Från olika världar Rollspel

Tja, jag är väl tjej så går vi sådär utmärkt jämnt ut ;'
I'm gonna be Aria from Pretty Little Liars, just because of her extremely cool style


Mall:
Namn: Aria Montgomery
Serie: Pretty Little Liars
Ålder: 15
Utseende:

Klädstil:


Familj: Mamma: Ella, Pappa: Byron och bror: Mike
personlighet/egenskaper: Stark vilja, går sin egen väg, modig, intelligent, hemlighetsfull, konfronterande (xD), bestämd, söttuff (new word there).
Övrigt: Alison (en av Arias bästa vänner) har blivit mystiskt mördad för ca ett halvår sedan, och hon befinner sig nu på Island med sin familj.
Rollare: Dream

( Dreamnaiis mall! )

Ce Nedra faller, hon faller och faller. Sedan ärr det som om mörkret tvärt slutar, med en duns ramlar hon ner i ett rum. Ett rum med två hårda bänkar och en pojke i, en pojke med vit skjorta och svarta byxor.
Plötsligt flämtar hon gällt till ty golvet, ja hela rummet rörde på sig, som om det var förspännt av hästar. Hon hoppar snabbt upp på fötter och märker att hon har en kort svart kjol på sig och vit thiht skjorta nästan som killen. Hon slänger med sitt eldröda hår och granskar honnom uppifrån och ner.

Aria satt på tåget hem från Reykjaviks city till den delen av landsbygden där hennes familj tillfälligen bodde. Gröna ängar bredde ut sig intill järnvägen och de var i princip det enda som ögat kunde utforska, förutom ett par betande djur som befann sig för långt borta för att urskiljas.
Hon hade nu bott på Island i exakt sex månader, och även om hennes familj troligen gjort det rätta i att ta bort henne från den staden medan allt var som färskast, kunde hon inte skjuta bort allt hon saknade därifrån och inte heller minnena.
Aria reste sig upp när tågets nyss accelererande fart bromsats in, och gick ut ur kupén. Men istället för att mötas av den välbekanta tågkorridoren drogs hon in i något som betedde sig som en tornado. Ett cirkulerande virrvarr hade greppat tag i henne och hon fördes med utan valmöjligheter.

((LoveTooEasy: danke. :' (och jag som inte ens kan tyska :'P ) ))

((Alltså jag ber så mycket om ursäkt över att jag typ missuppfattade hela grejen, det med att man skulle försvinna i ett hål och ja... :s Men jag ska försöka komma in på rätt spår c:

Dream: äsch, det är ju lugnt, du har ju A i spanska ;' ))

((Skulle man försvinna genom hål? O.o HAHAHAHA. xD Sand ftw...))

Gaara inser först nu att han dykt upp i en främmande farkost. Vibrationerna är fel och han ser två andra i det han dykt upp i. Det finns två hårda bänkar och Gaara slår sig ned på en av dem. När han ser utanför fönstret så är han inte längre i Sunagakure. Inte heller i Konoha. Han känner inte till den här miljön överhuvudtaget. Men han är lugn. Hans gard är höjd, den behöver inte vara höjd ens en gång. Sanden sköter sig själv.

Han hinner inte vara länge ensam i kupén innan två andra människor dyker upp från ingenstans. Genast lät han blicken gå över rummet men han kunde inte hitta sin käpp någonstans, så han var alltså tvungen att slåss med knytnävarna ifall det så behövdes.
"Vem är ni?"frågade Sly nästan genast med misstänksam röst, han hade i alla fall tur som hade fått behålla sin egna röst och inte lät som en pipig liten unge.
Han hade dock inget emot att se ut som en människa, han var ju inte precis ful heller som en, men han föredrog sin vanliga form som tvättbjörn eftersom han var mycket kvickare då.

Just när Damon hade uttalat det sista ordet blev plötsligt verkligheten mer och mer suddig. Damon drog sin hand över sitt ena öga, inte grät han väl? Nej, det gjorde han inte. Nu såg han bara Stefan som en liten fläck, hans bror såg förvånad ut, tittade upp lite förstrött, undrade vad som pågick. Höll Damon på att försvinna? "Nej" Damon försökte hålla i sig i stolen bredvid sig, och Stefan tog hans ena hand, kämpade emot. Det lyckades inte. Han var försvunnen.

(( PansyParkinson♥:fast man kan ju inte riktigt säga att det kompenserar mitt ickevetande i tyska ;D ))

Det var omöjligt att se genom "tornadon", det var som ett tjockt dammlager fast mer kompakt. Den starka strömmen lämnade henne dock orörd, inte ens det mörka håret med de mörkrosa slingorna intill ansiktet rörde sig. Virvelvinden skingrade sig långsamt och tillslut verkade spåren efter den oigenkännliga.
Aria befann sig i en kupé, inte långt ifrån identisk den hon åkt i nyss eller för... länge sedan, hon hade ingen tidsuppfattning längre. Tre andra människor stod i kupén, två med blicken riktade mot den tredje pojken som nyss verkat avsluta en fråga.

Ännu en verkade komma som ur tomma intet, och Ce Nedra hade just bestämt sig för att de måste befinna sig i en mycket rymlig droska. Att folk kom ur tomma intet, var väll magi? Hon visste inte, vissa sa att det existerade, hon hade aldrig sett det, men denna konstiga dag kunde hon förväntat sig vad som helst.
Sedan ser hon på pojken som talat, hur vågade han tilltala henne så hon prinsessa av Tolnedra, han borde lära sig hyffs.
"Har din mamma inte lärt dig något hyffs alls?" fräser hon illsket tillbaka mot honom och hennes lättretliga natur var i antågande, "Jag är prinsessn Ce Nedra av Tolnedra." sa hon högdraget med en röst som sa, det vet väll alla, annars är ni större idioter än vad jag trott.