju brukligt att till invigningsceremonin ha kläder som påminner om hemdistriktets huvudnäring.” börjar han. Tolvans huvudnäring är kol – antagligen kommer jag och Luca bli utklädda till gruvarbetare. Overollerna våra gruvarbetare har på sig är inte direkt senaste modet och lär knappast gå hem hos huvudstaden, eller hos sponsorerna, vilket lett till att våra stylister ofta klär oss i minsta möjliga dräkter. Det har hänt mer än en gång att deltagarna från Distrikt 12 varit med på invigningsceremonin enbart iförda ett svart pulver som ska föreställa koldamm. Det går visserligen inte heller hem hos huvudstadsborna, men stylisterna föredrar det uppenbarligen ändå. Jag ser på Sanguis med höjda ögonbryn, väntar på fortsättningen.
”Men jag och min partner Alius, som är stylist åt din spelkamrat Luca, tror inte att ni passar som gruvarbetare.” ett litet leende leker i hans ena mungipa och jag tänker i mitt stilla sinne att ’jaha, vi ska alltså inte ha några kläder alls.’
”Vi är ute efter att göra Distrikt 12 oförglömligt i år…” fortsätter Sanguis och jag spetsar öronen. ”Men vi har haft svårt att komma på något.” jag suckar djupt. Naket alltså. ”Så vi tänkte… Azalea, vilket är världens hårdaste material?" han ler sitt lilla leende och jag skulle kunna slå till honom. Jag är verkligen inte på humör för gissningslekar, om några dygn ska jag in på en arena med 23 andra ungdomar som kommer att göra allt för att ta livet av mig. Sanguis tycks se min ilska för han ler självbelåtet och besvarar sin egen fråga. "Diamant."

Min stylist har förklarat hur han och Alius tänker flera gånger, men jag är fortfarande skeptisk. För det första, kan det verkligen bli diamanter av kol? Jag har ingen aning, men Sanguis fortsätter envist att hävda det. Han och Alius vill framställa oss som "hårda". Lika hårda och okrossbara som diamant. Jag tar för givet att de båda är mer eller mindre från sina sinnen.
Hur hård tror dom att dom kan få mig att se ut? Jag är 13 år gammal, jag ser fortfarande ut som en flicka. Jag har aldrig haft tillräckligt att äta och jag har inte direkt några muskler att tala om. Visserligen kan jag springa både fort och länge - nödvändigt om man har en far som har för vana att ta till spö - men att vända ryggen till och springa är att fly, och det brukar inte förknippas med "hård".
Min och Lucas stylist tycks dock tro helt på konceptet och inget vi säger kan få dom att ångra sig, så vi biter ihop och förbereder oss för en invigningsceremoni som kommer att bli värre än om vi tvingats visa upp oss för huvudstaden utan några kläder alls.
Några timmar senare är jag iförd något som aldrig tidigare skådats i Hungerspelen, och antagligen aldrig kommer att göra det igen heller. Jag är övertygad om att det kommer bli den största floppen i invigningsceremonins historia och när jag sneglar mot Luca ser jag på hans sammanbitna min att han tror detsamma.
Vi har blivit sprayade med något som får oss att skimra och återkasta ljuset på samma sätt som en diamant. Jag har på mig en enkel, axelbandslös klänning som reflekterar ljuset på samma vis som hela mig. Luca är iklädd något kostymliknande i samma material, och skulle jag beskriva oss skulle jag säga att vi ser ut som två vandrande discokulor. Panem kommer att skratta åt oss.
Jag har överdrivet mycket smink på mig, det glittrar och kastar dramatiska skuggor över mitt ansikte, och hur tveksam jag än är till vår utstyrsel måste jag erkänna att Sanguis och Alius lyckats med att få oss att se lika hård ut som diamant. Ska jag vara ärlig och bortse från discokule-aspekten liknar vi faktiskt diamanter i mänsklig form. Det enda vi kan göra är att hoppas att det är så sponsorerna ser det, och inte som två fårskallar vars stylister spökat ut dom i discokuledräkter. Mitt hår har kammats så noga att det är lika mjukt som silke och det glänser som det aldrig gjort förr. Det är uppsatt i en hög hästsvans och böljar nedför ryggen likt ett mörkt vattenfall. Jag är inte säker på om jag gillar det eller inte.

Sanguis hjälper mig upp i vår vagn, som dras av nattsvarta hästar. De bryter av fint mot vår gnistrande uppenbarelse. Min stylist sällar sig till Alius som nöjt står och betraktar oss en bit bort. Mitt hjärta dunkar så hårt i bröstet att det är ett under att Luca inte hör det. Han står stel som en staty, med blicken riktad framåt. Musik pumpas ut genom högtalare i hela huvudstaden och ingen kan undgå att höra. De gigantiska portarna glider upp och vagnen sätts i rörelse. Det står ofantligt mycket folk längs med gatorna och jag känner yrseln drabba mig. Vagnen skumpar till och jag skulle fallit av om inte Luca grabbat tag i min arm och slitit tillbaka mig upp på vagnen. Mina kinder färgas röda och jag vänder stelt blicken framåt. Efter ungefär tjugo minuter är vi framme vid huvudstadens stadium, där vi hälsas välkomna. Nationalsången spelas och vi blir eskorterade in i Träningscentret, vårt hem framtill Hungerspelen.
Paret från Distrikt 1 sätter sig i rörelse och kort därefter hörs ett vrål från läktarna. Distrikt 1 är den givna favoriten. Distrikt 2 följer efter, och så fortsätter det i någon halvtimme. När vagnen från elvan rullar ut börjar jag panikslaget att hyperventilera, men det finns ingen återvände. Vår vagn börjar röra sig framåt, jag sluter ögonen och drar ett djupt andetag. Får inte drabbas av panik, får inte drabbas av panik. upprepar jag i mitt huvud.

Vi blir varken en succé eller en katastrof, och jag är omåttligt lättad. Som vanligt tog publiken knappt någon notis om vårt distrikt - en del blev hänförda av våra diamantutstyrslar, en del såg bara klentrogna ut och resten brydde sig helt enkelt inte.
De tolv vagnarna fyller den runda stadionarenan. Musiken slutar med en fanfar och presidenten håller sitt välkomsttal medan inklippta bilder av de deltagandes ansikten visas på de stora skärmarna. När jag och Luca visas ser jag till min häpnad att jag faktiskt är vacker. Vi är vackra, och när vagnarna en sista gång paraderar runt stadion är jag uppfylld av en märklig känsla av triumf - för första gången har jag en plan.

~Super bra!

Jättebra! Undrar vad det är för plan...?