HG roll (Privat)

Pecora och Sam åt sin lunch under tystnad och sen var det dags för ännu ett träningspass. Pecora som inte tänkte glänsa eller visa vad hon kunde höll sig tyst vid överlevnadsstationerna vilket hon upptäckte var ett smart val för hon kunde verkligen inget om detta. Läraren var dock tålmodig, och ja han hade inga andra att undervisa heller, men hon kände sig verkligen korkad. Ett bär kunde deffenitivt bli hennes död, troligen mer än ett svärd eller en pil. För första gången började hon oroa sig för spelens gång.

Efter att läkaren strängt hade förmanat henne att under inga, absolut inga omständigheter ta av plåstret på magen så fick hon gå men läkaren sade åt henne att ta det lugnt den dagen. Hon gick till lunch stället men allt var undandukat så när som på de många fläckfria vita dukar som prydde vartenda bord i kafeterian. Hon såg sig uppgivet omkring och fick syn på en av de stumma.
Hon gick nervöst fram till pojken som i tystnad höll på att sopa golvet. "Ursäkta? Jag missade lunchen och jag undrar om det finns något över till mig?", pojken stirrade på henne och nickade sedan medan han gestikulerade mot en dörr som hon förmodade ledde in i ett kök.
Mycket riktigt. När hon hade ätit sig mätt så gick hon till träningscentret. Ingen verkade märka det. Hon såg hur Pecora satt vid överlevnads stationen med en koncentrations rynka i pannan. Hon såg ut att sluka varje ord som mannen som höll i stationen sade.

Pecora kände att någon såg på henne och vände sig om och såg Ashanti. "Allt bra?" frågade hon och log lite och vände sig åter om. Hon reflekterade inte över hur hon såg ut, just nu var hon fullt koncentrerad på vad läraren sa. Det gällde att överleva och överleve gjorde man inte enbart genom att köra kniven genom folk, nej man mådte kunna om djur och natur med, eller ja natur i hennes fall för djur kunde hon redan.

Ashanti nickade som svar på Pecoras fråga och såg sig sedan om i jakt på en lämplig station. Hon fick ju inte ta någon station där man rörde mycket på sig vilket hon var tacksam över då det fortfarande stack som nålar i sidan.
Hon såg en skymt av Sams sandblonda hår vid stationen där man lärde sig att göra fällor. Hon bestämde sig och gick dit.
Hon kände tydligt fredsväktarnas blickar på sig och blev arg, det var ju inte hennes fel att Joseph hade slagit till henne och ställt till med en scen. Det spelade ingen roll. Hon borde inte bry sig och det tänkte hon verkligen inte göra heller.
Hon gick fram och satte sig bredvid Sam som inte märkte något.

Pecora nickar smått frånvarande då hon ur ögonvrån ser Ashanti göra Sam sällskap vid stationen som man gjorde fällor och han rycker till när han fick syn på henne och tecknade en hälsning till henne, skulle Ashanti förstå? Pecora ställde sig slutligen upp och undrade vart hon skulle ta vägen, men hon slängde en blick på klockan, snart var träningspasset slut för dagen.

Ashanti log osäkert mot Sam och mimade hej.
Han log och vände sig om för att fortsätta men precis då ljöd en röst genom hela centret "träningspasset är slut för idag, vänligen följ era distrikts partners till utgångarna".
Ashanti går mot utgångarna utan att se på Joseph.
Hon vinkar hejdå till Sam och Pecora och insikten fyller henne med värme.
Hon har allierade. Hon är inte ensam längre.

Sam och Pecora vinkade leende hej då till Ashanti där de i kön stod några par efter henne. Hon var från 7an och de från 10an, de var trots allt inte så olika, tänkte hon leende och de blev snart ivägsläppta till hissarna där deras team mötte dem.

"Ashanti! Joseph!" Fadalio, Zarah, Nicholaus som var Ashantis stylister, Josephs stylister och Irina och George stod och vinkade åt dem. Irina hade en gång vunnit hungerspelen och George var den som var konferencier på slåttern i distrikt sju.
Iriana rynkade pannan när hon fick syn på Ashanti, George ojade sig och Fadalio gav henne en förebrående blick medan han utan ett ord tog tag i hennes hand och drog iväg med henne.
Fadalio som var Ashantis favorit ledde henne till en av salongerna där Zarah, Fadalio och Nicholaus brukade fixa till henne men som nu var tom sånär som dem två.
"Vad har du gjort med ditt ansikte?" frågade han och vred försiktigt hennes kind mot sig, där hade det börjat blomma upp ett stort blåmärke men tack vare salvan så gjorde det inte ont och blåmärket hade blivit gult.
"Joseph slog mig" sade hon kort och hoppades att han inte skulle höra undertonen av sorgsen het som låg kvar som ett täcke över hennes hjärta.
Fadalio stirrade på henne och började sedan muttrandes för sig själv gräva runt ibland alla skönhets produkter.
"Om han gör det igen, slå tillbaks" sade Fadalio lungt. "Det är förbjudet att skada spelare innan själva spelen, det förvånar mig att han kom undan med det ens en gång men två kommer definitivt inte att tillåtas."

Sam och Pecora fördes upp i deras våning, nästan längst upp endast 11an och 12an var över. Pecora behövde inte följa med Sam överallt, en av de stumma kunde teckenspråk, ja alla de kunde ju det och han kunde prata med det. Men sedan var det en huvudstadsbo som också kunde det och kunde översätta. Deras handledare Tony tog henne avsides och förhörde sig om hennes taktik om den höll om de andra trodde att hon var värdelös, och ja det trodde de säkert. Hon och så höll hon ihop med en döv gosse, skulle det vara något hot? Nej, knappast.

När Fadalio var klar med henne så syntes inte blåmärket på kinden och han hummade gillande.
Ashanti sänkte rösten ett snäpp. "Jag har fått två allierade" hon log snett. Fadalio höjde på ögonbrynen "redan? det är ju jättebra" han log strålande mot henne och på vägen ut kramade han om hennes axel. "Det kommer lösa sig" han log. Ashanti ville så gärna tro på honom men hon visste att det inte var sant.
"Där är ni" sade George och log, Irina stirrade misstänksamt från Fadalio till Ashanti och gav dem båda varsin skarp blick.
Fadalio gick fram till henne och viskade någonting i hennes öra, hon spärrade upp ögonen och viskade någonting till svar. Hon gestikulerade mot Ashanti och Fadalio nickade lätt.