Inlåsta mot sin vilja

Fai höjde blicken när en man protesterade. Han skakade på huvudet. Att använda våld var inte det rätta sättet. Fai var inte säker på att det egentligen fanns något rätt sätt. Men att acceptera sin tillvaro var första sättet. Att gilla den var så klart inget man måste göra. Målet var att komma ut och då var man tvungen att acceptera sina begränsningar. Fai åt upp soppan och började sedan trumma på en barnvisa som han lärde sig för många år sedan. Han log enkelt och hoppades att vakterna skulle tro att han faktiskt var galen, det skulle ge honom en fördel

Mirabelle betraktar intresserat omgivningen under tiden som hon tyst leker den vattniga soppan som hon tagit ungefär en halv sked av hittills men hennes mage verkade inte vilja ta emot den. Mirabelle tar ännu ett par skedar, men skjuter sedan bort tallriken. Det är ingen idé när det känns som om hela hennes inre vänds ut och in och upp och ned. När hon hör något, en barnvisa för den delen vrider hon på huvudet mot ljudet. Något bord bort ser hon en mörkhårig flicka och en ljushårig pojke. Hon känner igen visan men kan inte riktigt sätta fingret på vilken det kan vara.

Sam rycker till vid pojkens utbrott en bit bort och betraktar sedan det hela förstrött. Det var inte ens många som verkade uppfatta hans våldsamhet, de flesta verkade vara i sin egen värld. Den världen som hon ibland kom till då allt bara blev oförståeligt och jobbigt. Men det var vid den blonda killens sång som hon inte klarade av mer, "Snälla, sluta." säger hon kvidande och hennes ansikte förvrida av skräck och hon håller krampaktigt för öronen för att stänga ute visan. Hon mindes inget av sin barndom men vissa ljud eller dofter orsakade hemska känslor i henne och hon kunde när som helst dras in i det mörker som var hennes personliga värld.

Fai tittade förvånat upp när någon tilltalade honom. Hon verkade inte uppskatta sången. Han förstod inte vad hon kunde tänkas ha emot den. Det var en sång som hade hjälpt honom igenom mycket. De hade sjungit den tillsammans den sista tiden. Fai slutade plötsligt, han trängde undan minnena. Han kunde inte minnas dem nu. Han log för sig själv för att visa att han mådde bra. Han skulle aldrig visa att han mådde dåligt

Sam märkte inte att han slutat, men tillsist vågade hon sakta ta bort händerna från öronen och han hade tystnat. "Tack" sa hon fortfarande uppskakad och sänkte nu blicken till den kalla orörda soppan, honville inte ha den, hon kunde inte få ner den. Hon och mat hade aldrig vart goda vänner och det syntes på hennes magra kropp, inte för att hon hade haft mycket pengar till mat men, ändå.

"Alla fång...inlagda skall föras ut till rastgården" sa en kvinna i högtalarna. Fai hade förstått att hon skulle säga fångar. De var ju trotts allt vad de var. Han var dock förvånad över att de skulle få gå ut. Var de inte rädda för att de skulle fly? Kanske inte de andra men han skulle försöka fly när tillfället fanns. Han hade flytt förut, inte bara från fångenskap utan också från sitt förflutna, han var bra på att fly. Fai reste sig upp och log stort, som om han trodde att det här skulle bli en trevlig promenad i parken. Han såg när en man kom fram till honom.
"DE här fyra skall föras till en egen gård" sa mannen och Fai tittade på de andra fyra och log, de var kanske som han? Han höll fram händerna till vakten som om han väntade på att få handbojor på sig. Vakten slog till honom i bakhuvudet men Fai log fortfarande, fysisk smärta var något han inte kände. Han följde lugnt med vakten när han tog honom i armen och de började gå ut till en liten gård. Det som förvånade honom var att det var gräs på gården. Det stod ett litet träd i mitten. Fai studerade det och fann att det inte fanns någon chans för honom att fly via trädet. Men han gick ändå fram till det och klättrade upp i det och satte sig på en gren. Det hade slutat regna men löven var fortfarande våta. Han började åter nynna på melodin sen sin barndom.

Sam tyckte att det skulle kännas skönt att komma ut, konstigt att de fick komma ut, och varför de fyra själv? De behöver inte ens hålla i henne eller något, hon var inte farligt enligt dem, den enda hon skadade var sig själv. Den blonda killen förstod hon sig inte på, han hade ett äckligt glatt leende på läpparna även när de slog till honom, han var knäpp.
När de äntligen kommer ut på gården, ganska vacker faktiskt, så klättrat den jäveln upp i ett träd och börjar vissla på den förbannade sången igen. Automatiskt slår Sam för öronen, då det fortfarande var fuktigt på marken sätter hon sig bara på huk och lutar sig mot muren som omgärdar hela stället. Och inte en enda vass sak fanns inom området, Sam började känna sig rastlös hon måste få annat att tänka på än det skrikande behovet inom henne, och kunde inte pojken sluta med sitt oljud den gav henne bara panik och obehag. Och hon började rastlöst fram och tillbaka över gården med händerna för öronen.

Alex följde med ut till gården med bister min, och han stirrade argt på vakterna som ställde sig innanför dörren för att hålla dem under uppsikt. De reagerade dock inte på honom, utan såg framåt med stenblickar. Så Alex vände sig om och betraktade de andra undomarna som hade låsts in med honom. En pojke, och två flickor. De verkade lika galna som alla andra på det här stället tyckte Alex, en av dem hade till och med klättrat upp i trädet genast.
Med en huvudskakning gick Alex och satte sig på en av bänkarna. Han lutade armarna mot sina lår och satt lätt framåtlutad, medan han betraktade en flicka som rastlöst vandrade fram och tillbaka över gården.