Peärres!

Lovisa suckade och började gå sin väg. Hon höll sig nätt och jämt vaken, men snart skulle hon behöva hitta ett ställe att sova på.

Efter ett tag fick Ignis tillbaka åter kontrollen över sig själv och de krafter hon hade, hettan hade försvunnit och ögonen blev åter oskyldigt blåa och milda.

Lovisa lutade sig mot ett av träden och suckade tungt år hennes yrsel. Hon tänkte på vad hennes lärare hade sagt.:
"Prinsessan Lovisa lyssna noga, du får inte vid några omständligheter använda din kraft för att skada någon oskyldig eller roa dig".
Orden fastnade i huvudet i henne som en pil i ett äpple. Hon mindes dagarna hon hade brutit mot regeln. Hon suckade vid tanken.

Ignis ställer sig upp och följer efter Lovisa, med motstridiga känslor inom sig, vad skulle hon göra med henne? Hon stannar upp då hon får syn på henne, "Hur är det?" undrar hon då hon ser yrslig ut.

Lovisa blundade men öppnade ögonen då Ignis kom.
- relativt bra , svarade Lovisa mumlandes.

"Ser inte ut som det." svarar Ignis och inser med fasa att hon sagt emot henne, "Förlåt." säger hon skrämt men står orörlig för att vänta på det straff som skall komma.

Lovisa rynkade lätt pannan men struntade sedan i det hon sagt.
-Det gör inget, sa Lovisa lugnt.

Ignis andas ut, hon måste bete sig. Men å andra sidan hade hon rymt, straffet för det. Men sammtidigt kunde det göra detsamma och Lovisa visste ändå inte vem hon var.

Lovisa små log och såg ut i mörkret.
- Hör du?, frågade hon tyst och gick närmare in i mörkret. Hon hade hört tunga fotsteg och ljudet av rustningar.

Ignis nickade, "Vem är de ute efter? Dig eller mig?" frågar hon ty hon vet att Lovisa kan läsa tankar.