Antikens Rom, privat

Antonius fick syn på Nicci. Även Marius var färdig med sin konversation och hade hoppat upp på sin häst. De började röra sig i trängseln, och Antonius lyckades ta sig bredvid Niccis bärstol, på motsatta sida från hennes fader. Med allt folk fanns det så mycket oljud på gatan att de kunde tala utan att senator Ormarna skulle höra det.
"Är du på väg till Paulus Seneca ikväll?" frågade Antonius då han hade fångat Niccis uppmärksamhet. Antonius kunde inte påminna sig oma att han någonsin hade sett Nicci på någon av festerna, och han var på de flesta. Fast tillräckligt mycket hade han förstått att Nathan var väldigt beskyddande över sin dotter. Han hade antagligen förvjudit henne alla sådana aktiviteter.
Antonius drog på munnen då han tänkte på gårdagen. Nathan hade verkligen rätt i att göra så. Utan uppvaktandet och reglera, och med hjälp av ospetsat vin släppte ungdomarna verkligen loss under nätterna. Speciellt de Antonius umigcks med, en färggrann grupp med personer från högbörd till horor och köpmäns söner.

Nicci vände blicken mot Antonius och sedan mot sin far som noga lyssnade.
"Jag hade inga färdiga planer för kvällen men att möta Paulus Seneca var nog inte med på listan över förslag" sa hon och skrattade ett mjukt försiktigt skratt. Hon undrade hur många timmar hon lagt ner på att öva på sina blyga leende och och lätta skratt. De var kunskaper hon inte direkt hade någon nytta av. Hon vände sig mot sin far som höll ett vakande öga på henne.
"Du fick en inbjudan till Seneca men jag har inte svarat på den" började han tveksamt "Jag är inte säker på att du skulle trivas på en sådan tillställning" Hennes far såg på henne och hon log.
"Du brukar ha rätt far" sa hon även om hon inte alltid ansåg det "Men det kan inte skada om jag träffar andra i min ålder"
Hennes far tittade sig omkring, han såg allt annat än glad ut.
"Jag kan inte låsa in dig, det vet jag. Men jag hade önskat att jag kunnat" sa han lågt och hon log bara svagt "Jag skall tänka på det"
Nicci nickade och vände sig mot Antonius
"Det är nog det bästa svar du kommer få" skrattade hon

Antonius nickade till svar och log sedan brett.
"Du skulle tycka om det. Tror jag", tillade han sedan med ett litet skratt. Om Nicci aldrig hade upplevt något liknande skulle det komma som en rejäl chock.
"Då ses vi kanske ikväll, milady", sade han som adjö, och skyndade på Horus för att hinna ifatt sin fader.

Väl hemma följde Antonius sina planer och bad om ett bad. Med en nöjd suck sjönk han ner i vattnet. Bassängen, som hade sänkts i det blåa mosaikgolvet, var fylld till bredden. Med en karaff vin och en skål med vindruvor intill var Antonius nöjd med sin tillvaro.
Till middag steg han upp och gjorde sin far sällskap i matsalen, och då mörkret slöt sig om Rom var han färdig att ge sig iväg. Iklädd en vit tunika med gyllene, tjocka ränder vid kanterna och håret vårdslöst ordnat såg han stilig ut, och skymningen bekom honom.
Antonius lämnade Horus i stallet och lät sig i stället föras i bärstol. Han steg av vid Paulus, och slavarna återvände hem. Senecas hus, som de flesta välbärgades, var omringat av en hög mur för enskildhet i den stora staden. Antonius knackade på dörren och släpptes in av två vakter.
Inne i huset hade de flesta redan anlänt och vinflaskorna hade korkats. Några hade dragit fram instrument och spelade musik i högt tempo, men de flesta talade och skrattade, vissa försökte dansa, men alla drack utan undantag.

Nicci hade suttit tyst under resan hem. Hon märkte att hennes far inte var på humör för att föra ett samtal. Hon undrade om han var arg för att hon frågat eller om han bara var orolig? Hon undrade hur tillställningarna brukade gå till? Varför hade hennes far inte velat att hon skulle gå på tillställningarna. De anlände hemma och Nicci klev ur stolen och gick in i huset. Hon gick upp på sitt rum och steg ut på balkongen. Hon såg ut över Rom och vände sig om när hennes far steg in i rummet efter en lätt knackning.
"Jag har tänkt på det" sa han och hon vände sig om mot honom. "Om det glädjer dig så får du gå. Jag skickar med några av vakterna" sa han och hon nickade. Hon önskade att hon kunde för göra något ensam ibland, men hon tänkte inte säga emot sin far. Han lämnade henne och hon tvättade snabbt av sig medan en av tjänarna la fram en lång vit klänning med bara axlar. Jillian gav henne en enkel men vacker frisyr och hon tittade in i spegeln och log svagt.
"Frun är du klar?" frågade en av vakterna och hon nickade. De gick ut på gården och hennes far betraktade henne från sitt fönster när hon gav sig av i bärstolen. Hon satt tyst fram till Senecas hus. Vakterna såg undrande på henne men de släppte in henne. Nicci stod förstelnad i dörren, hon visste inte vad hon väntat sig men det var inte det här

Antonius tömde karaffen med ett brett flin. De som hadde följt tävlingen skrattade högt då Paulus tömde sin, några sekunder senare. De två männen omfamnade varann broderligt, och Antonius såg sig om efter en ny karaff. Han hade redan tömt flera, och i snabb takt, men än kunde han tänka klart och gå stadigt. Jaa, nästan åtminstone.
Då hann reste sig för att hämta en ny karaff gick han in i en kvinna, som vinglade lätt, men mötte hans blick med ett fnitter. Antonius kände igen henne, Aurelia. Hon trädde sina armar om hans midja och gjorde väldigt vågade förslag. Antonius log och sänkte sitt huvud för att viska i hennes öra, men hans blick föll i stället på ingången, och den nyanlända gästen.
Snabbt ursäktade han sig och gick fram till Nicci med ett brett leende, dom dock bleknade något då han såg vakterna.
"Ni kan vänta i vaktstugan utanför", sade han med beordrande stämma åt dem, och stängde dörren. Det skulle förvåna de flesta att erfarna män lyssnade på en ung ynling, men Antonius kunde uppvisa auktoritet då han så önskade. Med ett vänligare uttryck vände han sig till Nicci.
"Jag ser att din far gav med sig till slut", anmärkte han roat.

Nicci undrade om alla fester var sådana här. Hon var förvånad över att dessa människor som kunde uppföra sig på dagarna och på nätterna blev de sådana här. Hon undrade om de var så här de var egentligen. Hon såg undrande på Antonius, och log roat. Han var inte nykter, hon undrade om han gjorde det ofta. Hon tittade när vakterna försvann, hon kände sig underligt utsatt. Vakterna brukade alltid finnas runt henne, hon brukade klaga på dem men nu när hon var i en okänd miljö kände hon sig utlämnad när hon var ensam. Hon vände sig om mot Antonius.
"Ja tillslut. Jag vet inte om han räknade med att det skulle vara...öh en sådan här tillställning" sa hon lågt och såg sig undrande omkring

"Antagligen inte", svarade Antonius med ett skratt. "De flesta föräldrar vet ingenting om det här, och det är bäst så." Marius hade gissat sig ganska långt, han hade ju själv varit ung, men de diskuterade aldrig saken.
"Kom, du vill säkert ha något att dricka", sade Antonius sedan och gjorde en gest mot ett bort längre bort i rummet, där tiotals karaffer med vin och fat med mjöd stod.
Då de hade lyckats ta sig genom trängseln till drickorna slängde någon en arm över Antonius axlar. Det var Paulus, en ynling i deras ålder, med en sned nesa och mörkt hår.
"Nicci Ormarna, det här är Paulus, vår värd", presenterade Antonius den rätt druckna mannen, som flinade brett.

Nicci undrade om Nathan förstod vad det var för fest och att det var därför han tvekat.
"Jag lovar att inte säga något" sa Nicci och log. Även om Nathan inte förstått tänkte hon inte säga något, inte nu när hon äntligen fick göra något. Nicci nickade och följde efter Antonius bort till bordet med drickorna. Hon tog emot ett glas med ett sött vin och hon smuttade på det. Hon tittade upp när Antonius presenterade Paulus.
"Det är en ära att få en inbjudan" sa Nicci till Paulus som granskade henne.
"Jag trodde faktiskt inte du skulle komma. Du har fått en del inbjudningar förr men aldrig kommit" sa Paulus och Nicci log.
"Jag antar att det har med min far att göra" sa hon och log svagt.
"Så det är sant, den gamla dåren låser in dig" skrattade Paulus "Ja han har anledning att göra det"
"Den gamla dåren är min far" sa hon i en vass ton och ställde ner glaset och vandrade bort från Paulus. Hennes far kunde vara överbeskyddaande men hon älskade honom och lät inte människor förolämpa honom

Antonius öppnade en ny karaff och struntade i glasen, medan Paulus talade med Nicci. Han lyssnade med ena örat, men hans blick följde en kvnna vars namn han inte visste, vars klänning var oanständigt djupt urringad.
Då Nicci sårat gick iväg vände sig Antonius åter till Paulus.
"Oops, dumt det där", anmärkte han med ett fln och slog ynglingen lätt på bakhuvudet. Paulus ryckte på axlarna och smet iväg. Antonius, som var ovillig att lämna Nicci ensam än, gick efter henne. Han tvivlade inte på att hon kände vissa av kvinnorna på plats, men det var trot allt han som hade övertalat henne att komma på plats.
Med ett brett leende satte han sig på en ledig divan och klappade tyget bredvid sig för att hon skulle sätta sig där.
"Så, har du någonsn supit dig riktigt full?" frågade han med ett okynnigt leende.

Nicci vände blicken från fönstret och såg på Antonius och log svagt. Hon brukade inte brusa upp men hon gillade inte när människor sa något om hennes far. Han var trotts allt den enda familj hon hade. Hon slog sig ner bredvid Antonius och knäppte händerna i knät.
"Nej det har jag inte" sa hon och undrade om han hade någon plan med det "Jag antar att jag inte behöver fråga dig" sa hon och skrattade roat