EmppuXD och Antiani [Peäres]

(( Meeen... -.- ))

Scorpius suckade än en gång. Han gick och satte sig vid Slytherin bordet och såg på all maten som kommit framför honom. Scorpius hade inte alls lust att äta just nu. Fast än maten så delikat ut.
Han log snett och kastade blickar mot Albus och Rose...

Rose log mot Lysander. Hon tog emot den silver och blåa slipsen och band den runt hennes nacke.
Rose började ta mat åt sig och åt sakta upp den utsökta maten.
Rose såg mot Albus och hennes leende försvann. Han såg så ledsen ut.

*Albus*
Hans tankar tankar ville inte lugna ner sig, dom slet och drog i hans inre tankar, förvrängde dom och viskade lögner, som verkade vara sanna även om det var trärtom. Han ville slita ut dessa envissa tankar och stampa på dem, också med hans värkande hjärta som dunkade i hans bröst, kanske då skulle han få lugn och ro även om han då skulle dö. Om hans liv varit en uppslagen bok, skulle han stängt den, precis i det ögonblicket då dom stod och betraktade stjärnorna och höll varandra i hand, han och Rose. Han skulle då stängt boken, slutat läsa, och trott att dom skulle älska varandra, men hans nyfikenhet kunde inte hejdas, och inte tiden heller. - Hej, är det du som är Albus? Hans filisoferande avbrötts och han tittade nyfiket upp och stirrade in i ett par djupblå ögon.
Det var en pojke med brunt lockigt hår med gryffindors märke på bröstet.
- Ja, och du är? frågade Albus, ytterst nyfiken vem han kunde vara.
- Alexander Longbottom, det är en ära att få träffa dig! svarade han och bugade sig, retsamt.
På något sätt liknade han James, men Albus kunde inte sätta på fingret värför.
Alexander såg hans förvånade uttryck och påpekade snabbt - Jag är vän med James, din bror.
-Min bror?
- Ja, vem annars, nåja, det var kul att träffa dig! utbrast han, skakade rejält hand med honom innan han skuttade, ja skuttade, fram till sin plats brevid James, och gjorde high five med honom.
Man kunde förstå att dom verkade vara av samma virke, båda busiga och ivriga.
Han hade hört skvaller om att dom var de nya marodörerna, efter Fred och George Weasley och Marodörerna.
Albus suckade, och reste sig upp och följde sorgset efter prefekten som ledde dom till deras elevhem.

*Scorpius*

Rose kastade oroliga blickar på Albus, hennes blåa slips syntes tydligt och Albus verkade bli ännu mer nedstämd. Troligtvis var det därför han gråtit på Hogwartsexpressen. Hade han vetat att dom inte skulle hamnat i samma elevhem?
Scorpius orkade inte tänka mer på dem, huvudvärken slet bara hårdare då.
Ingen verkade vilja prata med honom utom en tjej vid namn Petra Parkinson, fast hon var inte så trevligt.
Faktist var ingen trevligt, bara skrytsamma om att dom var renblodiga.
Han svalde soppan, som slank ner i halsen och lindrade sorgen. Han visste att hans pappa ville veta, så snarast som möjligt om han kommit i Slytherin, han skulle göra det imorgon.
Han märkte direkt att eleverna i hans hem inte var så värst pratglada.
Dom pratade nog, men mest när dom retade en elev eller tjatade om hur dom hatade lärarna.
Scorpius petade i maten och försökte svälja i sig lite soppa.
Eleverna kastade på honom blickar, och han kunde förstå det. Han stirrade ner i soppan och rörde om i den så det formades ringar i den.
Kappan prasslade till när han reste sig upp, kastade en flyktig blick på hans förre detta vänner, och log sakta när han såg hur dom tittade på honom.
Men han såg hur Slytherinerna rynkade på pannan åt hans leende och han skyndade sig snabbt efter prefekten.
Men hur kunde han inte låta bli att le nu? När han visste att hans förre detta vänner saknade honom också.

Rose reste sig upp och sprang ikapp de andra förstaklasisterna som gick efter en prefekt.
Hon gick snällt efter och började små prata med Lysander. hennes första vän från samma elevhem som hon själv.
Då de var framme vid tavlan som ledde till uppehållsrummet sade Prefekten att Ravenclaw inte har ett lösenord som alla andra elevhem utan tavlan frågar en fråga och man svara på den som lösenord.
Rose nickade sakta förstående.

*Scorpius*

Inte som dom andra elevhemmen, gick dom i lugn och stadig takt.
Peeves verkade inte vilja vara nära Slytherin utan kastade bara svordomar åt dem innan han skyndade sig för att kasta tuggummin på ravenclawarnas vackra hår.
Medan han stampade efter började prefekten babbla om Slytherins grundare, Salazar Slytherin, om att fängelsehålorna är djupt ner under marken under sjön på grund av deras element vatten.
Scorpius lyssnade ivrigt, spänd på att veta så mycket som helst om hans elevhem.
Dom svängde åt vänster, höger, höger, rakt fram, väster och han blev helt snurrig i huvudet.
Tillslut började dom gå ner för en spiraltrappa som for neråt och runt och runt.
Tillslut kom dom fram till en port som var fylld med ormar som slingrade sig runt ett ormhuvud i mitten med gapande mun.
Prefekten strök den lätt över huvudet och den viskade fram väsande - Slytherin, Slytherin vilka vi än är, vilka är det vi som lär, utan minsta besvär?
- Vi lär bara dem vars härkomst är renaste!" svarade prefekten klar och tydligt och ormen slog fast sin mun med ett knäppande ljud, med eleverna stirrande på ormen. Efter några sekunder öppnade den munnen, fast nu konstigt nog med tungan utsträckt och samma väsande röst svarade
- Slytherin, slytherin, svaret var rätt, men ni kan bara komma in på ett sätt.
Prefekten sträckte fram handen och vred om tungan och ett till knäppande ljud hördes.
Ormarna som slingrat runt ormen började röra sig och försvann genom springor i dörren.
Porten öppnades och dom var äntligen framme. Väggarna var av sten med fönstren av ljusgrön färg, lika så med lamporna som dinglade ner från taket.
En flammande spis sprakade till och ovanför den var vapnet av Slytherin.
Han var framme, till platsen som skulle vara hans hem i sju år.
Sju långa år.

Rose gick in i sällskapsrummet. Det var runt och dekorerat med blåa draperier. Det hade ett välvt tak med målade stjärnor och en staty av Rowena Ravenclaw iförd sitt diadem.
- Vad vackert!, sa Lysande och Rose på en och samma gång. Rose fnissade lite och steg längre in med de andra.
- Flickornas sovsal är trappan till höger och pojkarnas trappan till vänster, sa Prefekten och gjorde en gest mot de riktningarna han sade.
Rose nickade och log snett. Vem skulle hon få dela sovsal med? Det skulle hon ta redan på.
Hon vinkade mot Lysander då han gick till pijkarnas sovsalar.
Rose gick upp för trappan och in i hennes sovsal som redan några stycken var i.
- Hej!, sa en av dem vänligt.
- Hej!, svarade Rose lite försiktigt.
- Jag heter Sofia Finnigan och detta är Beyley Wood, svarade flickan som hade presenterat sig som Sofia. Hon var kortare än Rose och lite bredare. Hon hade kort brunt hår ner till bysten.
- Trevligt att ses Sofia och Beyley. Jag heter Rose Weasley!
- Oh! Jag älskar ditt röda hår, sa en av de andra två flickorna bakom henne.
- Eh, tack så mycket! Vad heter ni då?, frågade Rose artigt.
- Alice Johnson, svarade en av dem.
- Mayah Lee, sade den andra.
- Mayah, Alice, Sofia och Beyley, upprepade Rose och log brett.

*Albus*
-Aaric
Den tjocka tanten, i den rosa klänningen i tavlan nickade och porträttet svängdes upp. - Vad betyder Aaric hörde han en elev fråga prefekten. - Det betyder, styre med barmhärtighet.Väl inne i uppehållsrummet finns en brasa och några fåtöljer samt två trappor som leder till pojkarnas och flickornas sovsalar. Gryffindors elevhemsföreståndare var Hagrid, Albus hade direkt fattat tycke för honom.
Han traskade upp för trapporna till pojkarnas rum och sjönk ner i kudden när han kom fram.
-Hej, vad heter du? Han tittade upp och såg en pojke med svart hår, som liknade en igelkotts, spikigt och bruna ögon.
Albus gnuggade sig i ögonen och mumlade fram - Albus, Albus Potter.
- Den Potter!
- Ja, jag vet, son till han som dödade Voldemort.
Pojken ryckte lätt till vid namnet, räckte fram handen och svarade - Förlåt, men, mitt namn är Axel Bell.
Albus skakade hand med honom och tittade nyfiket på de andra pojkarna.
- Peter Bones.
-Tomas Boot.
-Simon Carmichael.
- Christopher Coote.
Han blev snurrig av alla namnen men log ändå.
Troligtvis kunde han bli vän med dom.
Troligtvis...
Han kröp under täcket och kände hur värmen strömmade genom kroppen.


*Scorpius*

Han hade lagt sig tidigt, inte så sugen på att bekanta sig med dom andra.
Men hur han än vred sig från ena sidan till den andra kunde han inte få bort den gnagande känslan.
Tillslut suckade han, drog bort täcket och trippade fram till fönstret.
Månen lyste klart mot den stjärnklara natten, han blickade på den sakta som om den varit en kär gammal vän, han mötte efter flera år.
Han stödde hakan mot handen och öppnade fönstret lite på glänt och kände den kalla smeka hans kinder.
Han huttrade till och stängde fönstret, med ett knäppande ljud.
Undrar vad Albus och Rose gör nu tänkte han.
Hade dom redan skaffat vänner?
Han kastade en blick mot dom andra sängarna, som om han då skulle se leende ansikten mot honom, men det skulle ändå varit omöjligt.
- Vad gör du så här sent uppe?
Han tittade upp och såg Nästan huvudlöse nick betrakta honom.
- Vad gör du här! Tänk om Blodiga baronen hittar dig!
- Äh, inte kommer han kicka in här, på ett låååångt tag, svarade han och viftade lätt med handen, som om han försökte jaga bort en envis flugga.
- Du är verkligen speciell, Scorpius, vet du det? Du kan se saker som andra inte kan se.
-Ja speciell, på ett avskyvärt sätt!
Spöket skakade lätt på huvudet och började sväva bort därifrån, men innan han försvann genom väggen sade han - Sov gott!
Scorpius kände hur han plötsligt kände sig trött i hela kroppen och föll ner med en duns på sängen och somnade direkt.
Om spöket kastat en sömnförtrollning över honom visste han inte, men just nu ville han bara sova...

Rose lag på sig pyjamasen likså de andra. Hon kröp ner under det kalla täcket som genast blev varmare.
Hon lyckades inte med att somna.
Rose reste sig sakta upp och tassade tyst till sällskapsrummet. Hon satte sig i en av de prydda sofforna.

*Scorpius*

Tassande fotsteg ekade genom den mörka korridoren, även om det inte fanns några tecken av levande varelser verkade någon allafall röra sig i skuggorna av korridoren. Han löpte ett finger över högra väggen, eller var det vänstra, med det sönderrivna tapeten. Klösmärken täckte den helt och hållet som om något fanns bakom denna vägg som varelsen ville ha. De blommande träden som fyllde tapeten verkade vissna av beröringen och fåglarna som flög verkade snarare fly sin väg. Han tittade upp på väggen och mumlade lågt namnen på porträtten som hängde över väggen. Stela uttrykslösa ansikten betraktade honom utan att blinka och han ryste lätt till. - Abraxas Malfoy, Druella Rosier, Cygnus Black, Andromeda Tonks, Bellatrix Lestrange, Narcissa Malfoy, Lucius Malfoy, Draco Malfoy, Astoria Greengrass och Scorpius Hyperion Malfoy.
Han stannade framför sitt porträtt och deras ögon möttes även om den ena var bara avtecknad, gråa ögon mötte gråa.
Han ryckte till av stegen som verkade närma sig honom. - Lumos viskade han och staven i hans hand lyste till vid spetsen.
Han svängde den lätt över korridoren men märkte inget eller ingen. Plötsligt hörde han bakom sig trampandet och rusade framåt, med trampandet bakom sig. När han rusade förbi han mors porträtt, Astoria, öppnade hon munnen och sa - Du får verkligen inte skämma ut dig i skolan, kom ihåg att du är en Malfoy.
Han kände hur hans ben började darra och han stannade framför Andromeda Tonks porträtt för att andas. Han lyssnade spänt men trampandet hade slutat och han drog en darrande hand över håret. Plötsligt innan han hann reagera hade han varelsen över sig och han föll till marken.
Scorpius vaknade med ett ryck i samma ögonblick som varelsen sträckte fram sin hand för att strypa honom. Svetten rann nerför pannan och hela kroppen darrade, han svalde tungt och drog täcket hårdare om sin kropp. Han kunde omöjligt somna om och resten av natten låg han i sängen med blicken uppåt mot taket. Som i trans eller i skräck.

*Albus*

-Avada Kedavra!

Albus vaknade med ett ryck och kände sig direkt snurrig och trött, han mindes inte vad han drömt, men han hade ändå vaknat av rösten som ekat i hans huvud.
Han gnuggade tinningen lätt och suckade lågt när huvudvärken inte verkade avta.
Han kastade en hastig blick på klockan 4.50, så tidigt.
Han sjönk ner i täcket igen och drog täcket över huvudet,
värmen strömmade genom hans kropp och han mumlade njutningsfullt. Han måste ha somnat om för han vaknade av röster som kretsade runt honom.
Han steg upp och fick värsta paniken när han märkte att alla var redan påklädda och färdiga att gå.

När han kom ner för trappan till stora salen var hans ögon svullna och han andades tungt på grund av maraton löpningen nerför alla trapporna som verkade hela tiden flytta på sig. Han drog handen genom håret och tänkte att han måste ställa klockan på tidigare den här gången.
Verkligen tidigare.

Rose öppnade sakta ögonen då hon kände att någon ruskade om henne.
- Vaknaaaaa!, ropade Beyley i hennes öra.
Rose nickade och småskrattade för sig själv.
-Lugnt jag kommer., sa hon roat och satte sig upp. De andra flickorna hade just vaknat såg det ut som.
-Vad är klockan, frågade Sofia trött.
-Så tidigt att vi ska hinna ner till Stora Salen, äta, ha lite fritid och sedan gå till lektionen, sade Beyley glatt.
Rose gav ifrån sig ett stön och reste sig upp. Hon letade reda på den svarta, silver och blåa klädnaden och började klä på sig. Rose spände noggrant slipsen och satte den på plats
-Är alla redo för vår första dag?, frågade Mayah.
-Jag tror det, sa Rose och de gick i armkrok ner till Stora salen.

Då de kommit ner för trapporna och gått in i salen släppte de varan och satte sig vid Ravenclawbordet. Rose spanade efter Albus och Scorpius men såg ingen dera.
-Vem ser du efter?, frågade Alice nyfiket.
-Scorpius och Albus, svarade Rose ärligt.
-MALFOY och POTTER?, sa alla andra flickor i mun på varan.
-Hur känner du Potter och Malfoy?
-Potter är min kusin och Malfoy träffade jag på tåget..., svarade Rose osäkert.
-Trevligt!, sa Beyley och log.
De började ta åt sig av den delikata maten som serverades.

*Scorpius*

Han stirrade upp i taket och betraktade takkronan med diamanter som skimrade i solskenet som började komma genom gardinernas springor.
Hans täckte hängde över madrassens sida och vilade lätt på golvet, oanvänd denna natt. Han kände hur halsen brände och ögonen sved som att dom när som helst skulle falla ut ur ögonen och rulla ända ner till Stora salen.
Han lyssnade intensiv efter ljud, om att dom andra i hans sovsal skulle vakna upp. Men när klockans tickade gjorde honom galen, och inget tecken på att någon av eleverna skulle vakna upp steg han upp. Han drog fram den gröna slipsen från garderoben och Slytherin uniformen. Han visste inte vad han skulle känna, bara tomhet. Han skuttade ner för trappan som slingrade sig runt och runt och landade lätt på den gröna silver aktiga mattan med ett mönster av svarta ormar som slingrade sig runt på mattan. Han satte sig ner i en av fåtöljerna och betraktade den sprakande elden som verkade ha fått nytt liv när han uppenbarade sig.
Han kände hur hans tankar började känna sig luddiga, som när man gick i en dimma. Han måste ha somnat om för när han slog upp ögonen började eleverna komma ner för trappan från båda sovsalarna.
Prefekten från igår uppenbarade sig, han hade svart korp hår och silver färgade ögon som verkade kunna se igenom en, hans namn var Mattias.
Han öppnade porten och dom började sin lugna vandring till Stora salen.
Han sneglade mot Gryffindor bordet och Ravenclaw bordet men ingenstans såg han något rött hår eller bruntsvart sticka upp ur mängden av eleverna.

*Albus*

Han vände upp blicken mot Rektor Mcgonagall när hon reste sig upp från lärarbordet med ett streck som mun, sammanbitet. Hon sträckte ut armarna i luften som om hon tog tagg i ett osynligt föremål, sedan slog hon ihop händerna som ekade genom salen. Direkt uppenbarade sig frukosten och Albus attackerade den direkt utan minsta tvekan och tanke på att han senare skulle ha ont i magen. Han torkade sig om munnen med tröj ärmen och rotade fram schemat från väskan. Första lektion Kvastflygning, han grinade brett. Nästa Förvandlingskonst och sedan Försvar mot svartkonster. Kanske skulle det inte bli en sån svår dag, i alla fall. Han reste sig upp och hängde väskan över vänstra axeln medan han skyndade sig till första lektionen, spänd över att få flyga. Han hade ofta hört folk talat om att hans far hamnat i quidditch laget första året. Men plötsligt frös han till, tänk om...
Tänk om han inte lyckades, att han skulle skämma ut sig helt. Han sänkte ner i blicken och inbillade sig hela tiden höra viskningar - Du är så dåligt! -Hur kan du ens kalla dig Potter! - Vem tror du, du är! - Åh, vad du är pinsam.
Men plötsligt hörde han Rose röst inom honom - Mår du bra?
Han ruskade på huvudet och gjorde ett halvhjärtat försök att le medan han skyndade vidare, med Rose röst fortfarande i hans huvud.