Norrland, frihetens land.

I ena sekunden hör hon det, ljudet och i nästa, en hand över hennes mun och en tystlåten röst som ber henne att inte skrika. Det är en man det hör hon på rösten, hon stelnar skrämt till och slutar försöka ta sig loss, istället trevar hennes händer längst hennes sida, där hon visste att hon hade kniven eller snarare dolken, berodde helt på vad man ville kalla den, men det var en lång vass sak som deffenitivt var dödlig. Hennes hjärta dunkar häftigt, vem var det? var det en soldat? hon visste inte men undrade varför hon inte redan var död.
Hon finner dolken och hennes hand sluts sakta om den samtidigt som hon försöker vända sig om, men hon kan inte benen sitter fast och mannen höll fast hennes huvud. Förtvivlat och i panik försöker hon komma loss från honom och lossar dolken som nu är dragen. Vem han än var och vad han än tänkte göra så var hon inte försvarslös och var han en soldat och hon inte kunde döda honom, så tänkte hon skära halsen av sig, vad som helst var bättre än att komma tillbaka till lägret.

När den främmande flickan drog sin dolk grep han tag i hennes handled och vred om. Dolken gled ur hennes och ned på golvet. "Jag tänker inte skada dig, sluta kämpa emot!", fräste han och tog bort handen ifrån hennes mun. Ilskan flammade upp inom honom. Varför litade ingen på honom? Det hade aldrig funnits någon som litat på honom. Så han antog att det inte var någon idé att bry sig. Dessutom var detta en främling. En flicka på flykt.
Keith ryckte till sig dolken och stack den i sitt eget bälte. Hans grova kängor knarrade lågt då han reste sig upp och gick fram till bjälken. Han körde in fingrarna under den. Huden på hans fingrar skrapades av emot den smutsiga, grusiga marken. De sved men det var ingenting i jämförelse med att bli piskad i ansiktet. Keith lyfte försiktigt upp bjälken och såg på den rödhåriga flickan.
"Dra bort benen, annars släpper jag ned bjälken igen"
Hon gjorde bäst i att dra bort benen och dessutom borde han faktiskt ha vunnit åtminstone en procent av hennes tillit. Inte för att det spelade någon roll egentligen. Han skulle ensam få genomlida resan emot frihet. Resan till ett nytt liv, ett bättre liv.

Sidra rörde sig inte ur fläcken, men när han tar hennes dolk flammar vreden till och det blixtrar till i hennes gröna ögon. Men hon yttrar inte ett ljud, ett enda felsteg och hon skulle vara en död kvinna, höll hon sig lugn så kanske han visade det han sade att han inte skulle skada henne utan hjälpa henne.
Då han kommer för hennes synfält behöver hon bara slänga en blick på honom, en huvudstadsbo, vad gjorde en sådan här? En såndär bortskämd sate, som inte brydde sig om något annat än fester, mat och vad de nu tänkas kunna roa sig med då de inte behövde arbeta som dem i lägren. "Du är från huvudstaden." far det illsket ur henne utan att hon hinner hindra sig och hon drar snabbt bort benen då han lyfter på bjälken. Sedan sänker hon blicken, han kanske var bra trots allt? utan honom skulle hon säkerligen alldrig komma loss, "Tack." mumlar hon motvilligt fram. Hennes känslor är motstridiga, hon hade uppfostras och hört hur huvudstadsbor var och hur de betedde sig och han såg då välnärd ut som om han kunnat äta sig mätt och ha det bra. Men å andra sidan hade han hjälpt henne, men samtidigt hade han tagit hennes dolk. Två på minussidan och en på plussidan, även fast plussidan var ganska övervägande med tanke på vas som annars kunde hända.

Keith tillät sig att skratta. Ett kort, halvhjärtat skratt. Du är från huvudstaden. Det var självklart eller hur? Man kunde hur lätt som helst se det. Kanske var det pågrund av hans kläder? Ett par mörka byxor utan så mycket som en reva. Ett par stela, svarta kängor - inte det minsta slitna. Det enda som var slitet var hans svarta jacka. Eller kanske var det silverkedjan som hängde runt hans hals, där den lilla symbolen av gud hängde. När han tänkte på halskedjan drogs hans hand direkt till den och han fingrade på den svala metallen. Han undvek att se på främlingen och vände sig emot vedluckan igen. Keith var säker på att han kunde ta sig ut genom den vägen.
Han tänkte inte heller svara på något hon sa. Hon hade all rätt att förnedra honom genom att säga att han var ifrån huvudstaden. Det var ingenting han kunde göra åt. Han hade växt upp i huvudstaden och han hade inte gillat det.
"Om du lovar att inte attackera mig som en galen kannibal så kan du få tillbaka din dolk", sa han samtidigt som han gick fram till vedluckan. Han stannade upp och lyssnade och han möttes av tystnad. Det fanns ingen utanför, eller i alla fall ingen som letade efter honom. Han kastade en blick på flickan som såg ut att vara i hans egen ålder innan han prövande tog tag i bjälken och drog till. Den satt fast, hårt och han skulle utan problem kunna ta sig ut. Men kanske borde han hjälpa flickan också? Förväntades det utav honom?

Det blixtrar till för Sidras ögon och hon far upp på fötter, "Galen kannibal kan du vara själv." fräser hon illsket till svar och ställer sig upp, benen värker men hon visar det inte, inte för någon som han, han en bortskämd liten snorunge till huvudstadsbo, "Vad du än tror så äter vi inte våra egna, vad skulle det vara bra för? Vet du inte att man inte kan det, något med bakterier ochså." hon ser illsket på honom och ser på bjälken, och vedluckan, "Ska du ta dig ut eller hade du tänkt att stanna här på detta trevliga stället." säger hon med sarkastisk röst, "Ge mig min dolk." säger hon sedan uppfodrande till honom, den var det enda hon hade till försvar och till vad allt man kunde ha den till, hon ville inte under några omstänndigheter förlora den.

Om hennes reaktion hade varit väntad hade Keith inte öppnat munnen över huvudtaget. Han höjde händerna för att visa att han inte hade menat att förolämpa henne.
"Ta det lugnt. Jag sa aldrig att du var en kannibal. Dessutom så har du ingen rätt att döma mig, bara för att jag råkar bara uppvuxen i huvudstaden. Jag är ju här nu eller hur? Betyder det att jag gillade huvudstaden? Inte precis" fräste han tillbaka och drog dolken ur bältet och räckte den till henne med handtaget före. "Här, ta din dolk" tillade han och grep tag i bjälken och hävde sig upp samma väg som han kommit. Ilsket sköt han upp dörrarna till vedluckan och hoppade ut. Han vände sig sedan om av någon anledning för att se om flickan följde efter. Innan han hann hindra sig själv sade han: "Var försiktig"

Hennes ögon smalnade något men hon lugnade sig, "Visst" sa hon bara till svar och undrade sedan vad han gjorde där? om han nu hade allt, han verkade ju ha hadt det hur soft som helst, så varför? Hennes illska byts ut mot nyfikenhet och hon greppar tag i dolken då hon får igen den och sätter den fast i sitt bälte. Hon såg han försvinna upp och ut och häver sig sedan upp på bjälken efter honom och upp genom vad luckan, hon ler lite åt honom, eller åt hans ord, som att han ville att hon skulle ta sig upp därifrån. "Tack ska du ha." säger hon sedan, hon är lugnare utomhus, här hade hon mer frihet och instängdheten nere i källaren hade gett henne panik.

Keith kastade blickar omkring sig, letade efter faror som soldater. Han granskade marken, men mörkret (?) gjorde det svårt för honom att se.
Han vände sig sedan till den rödhårige främlingen.
"Vart är du påväg? Norrland?", frågade han lågt och drog loss armborstet, som hängde på hans rygg och snart fanns där en spetsig pil - som kunde genomborra någons bröstkorg utan minsta problem.
En bit bort kunde han höra knastret ifrån någon som gick över gruset. Han stelnade till för en sekund innan han slet tag i flickans arm och drog ned henne på marken. Återigen hade han en hand över hennes mun, vilket han snabbt ångrade. Keith tog bort handen och tog sig på fötter, drog med henne upp. "Jag ska se till att få ut dig härifrån, okej? Går du med på det eller är det skamligt att acceptera hjälp ifrån huvudstadsbor?"

Hon nickade och ser på honom, "Ja, Norrland." säger hon och undrar varför han var här?, vad fick en huvudstadsbo som hade exakt allt att fly för detta? Hon ser med stora ögon på armborstet, vilket vapen. Det där skulle kunna genomborra en människas bröstkorg som inget. Sådana hade de vakter som fanns i lägren, hon hade sett dem brukas också, och många liknande vapen eller straffredskap. Hon visste att de tränades i huvudstaden, till att kunna bruka vapen. Ja, något måste de väll ha för sig när de inte behöver arbeta hela dagarna, tänkte hon smått sarkastiskt.
Hon hörde knastret från stövlarna, soldater, var det ända hon han tänka innan hon dras ner och han håller för hennes mun. Vad var det med honom? Trodde han inte att hon hade vett nog att vara tyst eller? Hur trodde han att hon klarat sig? Ögonen sköt blixtrar då hon åter dras på fötter, han fick fan ta det lungt. Och hans ord, seriöst? Han ska? Hon klarade faktiskt mycket själv med, och var de två så skulle de väll isåfall vara två om saken, inte bara han ska.
"Jag kan inte säga att det är skamligt eftersom det aldrig hänt förr, men visst vi säger så." säger och försöker dölja sarkasmen i hennes röst, han verkar vänlig trots att hon hela sitt liv hört något annat om stadsborna hela sitt liv.

[Förlåt för sent svar ;__; Du vet ju hur det är med skolan, eller hur?]

Keith kunde inte låta bli att himla med ögonen åt hennes spydiga tonfall. "Om du vill komma ut helskinnad, så väntar du här. Jag är snart tillbaka", sa han och log sarkastiskt emot henne.
Han såg sig omkring efter en soldat i närheten och fick syn på en några meter bort. Soldaten stod med ryggen emot dem och såg sig omkring. Han var ung, inte mycket äldre än Keith. Men vissa situationer krävde desperata åtgärder.
Keith höjde armborstet, riktade emot soldatens oskyddade ryggtavla samtidigt som han tyst började gå över gårdsplanen.
När han stod tillräckligt nära för att kunna peta på soldaten sköt han den unge soldaten i ryggen. När soldaten föll livlöst emot marken fångade Keith honom innan han hann avslöja honom. Keith log i triumf och ryckte ut pilen ur soldatens rygg.

Keith dumpade liket intill en stor grushög och första delen i hans plan var redo att bockas av. Keith drog på sig soldatens stora jacka och såg nu ut som vilken soldat som helst. Soldatens bälte hängde runt Keiths midja och han började gå emot främlingen. Han visste inte riktigt varför han hjälpte henne. Men det kändes som det rätta att göra.
När han nådde fram till henne höjde han handen och viftade med handfängslena framför näsan på henne. "Lita på mig, du kommer vara utanför det här området snabbare än du någonsin trott", sa han med ett leende. Han var själv inte riktigt så övertygad längre. Det fanns massor med saker som kunde gå fel.