Nymåne (Nymphadora Tonks/Remus Lupin)

Alltså... Jag ber tusen gånger om ursäkt, men jag har inte haft någon dator på ett bra tag nu (trasig) så jag har aldrig fått tillfälle att skriva. Har för övrigt knappt varit på internet den senaste tiden. Den jag skriver på nu är tyvärr bara en lånedator, men så fort jag får tillbaka min egen så ska jag skriva! Håll ut, kära läsare!

ny läsare. super bra, hoppas du får tillbaka din dator snart!

Jag säger bara en sak: Känn dig bevakad!
Nej men ärligt, denna ff:n är jättebra! Hoppas du snart får tid att skriva mer!♥

Ta din tid med skrivandet. Jag förstår att det kan kännas trevligare att skriva med sin egen dator.

Kram!

Äntligen, äntligen, äntligen!

Tonks stegade målmedvetet upp för de få trappstegen, men halkade på en mäng våta fjolårslöv som egentligen hade behövts sopas bort. Hon blängde ilsket på dem, innan hon höjde näven för att knacka på den nötta träporten.
Tonks lyckades urskilja långsamt hasande steg inifrån det murkna gamla huset och hur någon rasslade med låset, innan dörren öppnades. Tonks log brett och hennes ögon gnistrade, men mannen som öppnat stannade tvärt, och hans egna grumligt gröna ögon smalnade. Innan han hann stänga dörren igen, satte Tonks en av sina läderskodda fötter emellan.

”God eftermiddag Remus!” sade hon, och utan vidare artighetsfraser trängde hon sig förbi Remus, som drog in luft genom näsborrarna när Tonks tryckte sin kropp tätt intill hans för att ta sig förbi, men suckade sedan och stängde dörren efter henne.
”Du måste sluta dyka upp såhär, Nymphadora.”
”Då får du börja bjuda in mig, Remus!” svarade Tonks glatt och sparkade av sig sina osnörda skor, utan att ens anmärka på hur Remus använt hennes skydda förnamn. Hon rätade på sig och såg sig om i den trånga, mörka tamburen. Klädhängaren var så sorgligt tom, med enbart Remus utslitna grå rock hängandes på en av krokarna. Omsorgsfullt och med en tillgivenhet som hotade att spränga hennes bröstkorg hängde Tonks upp sin egen svarta, dragkedjeprydda jacka bredvid, samtidigt som hon snuddade lätt vid det sträva tyget i Remus rock.
”Har du någonsin hört talas om integritet?” frågade Remus samtidigt som han gick in i köket utan att se på Tonks.
”Japp. Jag har hört talas om det, men jag tyckte inte att det var särskilt kul, så jag slutade bry mig om det”, sade hon till Remus avvisande ryggtavla. 

Remus kök var tapetserat i något grågrönt och plastigt, som såg ut att ha varit där sedan sjuttiotalet. Rummet var inte direkt smutsigt, men sjabbigt som det blir efter åratal av användning, med flagnande färg och flottfläckar som inte gick att få bort. Det saknade helt utsmyckningar, men vyn av den karga heden som man fick genom de små fönstren blev på något sätt bättre utan ryschiga gardiner som inramning.
Tonks hade personligen inget emot det hela. Hon hade vuxit upp i ett hem som smyckats med eftertanke och precision av Andromeda Tonks, och den enda frizonen hade varit Tonks kaotiska rum. Det enda hon saknade i Remus hem var någon form av prägel av Remus. Något som visade vad han tyckte om, eller avslöjade åtminstone något om honom.

Remus öppnade en av de gnisslande skåpsluckorna och tog ner två tekoppar, innan han per automatik tog fram ett paket salta ostkex, en av Tonks personliga favoriter bland mugglarsnacks. På något sätt hade Tonks trots allt nästlat sig in till viss del i Remus liv. Hon var fortfarande svältfödd, hon fick fortfarande långt mindre än vad hon i själva verket ville ha av Remus - men det var något att klamra sig fast vid. Deras eftermiddagstestunder hade lyckats bli en vana, även om Remus inte var helt nöjd med det.

”Inte mer än ett par timmar”, varnade Remus och smällde ner de två kantstötta tekopparna på bordet. Tonks skakade på huvudet och gick ut i hallen igen för att hämta den extra pallen. Vanligtvis stod det bara en stol vid Remus köksbord. Köksbordskivan var i vit plast med många små grå prickar, medan köksstolen var i trä och såg i det närmaste antik ut. Remus hem var fullt av dessa små egenheter, blandningar av saker som verkligen inte matchade, men det sade egentligen inte så mycket om honom förutom hur lite han faktiskt brydde sig.

Remus fyllde på Tonks kopp med rykande hett, bittert te. Han brydde sig inte om att ta fram mjölk eller socker - själv drack han alltid teet som det var, och Tonks, som förut inte kunnat dricka te utan så många skedar socker att hennes mamma brukade stöna av vämjelse, drack det också så numera.

Tonks värmde sina långa smala fingrar runt koppen. De här stunderna påminde henne alltid om hur hon för första gången träffat Remus, för länge sedan i Kråkboet.

”Egentligen borde jag inte ha släppt in dig”, muttrade Remus. ”Det är fel tid i månaden”.
”Samma här!” svarade Tonks skälmskt, något som fick en svag rodnad att framträda på Remus hals. Han sköt paketet med ostkex mot Tonks.
”Ät, Nymphadora. Du är alldeles för smal.”
”Det är du med!” sade Tonks och granskade kritiskt Remus, vars kläder såg mycket säckiga och på hans magra kropp, samtidigt som hon sköt tillbaka paketet med ostkex.
Remus ögon blixtrade till, innan han slet upp förpackningen med tänderna och bestämt höll fram paketet mot Tonks, som skrattade och avvärjande höll upp händerna.
”Okej, okej!”
Tonks skakade ut några kex i handen, och Lupin såg på henne under lugg medan hon tog ett av kexen i ena nypan, och hennes lilla skära tungspets for fram för att slicka av det salta ostpulvret.
”Så, vad har du sysselsatt dig med?” frågade Tonks.
”Sedan du var här i förrgår, menar du? Tja, jag fick ett tips om något som verkar var början till en sekt av... Lykantroper.”
”Varulvar, Remus.”
Remus ryckte till.
”Lykantroper skulle vara en mer korrekt benämning” sade han stelt.
Tonks satte ner sin tekopp så att teet skvimpade över.
”Sluta låtsas att det inte händer! Du vet vad du är, jag vet vad du är; och jag bryr mig inte! Det borde inte du heller göra.”
”Nu är det ju inte fullt så enkelt, Tonks. Och dessutom var det inte mig personligen vi pratade om, utan mina kommande uppdrag för ordens del. Vad har du själv haft för dig?”
Tonks suckade frustrerat och drog fingrarna genom håret, men lät ämnet bero.
”Nuförtiden har jag mest fått hålla min kusin i schack. Sirius klättrar på väggarna, det är inte mycket som hindrar honom från att byta skepnad, rusa till Hogwarts och bokstavligen sätta tänderna i Umbridgeskrället.”
”Det låter som Sirius” sade Remus sorgset.
”Du borde hälsa på honom oftare. Du är hans vän, du kan inte låta honom tänka att Harry är den enda vän han har! Det får honom bara att ännu mer låta Harry bli James i hans tankar.”
”Jag hälsar faktiskt på honom då och då, och dessutom är du hans kusin.”
”Remus, jag var liten när han blev satt i Azkaban. Jag har knappt känt honom i två år, till skillnad från dig. För övrigt -”, Tonks tvekade och bet sig i läppen, ”så tycker han att du gör ett misstag när det kommer till mig.”

Remus grep krampaktigt om bordet och stirrade på Tonks i vantro.
”Har du... Har du pratat med Sirius om oss?! Jag menar, om dig om mig... Om vad du... Känner för mig?”
Remus ord tonade bort.
”Sirius om någon vet väl vad olycklig kärlek vill säga?” sade Tonks, och hon utväxlade en lång blick med Remus när det som Remus en gång delgett henne i förtroende kom på tal.
”Ja. Det gör han.” svarade Remus och tänkte på sin vän. Plötsligt formades en idé i hans huvud, och han reste sig plötsligt.
”Kom.” sade han. ”Följ med, så ska jag visa varför det aldrig kan bli vi.”
Tonks såg på Remus med uppspärrade ögon, och hennes skära hår bleknade avsevärt, men även hon reste på sig. Remus började gå mot det som Tonks förmodade var källardörren, och hon stack sin gracila hand i Remus aningen större, ärrade näve. För en gång skull tänkte han låta den förbli där, men det skulle också bli den sista gången.

”Inatt är det fullmåne.”

Superbra!♥

Jätte bra! Ny bevakare!

Fortsätt skriva det var jättebra

Helt awesome ♥

AWSOME, AWSOME, AWSOME!!!