Sercrets [sv]

Jätebra, älskar hur du skriver♥

Wow! Du skriver helt awseome!! Det är såå spännande!

The next kapitel kommer häääääär.. Tack för alla fina kommentarer. FINISAR ♥


Kapitel 6.


Kvinnan tittade på mig. Hon hade svarta kläder på sig.
”Vad gör ni i mitt barnhem?” upprepade hon och tittade på mig. Jag tittade tillbaka på henne.
”Jag var på skogsutflykt med klassen och tappade bort mig, jag behöver bara någonstans att sova”, ljög jag.
”Äh, jag ser att du ljuger, berätta sanningen!” hon tittade strängt på mig. Jag förstod att det inte var lönt att ljuga så jag berättade hela historien. Om att barnhemmet skulle vara magiskt och sms:en, att det var det som fört mig hit. När jag berättat färdigt sa kvinnan:
”Sätt dig ner”, och satte sig på soffan. Jag satte mig ner bredvid henne. ”Du förstår, barnhemmet är magiskt. Ett hem för annorlunda barn, som din mamma. Barnhemmet finns fortfarande, men i din tid, där är det helt förstört. Du förstår, jag stannade tiden den dagen då huset blev överfallet av monstren. Då stannade jag tiden, så jag och barnen lever i en annan tidzon. Där är huset vackert, väldigt vackert. Varje kväll klockan tio så startar vi om dagen. Men egentligen lever vi som att det går flera dagar i sträck. Vi behöver bara röra äpplet som står på min kateder. Så du lever alltså i en annan tidszon, för att ta dig in i vår tidszon behöver du gå mellan de två förstörda björkarna på bakgården. Då kommer du helt plötsligt in i en annan värld. Men din mamma åkte härifrån, hon ville inte leva såhär längre, så hon åkte till den vanliga världen. Om du vill stanna några dagar är det helt okej att du lånar din mammas rum.”
Jag tittade stumt på henne. Var huset verkligen magiskt? ”Kan normala människor som jag komma in i tidzonen?” frågade jag för att bryta den växande tystnaden.
”Men du är inte normal, kära Alex, du har din mammas förmåga. Du kan bli osynlig”, hon klappade min lätt på knät och reste sig upp. ”Kommer du med? Dina saker kommer att ligga kvar här när du kommer tillbaka.”
Var detta hemligheten? Hade mamma kunnat bli osynlig? Och inte sagt det till mig. Att jag kunde bli osynlig.
”Varför har mamma aldrig sagt något till mig?” mumlade jag.
”För att det finns monster i din tidzon också. Och om de vet att det finns en besynnerlig i deras närhet dödar de personen och dricker deras blod”, svarade kvinnan. ”Förresten heter Miss Tumpin, du kan kalla mig det”. Sen gick vi in i tidzonen. Det samlades direkt en flock av barn runt mig. Jag pratade med alla, men samma tanke for hela tiden genom huvudet. Var det ett monster som dödat mamma? Jag märkte att nästan inga barn hade samma förmåga. Jag såg flickan som kunde krympa sig och pojken som hade myror i sig. Det fanns en pojke som kunde få saker att växa. En flicka som kunde ge liv åt saker. Det fanns också väldigt många barn, de verkade vara i min ålder. De sprang runt och lekte lekar. Spelade fotboll. Som normala barn. Men innerst inne var de onormala. Så onormala att de fick bli hemskolade, förmodligen av Miss Tumpin, eftersom normala lärare skulle tycka de var konstiga. Undra om de ens gick ut till byn? Om de ens lämnade området? Jag frågade en flicka, som såg ut att vara lite yngre än mig.
”Nej, vi kan inte gå så långt själva. Miss Tumpin åker dit för att handla bröd ibland”, svarade hon. Jag nickade. Många barn frågade mig hur det var i den andra tidszonen. Jag visade dem min mobil, men den funkade inte. Sådana funktioner fanns ju inte på denna tiden. De tyckte nog också att mina kläder var konstiga. Själva hade flickorna inte på sig byxor utan vita klänningar. Jag berättade om hur man flög, vad en TV är och massor med andra saker. Alla barnen satt som förstummade. De kunde inte föreställa sig en sådan värld. Jag var ju uppväxt med den. De visade mig vad de brukade göra, och många av lekarna liknade många av våra. De hoppade hage, spelade kula och massa annat. Jag fick äta där. Någon slags soppa med bröd. Nu började dagen gå mot eftermiddag, så jag sa hejdå och fick åka hem. Jag lovade att komma tillbaka snart, och sen gick jag.

När jag stod på busshållplatsen tänkte jag fortfarande på samma sak. Var detta mammas hemlighet? Och var det ett monster som dödade mamma? Bussarna kom och gick, när jag tittade på tabellen så hade redan min buss åkt. Så jag fick gå hem. Halva matsäcken var kvar. Så jag åt lite när jag gick. När jag kom hem cirkulerade samma tankar hela tiden i mitt huvud. Pappa var redan hemma, så jag tog upp Charlie och gick in på mitt rum för att slå på datorn. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag hade fått mail från både Jonathan och Emilia. I Jonathans stod det:
Krya på dig, hoppas du blir frisk tills imorgon. Då ska vi ju och bowla ♥

Just det, vi skulle ju bowla imorgon. Det hade jag helt glömt. Och i Emilias stod det:
Hoppas du blir frisk. Saknar dig!

Mina ända och bästa vänner hade skickat mail för att jag skulle krya på mig. Jaha. Men jag var ändå inte så koncentrerad när jag gjorde läxan. Jag kunde inte tänka klart, jag hade varit med om så mycket på typ femton timmar. Och jag tänkte på det som Miss Tumpin sagt. Jag kunde bli osynlig. Det kanske var därför jag oftast inte blev hittad på dunkgömme i lågstadiet. Jag var osynlig. Då ville jag inte synas, alltså blev jag osynlig. Men det var inte det jag tänkte på mest. Hela kvällen kunde jag inte sluta tänka på mammas hemlighet, ett barnhem för besynnerliga barn. Hemligheten i sms:en. Och att mamma blivit dödad av ett monster. Det kändes också hemskt. Men nu var hon redan död. Det var inget jag kunde göra något åt. Men hemligheten var inte så stor. Den verkade inte vara det. Inte större än ett mystiskt barnhem. Men någonstans djupt inom mig, så visste jag att mammas hemlighet var något så mycket större.

-----------------------------------------------------

Vad tror ni hemligheten är?

att dom åt myror

M-E-R!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! WOWOWOWOWOWOWOWOOOOOOOOOOOOOOOW!!!!!!!!!!!!!!!!

Såå spännande!
Jättebra!

skitbra♥
Bevkar denna igen då♥

förlåååååt att jag inte skriver. Men nu är det så jobbigt. Jag glömmer det hela tiden ♥. Kan ni vänta i några dagar bara? Lovar att det kommer snart! ♥

Jaaa. Väntar. Längtar!