Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

Mer♥♥♥

I like it, I like it! Tyckte verkligen om det här kapitlet, med fred och george som retas med Silver och hur stumma Dursley's är. Sitter och småflinar lite för mig själv över det komiska i allt, haha!

Men superbra som vanligt, fortsätt som du gör och så hoppas jag på en ny del snart!

AS GRYMT!


M
E
R
A
!

Kapitel 3:

Jag verkade vara först tillbaka. Hermione satt på den slitna soffan och läste en bok som hon genast slog ihop när hon såg mig.
”Åh, Silver. Gick allt bra?” frågade hon oroligt. Jag rynkade pannan.
”Antar det. Hallå! Är det där min bok som du…” började jag, men blev avbruten av Fred som kom rusande fram mot mig med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet.
”Åt han den?” frågade han. Jag tittade förvånat på honom.
”Va?”
”Åt han kolan?” sade Fred otåligt. Jag ryckte på axlarna.
”Hann inte se. Vadå, då?”
Fred log ett slugt leende. I nästa sekund dök George upp ur spisen, tätt följd av Harry. Fred skyndade sig fram till dem.
”Åt han den, Harry?” frågade han spänt.
”Javisst”, sade Harry och rätade på sig. ”Vad var det för nåt egentligen?”
”En tungtänjarkola”, sade Fred glatt. ”George och jag har själva uppfunnit dem, och vi har letat hela sommaren efter någon att pröva dem på…”
Det utbröt skallande skratt i det lilla köket. George och Ron hade slagit sig ner vid köksbordet, bredvid Bill och Charlie.
”Hur står det till Harry?” frågade Charlie och skakade Harrys hand.
Harry log brett. Bill reste sig och skakade också hand med Harry. Huggtandsörhänget dinglade. Ibland hade jag svårt att föreställa mig att han hade varit försteprefekt på Hogwarts.
Innan Harry hann svara på Charlies fråga så dök en rasande mr Weasley upp bredvid George. Jag hade verkligen aldrig sett honom så arg förut.
”Det där var inte ett dugg roligt, Fred!” röt han. ”Vid Merlins skägg, vad gav du egentligen den där mugglarpojken?”
”Jag gav honom ingenting”, sade Fred med ett brett flin. ”Jag tappade den. Det var helt och hållet hans eget fel att han plockade upp och åt den. Jag tvingade honom inte att göra det.”
”Du tappade den med flit!” vrålade mr Weasley. ”Du visste mycket väl att han skulle äta den, du visste att han var satt på bantningskur…”
”Hur lång blev den? Hans tunga, menar jag”, sade George ivrigt.
”Över en meter innan hans föräldrar tillät mig att krympa den!”
Jag, Harry och bröderna Weasley tjöt av skratt.
”Det är inte det minsta roligt!” vrålade mr Weasley. ”Den där sortens uppförande tar allvarligt på relationerna mellan trollkarlar och mugglare…”
”Vi lät honom inte få den för att han är mugglare, pappa!” sade Fred förnärmat.
”Nej, vi gav honom den för att han är en stor, tjock översittare!” sade George. ”Visst är han det, Harry?”
”Ja, det är han, mr Weasley.” sade Harry.
”Det har inte med saken att göra!” röt mr Weasley. ”Vänta bara, pojkar, tills er mamma får höra det här…”
”Höra vadå?” ljöd en röst bakom oss. Mrs Weasley hade just kommit in i köket. Hon var klädd i en rosa småblommig klänning som skar sig totalt mot hennes röda hår.
”Åh, god dag på dig, Harry.” sade hon vänligt innan hon vände sig mot sin man igen. ”Vad exakt är det jag ska få höra, Arthur?”
Mr Weasley tvekade. Det syntes tydligt att han egentligen inte tänkt avslöja vad som hänt, utan bara ville skrämma Fred och George.
Det blev alldeles tyst i köket. Sedan dök det upp två flickor i dörröppningen. Den ena var Hermione. Jag hade inte ens märkt att hon lämnat köket. Den andre var Ginny. Jag svor mentalt. De log glatt mot Harry, som direkt log tillbaka. Ginny blev mörkröd i ansiktet. Jag skakade på huvudet. Det var så uppenbart att hon gillade Harry, på det sättet som… Ja, lite mer än en vän, i alla fall.
”Vad är det jag ska få höra?” upprepade mrs Weasley med ett hotande tonfall.
”Inget särskilt, Molly”, mumlade mr Weasley. ”Det var bara Fred och George… men jag har redan gett dem en utskällning…”
”Vad har de gjort nu då?” frågade mrs Weasleuy ursinnigt. ”Jag svär på att om det har något som helst med Bröderna Weasleys Trollkarlstrick att göra så ska jag…”
”Ron, varför tar du inte och visar var Harry ska sova?” frågade Hermione.
”Han vet mycket väl var han ska sova”, sade Ron. ”Inne i mitt rum. Där sov han sist han var här.”
”Vi kan väl gå dit allihop”, sade Hermione otåligt.
”Åh” Ron verkade ha fattat Hermiones vink. ”Javisst.”
”Vi kommer också med”, sade George.
”Åh nej, unge man! Du stannar där du är!” fräste mrs Weasley.
Harry, Ron och jag smög ut ur köket och följde efter Ginny och Hermione upp för trappan till övervåningarna.
”Vad är bröderna Weasleys trollkarlstrick för nåt?” frågade Harry när vi var på väg uppför trappan.
Ron, Ginny och jag skrattade, men Hermione såg bara frustrerad ut.
”Mamma hittade en hög beställningsblanketter när hon städade Fred och Georges rum”, sade Ron lågt. ”Utförliga ordersedlar med priser på skämtgrejer som de uppfunnit. Falska trollstavar, trickgodis… Såna saker. Det var fantastiskt. Vi hade ingen aning om att de hade uppfunnit alla de där sakerna.”
”Vi har hört explosioner från deras rum i evigheter…” började jag, men Ginny avbröt mig.
”Vi trodde att de bara gillade höga smällar och brak.” sade hon.
”men det mesta – ja alltihopa, faktiskt - var lite farligt”, sade Ron. ”och de hade planer på att sälja det på Hogwarts för att tjäna pengar. Mamma blev tokig. Hon förbjöd dem att tillverka nåt mer, hon brände blanketterna, och ändå var hon sur på dem. De hade inte fått så många ämnen godkända i GET proven som mamma hade hoppats på.” Hermione fnös.
”Och sedan bröt det ur ett storgräl”, sade Ginny. ”för mamma ville att de skulle söka in till Trolldomsministeriet, som pappa, men det enda de vill göra är att öppna en butik med skämtartiklar.”
I samma ögonblick öppnades en dörr bredvid oss och ett ansikte med ett par hornbågade glasögon och en irriterad min stirrade på oss.
”Hej, Percy”, sade Harry.
”Åh, hej på dig, Harry.” sade Percy. ”Jag undrade bara vem det var som förde ett sånt oväsen. Jag försöker att arbeta här inne, förstår ni, jag måste skriva färdigt en rapport för min avdelning på ministeriet, men det är inte så lätt att koncentrerar sig när folk dundrar i trappan hela tiden.”
”Vi dundrar inte.” sade Ron irriterat. ”Vi går som vanligt. Ursäkta om vi störde ditt topphemliga arbete för ministeriet.”
”Vad arbetar du på?” frågade Harry nyfiket.
”En rapport till Avdelningen för internationellt magisamarbete.” sade Percy myndigt. ”Vi försöker standardisera metalltjockleken på kokkittlar. En del av kittlarna vi importerar från Argentina är en smula för tunnbottnade – det har varit en ökning av läckage på nästan tre procent om året, vilket är en skillnad på ungefär…”
”Din rapport kommer säkert att ändra världsordningen”, sade Ron. Jag fnittrade. ”Det kommer säkert att stå på förstasidan i The Daily Prophet under rubriken ’Läckande kittlar’.” fortsatte Ron.
Percy rodnade djupt.
”Visst, Ron, håna mig”, sade han häftigt. ”men om man inte reglerar det hela med något slags internationella lagar så kommer marknaden snart att översvämmas av produkter som kan utgöra en allvarlig risk…”
”Ja, ja”, sade Ron ointresserat. ”Du har säkert rätt”.
Percy slog igen dörren till sitt rum med en hård smäll. Vi fortsatte att gå uppför trapporna. Någonstans vid tredje våningen började vi höra vrål och smällar nerifrån köket som bara kunde betyda en sak: att mr Weasley hade berättat för mrs Weasley om episoden med tungtänjarkolorna.

Rons rum var nästan helt orange. Det kändes som att gå in i den innersta kärnan av en vulkan. Väggarna var tapetserade med affischer på Chudley Channons. I ena fönstret stod ett akvarium som innehöll en fet groda. I ett hörn stod en stor bur som innehöll ugglan Harry hade fått av pappa i början av sommaren. Den sprattlade och kråmade sig under högljudda hoanden.
”Håll näbben, Piggy!” sade Ron och makade sig fram mellan alla sängar som hade klämts in i rummet.
”Fred och George ska sova här med oss, Harry, för att Bill och Charlie ska vara i deras rum. Percy får ha sitt rum för sig själv eftersom han måste arbeta…”
”Öh… varför kallar du din uggla för Piggy?” frågade Harry.
”Därför att han är liten och dum som en gris”, sade Ginny. ”Hans riktiga namn är faktiskt Piggelin.”
”Ja, Piggy är ju inte alls ett dumt namn”, sade Ron ironiskt.
”Det var Ginny som döpte honom till Piggy”, förklarade han. ”Hon tycker att det låter sött. Och jag försökte ändra på det, men nu lyssnar han inte när man kallar honom för något annat. Jag måste ha kvar honom här uppe, för han irriterar Errol och Hermes. Ärligt talat, han irriterar mig också.”
Piggelin/Piggy susade glatt runt i sin bur och hoade gällt. Jag hade en stark känsla av att Ron inte menade vad han sade helhjärtat. När jag såg tillbaka på förra året då Ron trodde att Scabbers var död så blev han ju förfärligt upprörd.
”Var är Krumben?” frågade Harry.
”Ja, just det! Var är Krumben?” frågade jag med händerna i sidorna. Hermione skrattade.
”Ute i trädgården, skulle jag tro.” sade hon. ”Han gillar att jaga trädgårdsnissar, han har aldrig sett såna förr. Du kanske borde släppa ut Creamy också, Silver.” sade hon. Jag nickade.
”Så Percy trivs alltså med sitt arbete?” avbröt Harry.
”Trivs med det?” sade Ron dystert. ”Jag tror inte att han skulle komma hem om inte pappa tvingade honom. Han är som besatt.
Just det, fråga honom aldrig om hans chef. ’Enligt mr Crouch… Som mr Crouch sa… mr Crouch anser…’ De kommer nog att förlova sig snart.”
Jag knöt händerna hårt vid ljudet av mr Crouchs namn. Jag hatade honom. Hermione verkade se det och bytte snabbt samtalsämne.
”Har du själv haft en trevlig sommar, Harry?” avbröt hon. ”Fick du våra matpaket och allt vad vi skickade?”
”Ja, tack så mycket. De där kakorna räddade mitt liv…”
Det fick mig att komma på en sak. Jag slog handen för munnen.
”Men Harry! Du måste få din födelsedagspresent av mig, ju!”
Innan någon hann protestera så rusade jag in till mitt och Hermiones rum och började gräva i min koffert. Till sist hittade jag vad jag sökte efter: ett medelstort paket i orange omslagspapper. Jag rusade tillbaka till Rons rum och räckte Harry paketet.
”Grattis i efterskott!” sade jag. Harry log och tog emot det.
”Öppna det!” sade Hermione exalterat. Harry drog upp paketet.
Ron flämtade till. Jag hade gett Harry en modell av en quidditchplan.
Rörliga modeller av spelare och bollar susade runt, runt. Jag hade köpt modellen en dag när jag var i Diagongränden. Den hade stått i ett skyltfönster, och jag hade blivit helt förälskad i den.
”Wow”, andades Ron. ”Jag kan till och med se en kvick, Harry…”
Harry log brett och kramade om mig. ”Tack, Silver. Du skulle inte ha lagt så mycket pengar på mig.”
Jag log.
”Äh, nonsens. Så mycket kostade den dessutom inte. Faktiskt bara elva galleoner…” sade jag, men Ginny avbröt mig.
”Elva galleoner är inte så lite.” sade hon vasst. Jag rodnade djupt och slog ner blicken. Just det, pengar var ett känsligt ämne hemma hos familjen Weasley. Visserligen kunde jag ju inte hjälpa att pappa blivit nästan stenrik på sitt arv från min farmor och farfar, men ändå…
Jag ångrade djupt att jag hade sagt det där. Hermione såg min ånger och harklade sig.
”Så, har ni hört något från Snuffles på sista tiden?” frågade hon. Jag log tacksamt mot henne.
”Faktiskt”, sade Harry. ”Jag tror att de har slutat gräla nu, vi kanske borde gå ner och hjälpa er mamma med middagen.”
”Jo, det gör vi”, sade Ron. Alla lämnade Rons rum och gick ner, där vi fann mrs Weasley i köket. Hon såg mycket sur och vresig ut.
”Vi äter ute i trädgården”, sade hon när vi kommit in. ”Kan ni bära ut tallrikarna, flickor? Charlie och Bill håller på att sätta upp borden.” sade hon och tryckte ett berg av tallrikar i min famn. Jag började bära ut dem. Det var ärligt talat en lättnad när jag kom ut i friska luften. Sommarvindarna var ljumma och lätta. Bill och Charlie hade tagit fram sina trollstavar och lät två nötta bord flyga högt över gräsmattan och krocka med varandra. Båda försökte stöta till den andres bord så hårt att det ramlade ner från luften. Fred och George hejade på dem med glada tillrop. Ginny och Hermione, som hade kommit ut, skrattade. Bills bord stötte emot Charlies med ett väldigt brak och slog av ett av benen på det. Ron och Harry kom ut och ställde sig och betraktade det hela med breda leenden.
Ett skrammel hördes ovanifrån. Vi kikade upp allesammans och såg Percys huvud sticka ut genom ett fönster.
”Kan ni dämpa er lite?” frågade han.
”Förlåt, Perce”, sade Bill med ett brett flin. ”Hur går det med kittelbottnarna?”
”Mycket dåligt”, klagade Percy och smällde igen fönstret. Kiknande av skratt dirigerade Bill och Charlie ner borden på gräsmattan. Med en snabb sväng på trollstaven satte Charlie fast det avslagna benet på bordet och trollade fram ett par skotskrutiga borddukar.
Prick tio minuter senare, klockan sju, dignade borden av läckerheter. Mrs Weasley var verkligen en utsökt kokerska. Att äta under den stjärnklara himlen med nattfjärilar surrande runt huvudet gjorde hela saken, om möjligt, ännu bättre. Jag stoppade i mig skinkpaj, klyftpotatis och mängder med lasagne medan jag halvhjärtat lyssnade på Percy, som redovisade om sin rapport på kittelbottnar för mr Weasley.
”Jag har sagt åt mr Crouch att den ska vara färdig på tisdag”, förkunnade Percy med munnen full av halvtuggad tomatsallad.
”Visserligen är det lite tidigare än han väntar sig få den, men jag brukar alltid ligga lite före med saker och ting.” Han ryckte på axlarna. ”Ärligt talat, han blir nog tacksam över att jag lämnar den i god tid. Vi har så förfärligt mycket att göra nu, men quidditchfinalen och allt. Vi får inte heller alls den hjälp vi behöver från Avdelningen för magiska spel och sporter. Det beror förstås på Ludo Bagman…”
”Jag gillar Ludo”, sade mr Weasley milt och gned sig i pannan.
”Jo, Bagman är ju sympatisk så det räcker och blir över”, snäste Percy. ”men hur kunde han egentligen någonsin bli avdelningschef… när jag jämför med mr Crouch så…” började Percy, men blev avbruten av Fred.
”Vill du att vi ska sätta in en förlovningsannons mellan Barty Crouch och Percy Weasley i The Daily Prophet åt dig, Perce?” frågade Fred.
Percy fortsatte oberört:
”Jag kan inte föreställa mig att mr Crouch skulle sakna en anställd på sin avdelning utan att försöka ta reda på vad som hänt med personen. Är dy medveten om att Berta Jorkins är försvunnen? Hon åkte på semester till Albanien och kom aldrig tillbaka…”
”Ja, jag har faktiskt pratat med Ludo om det”, sade mr Weasley med rynkad panna. Mrs Weasley avbröt honom med att harkla sig.
”Hermione, Ginny? Skulle ni kunna hjälpa mig att bära ut de använda tallrikarna så att vi kan äta Silvers födelsedagstårta?” frågade hon. Hermione log och gjorde frivilligt som mrs Weasley sade medan Ginny reste sig upp, motvilligt.
Några minuter senare hade mrs Weasley burit ut den största och mest aptitretande födelsedagstårta jag någonsin sett.
Det var en gräddtårta med massor av jordgubbar och bananskivor på toppen. Mr Weasley trollade fram några levande ljus för att lysa upp den nu mörka trädgården.
Alla hurrade för mig innan vi fick börja hugga in på tårtan. Den var precis lika god som den såg ut, om än inte godare.
Efteråt fick jag presenter av alla. Familjen Weasley hade gett mig ett dyrt hårspänne, i äkta silver, med en påfågelfjäder fastsatt. Jag älskade det, men vågade inte tänka på vad det hade kostat och att jag borde betala tillbaka, men när jag påpekade det viftade mrs Weasley bara med handen och påpekade att det skulle se fullkomligt utsökt ut till mitt långa lockiga hår.
Harry hade köpt en tjock bok om trolldrycker, som egentligen var för sjätteårselever. Jag blev jätteglad, eftersom böckerna vi hade i skolan var på tok för lätta för mig. Han hade också köpt en fjäderpenna som kunde byta färg på bläcket man använde. Den kunde också ha förmågan att göra bläcket man skrivit med osynligt ända tills det nådde sitt rätta mål, vilket skulle underlätta när jag skrev till Sirius.
Hermione hade köpt en massa mugglarböcker, som:
Robinson Crusoe
Greven av Monte Cristo
Jane Eyre
Frankenstein
Berättelsen om Narnia
Jag blev riktigt glad över alla presenter. Det var utan tvekan den bästa födelsedagen någonsin.
Efter middagen och tårtan vacklade vi alla upp till våra rum, dödströtta. Hermione och jag bytte snabbt om till pyjamas och borstade tänderna, noga (det var Hermione som insisterade på att jag skulle borsta i tre minuter ) och sedan gick vi och satte oss på våra sängar. Jag lade hårspännet, bläcket och böckerna på mitt nattduksbord och Hermione och jag började prata.
Plötsligt knackade det på fönstret. Jag reste mig upp och öppnade det. En bris av kall luft svepte in i rummet, tillsammans med två ugglor som bar ett gigantiskt paket mellan sig. Hermione rusade fram för att hjälpa mig att bära in det. Ugglorna föll ihop på Hermiones säng, helt utmattade efter att ha burit det gigantiska paketet. En stund stod vi bara och stirrade på det innan Hermione bröt tystnaden.
”Ska du inte öppna det?” frågade hon. Jag log ett brett leende och började slita upp paketets snören med Hermiones hjälp.
Något långt, glänsande och blankt föll ut på sängen. Hermione och jag flämtade till i kör.
Det var en kvastkäpp. Dess långa skaft var blankt och väloljat. På ena sidan kunde jag urskilja ordet ”Åskvigg” ingraverat. Jag drog ur ett kuvert som låg bredvid och började läsa högt:

En person berättade för mig att du var en duktig jagare
Använd den väl.
Jag älskar dig

/Sirius
Hermione och jag kastade en blick på varandra. Sedan började jag skratta okontrollerat. Att ha fått så många fina presenter hade stigit mig åt huvudet. Hermione smekte försiktigt kvasten.
”Jag kan inte tro… en åskvigg… Det kostar över tusen galleoner…” viskade hon. Jag slutade skratta och öppnade ögonen.
”Ginny kommer inte att gilla det”, sade jag. Hermione suckade.
”Silver, Ginny brukar inte vara såhär. Hon är nog bara svartsjuk…” började Hermione, men jag skrattade grymt.
”Svartsjuk? På att min mamma är efterlyst? På att jag i tretton år levde instängd i ett gammalt hus? På att min pappa är en oskyldig mördare?” frågade jag med hårdare röst än jag tänkt mig.
Hermione suckade.
”Nej”, sade Hermione med mjuk röst. ”Jag tror att Ginny är avundsjuk på att din familj är ganska… rik. Jag menar, Sirius har köpt två åskviggar, det blir ungefär tvåtusen galleoner sammanlagt.
Sedan tror jag att Ginny är svartsjuk på hur alla reagerar på dig. Jag menar, alla i familjen Weasley har adopterat dig som en dotter och syster. Och flera killar på Hogwarts gillar dig.” avslutade Hermione. Jag rynkade pannan och strök kvastens mjuka sida.
”Hermy, vi måste pröva den när vi kommer tillbaka från quidditchfinalen!” sade jag ivrigt. Hermione nickade och låtsades inte om mitt plötsliga samtalsbyte.

Det knackade på dörren. Både Hermione och jag hoppade till.
”Kom in”, sade vi samtidigt. Mrs Weasley kom in, kånkande på två stora paket som hon släppte ner bredvid min säng. Hon pustade ut och torkade svetten ur pannan.
”Flickor, ni har…” började hon, men avbröt sig när hon fick syn på min nya Åskvigg. ”Hur i hela friden?” andades hon.
”En present”, sade jag med ett brett leende. Hon log och slet ögonen från den underbara kvasten.
”Jo, ni har fått saker som ni kommer att behöva till ert kommande år.” sade hon och öppnade båda paketen.
Jag flämtade till och satte ena handen för munnen…

Någon som har en aning om vad det är?
Var tvungen att göra ett lite abrupt slut, men kapitlet höll på att bli så långt.
Hoppas ni gillar det! Kommer mer i morgon!

Fantastiskt♥

Megasuperbra

Jag vet inte vad et var, men jag vill väldigt gärna veta vad det var!
Helgrymt!

AWESOME kapitel♥

Superbra!!!!!!!! Längtar!!!!!!!!!!

MEEEEEEEEEEEEER!!!!!!! AWESOME!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥