De två folken.

Eletha bara höjde på ögonbrynen åt hela hans harang med ord, "Jaså på så vis Prins Raven." sa hon med betoning på de två sista orden. "Är det så du känner så kan hela uppdraget slopas eftersom att allt handlar om att skapa fred mellan våra folk. Och ja vi människor kanske är allt detta, vissa mer eller mindre men man ska inte dra alla över en kant. Och om nu alver är så bra så kanske du skulle fundera på din attityd unge man." sa hon bestämt och skyndade på sin häst och styrde henne mot Adtolak, dvärgstaden. Egentligen var hon varken arg eller upprörd hon hade gissat att han var en bortskämd snorunge vilket han var och som bott hemma med pappsen i sitt bekväma slott i 200 år hon må vara yngre men att hålla in sina känslor och att klara sig själv var något som hon sedan länge kunnat.

Raven gapade, fullständigt förbluffad. Aldrig under sina två århundraden hade någon talat så till honom. Visst, Adrian kom ofta med sina kommentarer, och visst, hans far varnade honom ofta för att hans attityd skulle få konsekvenser... Men det var hans familj. Det här var en främmande människa, en kvinna dessutom. Den första som hade varit modig nog att säga emot honom. Hemma i Aendrilaur skulle det ha inneburit fängelse, i värsta fall döden. Han drog en hand genom sitt korpsvarta hår, en aning besvärat. Han kände sig chockerad och förnärmad, men också en aning road. Kanske var hon inte så "typiskt mänsklig" som han hade trott. Han såg att hon styrde sin häst i riktning mot Adtolak, och nickade för sig själv. Det var antagligen ett bra ställe att börja på. Om dvärgkungen verkligen hade stulit fredsamulletterna, däremot... Då såg det inte speciellt ljust ut. Kungen hade en armé av bittra, blodtörstiga dvärgar, och de lilla av de skatter han hade kvar höll han i säkert förvar inuti bergen. Men nu hade de åtminstone någonstans att börja.

Eletha vände sig om på sadeln och såg Raven komma ikapp henne. "Du blev så tyst." ler hon roat och vänder sig sedan om och kisar mot solen som lyser rakt emot dem. "Vi bör vattna hästarna någon gång mitt på dagen, några fjärdingsväg bort ligger en liten glänta med en bäck och kanske vilt med." säger hon och nickar sedan för sig själv, "Jo, och jag heter "Eletha är 19 år och tillhör det vilda folket, vi lever i berg och skogar. Och jag har vargen som totem." säger hon och pekar på sin vargtant som hänger i läderbandet om sin hals och pekar på rivmärkena som fans på hennes sida på hennes bara mage. Hon hade besegrat den vargen endast vid tioårsålder då hennes månadsblödning börjat och hon blivit invald i vuxenvärlden.
Hon log lite, hon viste inte ens om han skulle bry sig, men han hade presenterat sig så hon fann det bäst att göra det med.

Raven harklade sig. "Åh. Det är bara det att du... förvånade mig." Det var ingen lögn, men Raven kände sig så fånig när han sagt det att han bara ville slå sig själv i ansiktet med en sten, så kanske, bara kanske, hade en lögn varit att föredra. Hennes ord ekade i hans huvud. Så, hon hette Eletha. Det kändes bra att ha ett namn på hennes ansikte, istället för bara tänka på henne som "människokvinnan." Inte för att hennes namn spelar någon roll. Inte om jag blir tvungen att dräpa henne...
Han nickade för att visa att han hade förstått. En glänta vid en bäck? Inte vad han skulle ha föredragit, men det dög. Han visste att han inte kunde vänta sig något lyx på det här uppdraget. Deras prioritet var att hitta och återlämna fredsamuletterna.

Eletha skrattade roat och nickad, "Jaså?" flinade hon roat, "Och varför det då?" undrade hon men red på och insåg att han med de orden fått henne att gilla honom bättre. Hon gissade att hans dryga jag säkerligen skulle komma åter, men hon visste ändå att det fanns något annat bakom det högdragna han var.
De red på och snart stod solen mitt på himmelen och Eletha pekar ut den lilla gläntan med bäcken hon menade. "Här är det." säger hon och ler och hoppar av hästen då de är framme och sadlar av henne och låter henne sedan ströva fritt. Hon ser på skogen intill och ser på honom, vad åter alver egentligen? "Äter du kött?" frågar hon och undrar om han var som hon hade hört att alver var, att de inte behövde så mycket sömn att de.........ja vad visste hon? Hon skulle hur som helst förestå svag och vek eftersom hon helt enkelt var människa.

Raven bet sig löst i underläppen. Det var något av en ovana han hade, och han gjorde det ofta när han inte riktigt visste vad han skulle säga. "Att någon ifrågasätter mig händer mycket sällan i Aendrilaur." Att han var en snobb hade hon med största sannolikhet redan listat ut redan, så han tyckte inte att hans kommentar gjorde någonting. Det var ju sanningen, trots allt. Hans alvhäst stannade in när den kände att de hade nått resans mål, åtminstone för tillfället. Han satt av och mumlade till hästen på alviska. Översatt till det gemensamma språket betydde det på ett ungefär "håll dig i närheten." Alvernas ridutrustning störde inte hästen, så Raven brydde sig inte om att ta bort dem. Hästen, vars namn Raven inte kunde komma ihåg - det var Adrians häst, som han hade valt att rida till Morhat just därför att han visste att det skulle irritera hans bror - frustade innan den försvann in i skogen.
Han sneglade på Eletha. "Javisst", sa han som svar till hennes fråga. Det fanns alver som vägrade att äta kött, men inte alverna från Aendrilaur. Han lade huvudet på sned. "Vet du mycket om oss? Om alver?" Det var kanske en opassande fråga, som inte hade något med uppdraget att göra, men Raven var nyfiken och ville ha ett svar. Själv visste han inte mycket om människor, trots att han hävdat att han gjorde det. De människor han hade träffat på hade minsann varit som han beskrivit, men tydligen var inte alla människor så, som Eletha hade påpekat. Han visste att de var kortlivade, krävde mycket föda och sömn och hade... själar.

Eletha nickar, det kunde hon mycket väl tänka sig. Men och andra sidan så hade hon aldrig levt eller sett honom som prins vilket säkert skulle fått henne att behandla honom annorlunda om hon levt i hans rike. Vilket hon inte skulle göra eftersom hon var människa och ja, sämre än alla de som bodde där.
"Bra" sa hon och såg efter hans häst, "Trodde alver inte åt kött." sa hon och såg åter på honom och log lite han såg inte fullt så högdragen ut då han la huvudet på sned. "Att ni lever länge, i flera århundraden, åldras långsamt, är otroligt skickliga på hantverk." sa hon och gjorde en gest efter sadeln på hästen och pekade på hans vapen, "Att ni är smarta på många saker, men ni har även haft århundraden på att lära er allt det där som vi människor inte alls har samma tidsrymd att lära sig på." sa hon och funderade sedan, vad visste hon mer? "Sen vet jag nog inte så mycket mer, det går mest sagor och berättelser om er när vi träffas alla klanerna. Sen kan vi ju alla erat språk, som någon tradition tror jag. Men det är inte många andra människor som kan." svarar hon sanningsenligt och ser sedan upp på honom, "Och vad vet du om oss korkade och blodtörstiga människor då?" frågade hon eftersom hon gissade att det var det de flesta alver tyckte om människorna.