Anne Everdeens nästa liv

Bra!

Jag tycker du ska skriva hon, det är ju fortfarande samma person eller hur? Men, ifall hon kommer vara fast i den där kroppen för evigt så kanske du ska överväga att använda han ^^

Super!

Kapitel 6


Anne tittade på sina systrars fejkade leenden och himlade med ögonen.
"Mamma, hur blir det med den nya hunden? Du looovade att vi skulle få en!" sa en ut av tvillingarna och log brett mot sin mamma.
"Juste, glömde helt och hållet bort det!" sa deras mamma och log, seriöst hur kunde någon gå på den där smörjan? "Vi kan åka och kolla på hunden när vi släppt av Anton på tågstationen."
Anne tittade upp på henne med höjda ögonbryn. Vart skulle hon åka nu då?
"Vart ska jag?" frågade hon och hennes pappa rufsade till i hennes svarta rufsiga hår.
"Du är allt rolig du" flinade han och Anne tog sig ut ur hans grepp. Hela den här familjen verkade vara gjord på fejkande leenden. Hon började fundera på om hennes leende såg lika tillgjort ut.
"De är ju idag du börja på Hogwarts" log hennes mamma och tog en tugga av det mörka brödet som hon hade i handen. "Ska det inte bli kul, den första av barnen som får uppleva trollkarlsvärden?"
Anne höjde på ögonbrynen.
"Trollkarls vadå?" frågade hon och tog en klunk mjölk.
"Du verkar verkligen ha slagit i huvudet innan du somnade igår kväll, Anton" log hennes pappa och lutade sig mot kylskåpet.
Anne skakade bara på huvudet och lämnade matbordet. Hon skulle precis börja gå upp för trappen då hon möttes av sin egna spegelbild.
Det svarta rufsiga håret låg lite hur som helst över det pojk lika ansiktet. Hennes ögon var mörka och ögonfransarna var ovanligt långa för att sitta på en pojkes ansikte. Hennes hud var ljusare än förut och ansiktet var helt och hållet felfritt.
Hon kände sig obekväm med att se ett såhär dockaktigt ansikte titta tillbaks på sig. Men kunde inte umgå att gilla det. Hon gick upp för trappen med snabba steg. Hon fick titta sig omkring i rummen innan hon hittade badrummet och började borsta sina tänder med en ut av tandborstarna som stod framme. Hon skvätte upp lite vatten i ansiktet och torkade det med en handduk som hängde på väggen bredvid handfatet.
"Anton är du redo att ge dig av?!" ropade hennes mamma när hon kom upp för trappen.
"Öh..."
"Du har ju inte ens börjat packa, du vet att det är väldigt bråttom nu" sa hon och verkade försöka låta så arg hon kunde.
"Visst visst, glömde väl det när jag slog mig i huvudet igår" sa Anne och ryckte på axlarna.
"Herregud, vi kanske skulle kolla med någon läkare.."
"Nej, jag klarar mig. Men kan du packa? Jag måste... öh, packa... nej jag menar, jag måste gå på toa." svarade hon snabbt och stängde dörren med en smäll och låste den.
Efter en liten stund knackade någon på toalett dörren.
"Packningen är färdig, skynda dig nu Anton" sa hennes mamma genom dörren. Man hörde hur hån försökte ta ner sakerna, men det gick inte så bra.
Anne tittade upp i taket, hur skulle hon kunna vänja sig vid det här? När hon var klar kunde hon sänka blicken igen och gick mot handfatet. Hon tvättade sina händer med tvål och gick snabbt ner från trappen.