Tredje världskriget

De tar en varsin hög med kläder och Freja kan inte låta bli att rynka på pannan åt de grova kängorna, skavsår nästa!!! Kim tar i hennes hand, "Du har inte fått ditt nummer än." säger han och visar vid handleden på vänster arm koden XDDRFT112. "Liknar det de fick i nazistlägren." muttrar Freja fram men följer efter Kim dit. "Varför ska vi ha sånna?" frågar hon kvinnan som skall tatuera henne misstänktsamt. "För att vi ska kunna hålla koll på era lik, och föråder ni vet vi genast vilka ni är. Man håller även koll på folk som inte hör hit på detta vis." säger hon barskt och obarmbärtigt och griper hårt tag i Frejas underarm.

"Vilken kod fick du?" Undrar Max efter lite kallprat. Vera ser på hans handled. Hans kod verkar nästan som ett dåligt skämt när den roande nog börjar med hans namn. MAX51VV2U är hans. Vera drar upp sin underarm där de nästan snabbt och i förbigående skrivit koden olidligt fort. Nästan läskigt snabbt. Hennes känns bara komplicerad och över arbetad.
"Y-Z-K-3-6-9-U-F-O." Läser hon högt.
"Häftigt du är ett UFO." Skrattar Max som tycks finna något roligt i allt. Fast när Vera tänker på det, hennes kod slutar med ordet UFO.
"Vilket kompani?" Frågar Vera och blir lite nervös.
"A1." Svarar han och Vera blir besviken. Hon hade liksom hoppats på att ha ett känt ansikte.

RU134783FUTT, blev hennes nummer, "Freja fjutt." retas Kim obevekligt och hon bara himlar med ögonen åt honom. "F U T T, Fruktansvärt utmattande trollkarls test, du vet. Mer än vad du kommer klara av." sa smått roat och ser sedan sig om, hon ser olika tält och ett står A:1 över. "Dit ska jag." säger hon och pekar, "Jasså marksoldaterna, jag ska till prickskyttarna, S1." säger han och pekar mot ett annat tält.

(Nu fick du Kim xD)

(Yeay! Vera has friend! XD)

"Vänta lite nu, du är ju en sån där häftig sniper som man ser i tv-spel då? Visst?" Säger Max med stora ögon och Vera ruskar på huvudet.
"Knappast, jag skulle aldrig kunna göra ett headshot." Mumlar hon till svar och han kramar om henne.
"Jag hoppas bara du skjuter innan de skjuter dig." Mumlar Max i hennes öra innan han försvinner iväg mot sitt tält. Vera ser efter honom, om inte ännu ledsnare än innan. Dessutom är hon tvärsäker på att Ronja gått och blivit tankförare eller pilot. Vera går mot tältet som är märkt med S1 och suckar för sig själv, hur ska hon kunna bli prickskytt när det enda hon skjutit någon med är plastpilar. Vera kanske är rätt bra med plastpilar men det är inget emot riktiga skott.

Freja kramar om Kim med ena armen eftersom hon håller i kläderna i den andra och ler sedan sen, "Vi syns." flinar hon och rufsar om i hans rödruffsiga hår, skulle hon få se det igen? De hade vart vänner, sen hade han flyttat och bytt skola och sen hade de bara hörts via datan. Men de hade hållt kontakten och vart lika bra vänner som förr och nu ville hon inte skiljas. Men de var tvunga och hon gick oloket iväg till tältet som visade A1.

Tältet ifråga var större än hon trott att det skulle vara. Den högra halvan var som ett eget sorts parti.
"In och klä om, illa kvickt! Rappa på!" Skriker en kvinnlig general, eller högt rankad iallafall med tanke på utmärkelserna som glänser där de sitter belägna vid hennes hjärta. Vera lyder henne genast och snubblar in i det snart fulla tältet. Men Vera försöker bara koncepterna sig på tältväggen istället för killarna som just dykt upp i tältrummet. Vera tycks vara en av de snabbaste klara, men trots det håller hon blicken fastklistrad i hörnet.

Freja kom in i tältet och en man skriker åt dem att genast byta om, han vänder sig inte ens om och stirrar lystert på de unga kvinnorna och slickar sig motbjudande om munnen. Freja ryser till och gör det hon skall göra så snabbt som möjligt. Läderkängor, gröna militärbyxor och svart linne. Då hon skall rätta till linnet, ber mannen dem att ställa sig upp, utan att de satt på sig militärjackan över. Sen går ha och rättar till uniformen som han sa, men det syntes att det gick ut på att taffsa på dem.

Vera knäpper jackan i tid för att de ska kallas ut igen, de står i en perfekt kvadrat vid uppställningen och det är General Forsberg tydligen väldigt noga med uppställning, uniform. När hon kommer till Vera drar hon så hårt i hennes jacka för att räta ut den att Vera snubblar rakt in i henne och får ett hårt slag rakt över munnen till svar.
"Håll dig på benen!" Skriker kvinnan rätt i ansiktet på henne och Vera nickar snabbt till svar. "Svara ordentligt!"
"Ja, frun. Självklart, frun." Säger hon högt till svar och kvinnan fnyser innan hon fortsätter.

När alla fått sina uniformer godkända vänder de sig millitäriskt om och macherar rakt ut. Eller, ja så gott det går, för de nya som hon själv blir det något mellan snubblande och gående för att hålla sig på fötter och undvika mannens slag för de som obehagade honom. 1, 2, 1, 2, höger om och vänster om, det snurrar i Frejas huvud av alla regler oah allt, allt för att de skall kunna machera rätt och uppträda millitäriskt.

Vera följer med strömmen, så gott det går. Vad hon än gör verkar det som att hon trampar någon i hälen eller någon på tårna, en bakom henne snubblar olycksbådande och Vera är säker på att hon ska falla på grund av det men det händer inte något allt för allvarligt när den rödhårige pojken rätar sig snabbt. Hon såg honom förut. Men hon vågar inte prata med honom, att se någon en gång gör inte så man behöver prata med personen och speciellt inte nu.