Sirius Blacks dotter

Vsg

Alltså, jag menade att Harry är lite blygare än du beskriver honom har inte läst det senaste inlägget (jobbigt att göra det på mobilen)men ska göra det imorrn c:

Tack -Hermione_Granger-
Ikväll kanskekanske det kommer mer.

Hur lågnt har du kommit på nästa kapitel?

En bra bit

Jättebra. Älskar det.♥

_____________________________________________

SÖKER LUNA OCH GINNY KORT.♥

Här kommer kapitel 6, då!


Kapitel 6:
Resten av dagen förflöt i en katastrof.
När klockan var halv tio kom jag på att det var idag jag skulle till Hogwarts.
Merlin.
Det tog nästan 45 minuter att hitta alla saker och klä på sig, borsta tänderna och hitta Creamy.
Efteråt skyndade jag mig ner. Alla stod och väntade på mig, vilket var ganska snällt av Mrs och Mr Weasley eftersom de inte kände mig alls.
”Där är du, lilla vän!” utropade mrs Weasley när jag baxat ner min koffert.
”Vi har letat överallt efter dig! Kom nu, ni får inte missa tåget!”
”Så ni har letat efter mig överallt? Tydligen inte i mitt rum” tänkte jag innan jag följde efter alla de andra ut på Londons gator.

Tågstationen var varm och kvav. Hogwartsexpressens utbolmande rök gjorde inte luftkvaliteten bättre, precis.
Det hela blev bättre när vi kom in i tåget.

”Så, ska vi hitta en kupé då?” undrade Hermione.
Jag nickade och började följa efter henne till bakersta delen av tåget, tätt följd av Ron och Harry.

Kupén vi valde såg ganska hemtrevlig ut, med stora blå säten och rörliga foton på Hogwarts. Där satt en medelålders trollkarl, vars kläder var slitna och hans ansikte var fullt av ärr. Han såg lite bekant ut…
”Vem är det där?” undrade Ron.
Hermione suckade.
”Professor R. J. Lupin, Ron.”
Ron såg imponerat på henne, varpå hon höjde ögonbrynen och pekade upp på hyllan ovanför honom.
”Det står på hans väska.”
Rons imponerade min försvann genast och jag fnissade.
Jag tillät mig själv att studera hans ansikte mer noggrant ochsnart stod jag och kippade desperat efter andan.
Det var han.
Remus Lupin som hade varit med på mina föräldrars bröllopsfoto.
Han som stod och höll mig i famnen på mitt dopfoto.
Han som kände pappa.
Han.
Jag tvingade ner min förvåning och satte mig bredvid Hermione med Creamy i mitt knä.

Efter ungefär halva tågresan kom en gammal häxa in med en vagn. En vagn proppfull av godis. Harry köpte en massa chokladgrodor som han gav till oss alla. Inte ens Hermione kunde säga att det här skulle bli en dålig tågresa. Oj, så fel vi hade…

Bäst som vi satt där i vår kupé och skrattade åt Ron så blev det kolsvart. Ute i regnet kunde man höra ljudet av ett tåg som långsamt bromsade in.
”Är vi framme?” frågade jag så lugnt jag kunde.
”Jag tror inte det” svarade en nervös Hermione.
”Tyst, Krumben! Han försöker smita ut”
”Harry?” hördes en annan röst.
”Ginny, Neville? Är det ni?” undrade Ron ifrån sitt hörn.
”Jepp” svarade en flickröst. ”Är det någon som vet vad som pågår?”
”Kan jag sätta mig” hördes en pojkes nervösa röst följt av Harry som hastigt sade:
”Nej, inte här. Jag är här”
Jag fick kämpa för att inte börja skratta när jag plötsligt kände en välbekant kyla, rysningar som kröp ner för min ryggrad. Åh nej. Åh nej, åh nej, åh nej! Jag kände hur leendet bara rann av ansiktet.
”V-Vad kallt d-d-det blev” huttrade Hermione.
”Jag går fram till dörren och tittar” erbjöd jag mig, fast jag redan visste vad som skulle hända.
Väl framme vid dörren stannade jag tvärt.
En iskall andedräkt i mitt ansikte, isrosor på fönstret…
Jag var som förstenad. Jag kunde inte ens kunnat röra mig om jag så försökte. Sedan, en skrumpnad hand som långsamt stacks in igenom dörren. Dementorer.
Den långa svarta manteln fladdrade. Snart trängde det välbekanta minnet in i min hjärna och allt blev svart.

”Jag är ett år gammal och sitter och leker med min favoritdocka i en fåtölj hemma.
Mamma håller på att förbereda min födelsedagsmiddag samtidigt som hon spanar efter pappas välbekanta siluett på det tredje trappsteget.
Plötsligt hörs en hård knackning på dörren och mamma går för att öppna.
’Sirius?’ frågar hon skämtsamt, men personen som svarar säger inte
det vanliga ’Jepp, det är jag! Kan jag komma in nu?’ utan istället hörs en mans röst:
’Han är anhållen på mord för tolv mugglare och Peter Pettigrew.
Släpp in oss så vi kan anhålla dig också! Du ska förhöras för medhjälp till mord!’
Mammas leende rinner av ansiktet och hon sjunker ner på knä samtidigt som hon börjar storgråta.
’Anhållen för mord? M-m-men Sirius s-skulle aldrig g-göra någ-något såd-sådant!’ hulkar hon.
’Ska vi använda Alohomora, eller släpper du in oss godvilligt?’ undrar mannen hårt.
Mamma reser sig upp på darriga ben, stålsätter sig och vrider om låset.
I samma stund stormar en man med svart mustasch in igenom dörren med sin trollstav i högsta hugg. Mammas amsikte blir kritvitt.
”M-mr C-Crouch?” undrar hon skakigt.
Sedan, en blixt av grönt ljus följt av ett hemskt blodisande skrik.
”Barty! Den där förbannelsen är olaglig!” hör jag en häxa ropa.
”Så vad? Hon hjälpte honom att mörda oskyldiga personer!” vrålar
trollkarlen till svar.
Sedan blir allt svart”

Jag kippade efter andan samtidigt son jag svajade till på stället jag stod på. Det verkade inte ha gått många sekunder. Alla i kupén stirrade på mig där jag stod.
”Tänk på något lyckligt” viskade en liten röst i min hjärna.
”Något lyckligt?” tänkte jag sarkastiskt. Vad hade jag för lyckliga minnen förutom… Jo, det kunde funka.
Jag drog fram min trollstav (okej, ni kanske undrar hur hon fick den… Svar: hon köpte den hos Ollivanders, bara det att jag glömde skriva om det i förra kapitlet. Hehe) och försökte lugna min skakande hand.
”Ex-expecto p-patronum” viskade jag. En liten skugga bröt fram, flimrade till och bleknade bort.
Bakom mig föll Harry avsvimmad till golvet. Remus Lupin vaknade med ett ryck. Det var allt som behövdes. Jag försökte igen.
”Expecto Patronum!” vrålade jag. Silvergeparden bröt fram och sprang graciöst fram till dementorn. Effekten var total.
Dementorn väste och försökte febrilt nå fram till mig.
”Ingen av oss döljer Sirius Black under våra mantlar” sade Lupin lugnt. Dementorn väste till, men försvann iväg ut ur tåget.
Jag kollapsade på golvet. Ett par armar lyfte upp mig och snart kände jag det mjuka sätet under min rygg.
En chokladkaka stacks in i min hand och jag öppnade långsamt ögonen. Professor Remus Lupins ärrade ansikte stirrade oroligt ner på mig.
”Det där var en fullskalig Patronus! Hur…” började han när jag hade ätit en bit av chokladen. Oj då. Jag kunde inte avslöja att mamma lärt mig att frammana en Patronus efter att jag var tio år och blev anfallen av en dementor i Azkaban, så jag bara ryckte på axlarna.
Han nickade, men såg fortfarande nyfiken ut.
Harry hade också fått choklad, men han satt bara och stirrade på den som om den var det mest intressanta som hänt honom idag.
Lupin vände sig till honom och log ett snett leende.
”Jag har inte förgiftat den där chokladen, vet du” sade han.
Harry tittade upp som om han hade vaknat ur en dröm.
”Jag måste gå och rapportera det här till lokföraren. Ät chokladen nu Harry.” fortsatte han.
Harry öppnade försiktigt chokladkakan och bet av en liten bit.
Lupin log igen och gick ut genom dörren.
”Vad tusan var den där varelsen för något?”
frågade Ron upprört.
Jag tog några skakiga andetag innan jag lyckades samla ihop mig själv.
”En d-dementor.” viskade jag. Ron höjde frågande på ögonbrynen.
”D-de v-vaktar trollkarlsfängels-et Azkaban” fortsatte jag.
En glimt av igenkännande syntes i Rons ögon.
Jag stirrade ut genom fönstret och försökte att andas normalt.
”Den måste ha varit här för att söka igenom tåget för att se om
Sirius Black hade smitit på.” förklarade Hermione med myndig röst.
”Hallå, Evangelin? Är du okej?” undrade Harry. Jag nickade och begravde ansiktet i mitt knä. Tyvärr, nej. Jag var inte okej.
Jag kunde inte kontrollera snyftningarna som började riva i min mage. Varför? Varför alltid just jag?

Kort? Bra? Kommentera!!

supperbra och det var inte kort, mycket längre en vad jag brukar skriva

Superbra skrivet

bra bra bra!