Quel fara

(Det kan han ju ha ^^ Jo, det bör det ju finnas De kan ju alltid, "Rymma" ut i skogen eller något och kanske starta upproret där? Efter att de räddat Lavinia eller något xD)

Du konungen äntligen släpper henne knuffar han in henne på sitt rum. Hans personliga rum här på världshuset. Det var inrett i mörkt och en gigantisk eldstad där en brasa i ena sidan av rummet fanns. I det andra en stor dubbelsäng med förhängen och stora sängstolpar i ett mörkt träslag. Skåp fanns även lägst väggarna och Lavinia visste allt för väl vad som fanns i dem. En rysning av smärtan som skulle koma och rädslan fick kungen att morra hotfullt och hon stelnade till. "Du vet reglerna, var tyst och lyd." sa han hotfullt och knuffade henne rakt in i den hårda stenväggen så hon för ett kort ögonblick förloradehon medvetandet, om det ändå finge vara så. Men då hon åter vaknar till medvetande har han rivit sönder hennes klänning och bundit fast henne i sängstolparna. "Och så var det tystnad." sa han då han märkte att hon vakande till sans och satte på henne munkavel.
Sedan började smärtan om han ändå kunde bete sig som andra män, det var hon van vid vad de gjorde. Men han njöt av att skada henne och se hennes rädsla och smärta. Han använde sig ej enbart ut av sin mandom utan sina knivar med han hade i skåpen och andra saker hon inte visste namnet på. Han älskade makten, makten av att tortera henne och få henne dit han ville för att skydda sin broder. Lavinia blödde snart från flera ställen och nu hade han henne helt i sitt våld hon gjorde honom till viljes för att skydda Lanc och komma undan smärta som han ändå gav henne.

(Vilken hemsk gubbe xD Och har gjort inlägget muggliscensurerat xD)

Aurora kunde inte slå sig till ro utan hennes fantasi hade gått igång. Vanligtvis var hon en glad person som inte bekymrade sig för så mycket och som alltid hade haft lätt till skratt men nu kunde hon inte sluta tänka på Lavinias ansiktsuttryck. Hon hade varit vettskrämd. Aurora vandrade tillbaka till värdshuset och kollade upp emot ett av fönsterna. Hon tyckte sig se en skymt av någon stor, mörk figur och fick en känsla av att det var hans, kungens fönster. Växten som växte upp längst stenväggen verkade nästan förvandlas så hon enkelt kunde klättra uppför den. Något sade henne att det var hennes förtjänst men hon kunde inte tro det. Snabbt kom hon på andra tankar då hon kollade in genom fönstret. Enkelt krossade hon rutan och hennes knogar skar sig på glaset. Blod rann nerför hennes hand men det var inget med i vilket skick Lavinia befann sig. Kungen, Orcen vände förvånat sitt huvud emot henne. Först verkade han inte känna igen henne men så såg hon igenkännande i hans ögon.

Lavinia hörde glaset krossas och kände den kyliga nattluften strömma in över hennes skadade kropp. Men det som hon mest reagerade på var att kungen upphört med sitt och en annan befann sig i rummet. Hon kunde inte se något ty hon låg på mage och hade hon ens haft förmågan att röra på sig hade hon inte kunnat. Då inser hon vem den andra var, kanske var det andetagen, lukten eller hela människan? Eller det faktum att en enda kunde vara så korkad att göra något eller att göra något åt det överhuvudtaget, "Aurora" stönar Lavinia fram, vad gjorde hon ens här? Hon borde skydda sig, inte göra allt värre för henne själv och Lavinia.

Det ända Aurora behövde göra för att tappa kontrollen över sin vrede, värmen var att kolla på Lavinias nakna kropp. Kungens ansikte sprack upp i ett leende. Hon visste vad han var, ett monster men han verkade inte veta vad hon var.
"Så din stora, feta, fula Orc kan inte hitta någon vacker Orc flicka? Inte konstigt med de där ansiktet. Det ser ut som om du luktat på bajs och sedan fastnat i den grimasen." Skrek hon emot honom.
Hennes händer flög instinktivit upp emot hennes svärdfäste som brukade befinna sig över hennes högra axel. Så mindes hon att hon lämnat svärdet i rummet och förbannade sig själv.
"Så jag får två flickor i natt", sade han och skrattade åt hennes förolämpningar.
Han var i alla fall inte lika dum som ett troll tänkte Aurora. Då han svingade sina stora händer emot henne så hoppade hon smidigt undan, glad över alla träningspassen med Cennon som fått hennes kropp smidig och stark. Tyvärr hade hon aldrig varit så duktig på att slåss med bara knytnävarna och trevade efter dolken som hon hade i sitt bälte. Det första hon gjorde efter Orcen ännu en gång hade försökt fått tag på henne och missat var att skära upp repet som höll fast Livanias ena hand. Längre hann hon inte fören Kungen var på väg emot henne ännu en gång. Denna gången greppade han tag om hennes dolkhand och tvingade dolken ur hennes grepp. Hon stirrade på honom försökte att få fram samma kraft som fått männen, soldaterna på marknaden att falla till marken men hon fann den inte.

Lavinia kände handen lossna och kunde nu snurra runt och knyta upp den andra. Sedan såg hon sig om, hennes blåa ögon registrerade allt inom en sekund och Aurora var i fara. Lavinia tog ett par snabba steg mot ett av skåpen där hon visste att konungen hade en hel del knivar och dolkar, "Här" skriker Lavinia och kastar en till Aurora, men så att om hon inte lyckades fånga den skulle hon kunna undvika den.
Lavinia klarade inte av att döda konungen, inte ens att vaa i närheten av honom. Men hon hade något konstigt över sig, trots den smärtande och blödande kroppen klarade hon av att röra sig smidigt utan problem och trots att hon aldrig brukat vapen förr, skedde det som nu inträffande som på automatik. Hon slog upp dörren där två av vakterna stod, eller snarare satt och de såg ytterst förvånad ut över hennes nakna gestalt, "Hjälp" ropar hon och hoppas att Auroras sällskap skall höra och kör sedan dolken rakt in i en av vakternas strupar och han faller med ett gurglande läte ihop, vad hade hon gjort?

Aurora fångar dolken och siktar emot kungens huvud men han viker undan. Hon träffar hans kind och något svart äckligt pyser ut. Med ett litet skrik av förvåning försöker hon kasta sig ur hans grepp men hans hand verkar vara fast bestämd över att hålla kvar henne. Hon spottar i hans ansikte samtidigt som hon hugger dolken i handen som äntligen släpper. Så känner hon hur värmen är där, maktkänslan och hennes läppar ler nästan som av sig självt.
"Du är en mycket ond man", hörde hon sin röst säga.
Kungen såg först förvånad ut men så verkar han inse något.
"Jag är inte en vanlig flicka", säger Aurora och på något vis så känner hon hur repen som hon instinktivt visste var gjorda av lin och bomull linda sig runt hans hand och fotleder.
Orcens ögon verkade inte en enda gång rädda och hans leende verkade inte vilja tyna bort vilket gjorde Aurora ännu argare. Så började han hosta som om han inte fick något syre, han höll på att kvävas likt männen på marknaden. Hon verken såg eller hörde något annat än Orcens desperata försöka att dra ett andetag.


[Vet att nymfer inte direkt har dessa förmågor så att säga men tycker detta är så awesome. Så jag använder fantasin istället, hoppas det är okej? Ändrade ifrån då-tid till nu-tid istället. Hade en tedens till att skriva i presens och orkar inte gå tillbaka och rätta det. ]

Den andra vakten skulle ropa på förstärkning, men Lavinia hindrade detta med ännu en dolk, "Käften" var det enda hon sa och samma gurglande far ur honom innan även han faller ner, död. Då hon vänder sig om får hon med en kraftansträngning hindra sig själv att springa fram till sin kung för att hjälpa honom. Vad det än var så var det något som ville att hon skulle hjälpa honom även om hennes medvetande sa henne något annat. Då han slutligen tar sitt sista andetag faller Lavinia ihop på golvet, helt slut av vad det nu var som släppt tag om hennes sinne.
"Aurora du skulle inte, du dödade vår kung." säger Lavinia förfärat och känner nu av sin kropp, den blödde ymnigt och smärtade. Hon hör steg i trappen och hoppas att det är Auroras sällskap så de snabbt kunde ta sig härifrån, de kanske kunde hjälpa Lancelot om Lavinia tog på sig skulden.

(Aaaa, låter bra det )

Aurora kollar upp vid Lavinias ord. Hon känner hur hon släpps ur förtrollningen eller vad det än var. Då hon kollar ner på den döde kungen, den döde orcen får hon blandade känslor. Hennes händer darrade, aldrig förut hade hon tagit ett liv om än ett liv ifrån någon som inte förtjänade att leva. Aurora hör stegen i trappan, dra av sin sjal och täcker Lavinia med den. Inte för att den döljer hennes nakna, skadade kropp så bra. Utan att kolla vet Aurora att det är Cennon som kommer uppför trappan. En blick ifrån honom får Aurora att känna sig naken, smutsig, skamsen. Han säger inget om kungens döda kropp utan drar bara av sig sin mantel och lägger den över Lavinias axlar.
"Vi måste ge oss av", säger han brådskande.
Aurora insåg plötsligt att det var precis som det skulle vara, Heddi måste sett detta ske vilket får henne på något bättre humör. Hon hjälper Lavinia nerför trappan.

[Btw, kan man censurera inläggen? O.o ]

(Kan du göra en liten lätt beskrivning över karaktärernas utseende typ och vilka de är, har svårt att veta vilka alla är ;P)

Både sjalen och manteln får Lavinia att känna sig en aningen förvånad. Dels för att hon genom sina år i livet helt tappat skammen av att visa sig naken. Hon hade helt tappat känslorna i det hon gjorde när hon sålde sig och så var det lika med hennes kropp, att det var som att den tillhörde henne. Fast nu var den mycket påtaglig, den smärtade.
Hon var tacksam mot dem, mot att de brydde sig och att låna ut sina klädnader var mer än hon kunde begära.
Aurora hjälpte Lavinia ner för trappan och det behövdes då Lavinia nästan helt gjort slut på de sista krafter hon ägde och var knappt medveten om vad som hände. Men då de kommer ner minns hon något om att ge sig av och Lavinia gissade att hon skulle med annars skulle de inte tagit ner henne, "Lanc, snälla." bad hon och bad att även han skulle komma med, skulle han inte det skulle även hon stanna.

(Nej, men mer att man kanske inte skriver allt så detaljerat, när det gäller sådana saker. Vi båda vet ju vad det handlar om ^^ typ att hon blev våldtagen, utan att vi behöver gå in på detaljer hur det gick till och hur hon fick en skadad kropp. Det är mer så jag tänker;P)

Både Aurora och Cennon hör hennes ord och Aurora tar sats att gå för att hämta Lancelot men stoppas av Cennon blixtrande ögon.
"Det är redan fixat", sade han lågt ur ena mungipan.
Aurora kollar bort emot Lancelot som fortfarande sitter och spelar på sin fiol. Hon förstår inte vad Cennon menade men hon litade på honom. De var ju trotts allt familj. Aurora försöker att kolla ifall hon ser någon av de andra ur sällskapet men ser bara Heddi som står och gormar emot värden. Då hon ansträngde sig kunde hon höra orden.
"Du försökte nypa tag mig i stjärten, försök inte förneka det unge man. Jag vet att jag är mycket attraktiv och många män trånar efter mig men aldrig att jag skulle gå till sängs med dig."
Värden verkade chockad, vilket inte förvånade Aurora. Leendet spred sig över hennes läppar.
"Jag tänker inte sova här i natt och inte heller resten av mitt sällskap. Imorgon kommer min systerson för att hämta tillbaka våra pengar och du skulle bara våga att neka honom dem."
Hennes röst var hes men tillräckligt hög för att värdens fru som stod enbart några manslängder där ifrån skulle höra.
"Du borde verkligen skämmas", avslutade Heddi och gav honom en rejäl örfil för att sedan rusa ut genom dörren.
Ingen av de andra gästerna verkade medvetna om vad som hade hänt och Aurora och Cennon hjälpte Lavnina att obemärkt ta sig ut i den kalla luften där de andra redan väntade med vagnen redo.

[Mallarna.

Inte så supernog i fyllda men det får duga.

Namn: Cennon Anfirg.
Ålder:189 år men ser ut att vara runt 30.
Kön: Manligt.
Utseende: Ljust, rakt hår, raka fina drag, spetsiga öron som han brukar täcka med en tygbit bunden runt huvudet. Gråblåa ögon, bred mun.
Släkte/Ras/"Kraft": Halv alv, halv människa.
Övrigt:Är Auroras fars broder.

Namn: Nathaneal.
Ålder: Runt 13 år.
Kön: Manligt.
Utseende: Mörkt, rusigt hår som oftast står åt alla håll. Nougat bruna ögon som nästan alltid har en liten glimt i sig. Ganska så kort och relativit smal men inte mager, lite spinkig sådär.
Släkte/Ras/"Kraft":Är ättling till en av de sju stora magikerna. (Vet inte riktigt vilka de är eller vad de är kända för men det kanske vi kommer på senare. xD)
Övrigt:

Namn:Heddi
Ålder: Ingen vet säkert men mellan 70-80 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende:Gråaktigt hår med vissa bruna inslag som alltid sitter upp i en knut i nacken på henne. Hennes ögon är blågröna, hon är väldigt rynkig, kort och går alltid framåt lutad. Är lite rund.
Släkte/Ras/"Kraft": Är en siare av något slag.
Övrigt: Kan dock inte se allt utan bara små glimtar, har inte makten att ändra det hon ser, hon kan också se det som har skett så som det som kommer ske.

Namn:Vanog Oldingie.
Ålder:78 år men ser ut att vara runt 35 eller något.
Kön: Manligt.
Utseende: Kort, väldigt robust, har ett "ihoptryckt" ansikte som inte tycks vara särskilt attraktivit av människor. Han har långt, mörkrött hår som alltid ligger i en fläta längst hans rygg. Små, ettriga gråa ögon.
Släkte/Ras/"Kraft":Dvärg.
Övrigt: Hans skägg växer otroligt fort.
]