Du lovade att aldrig ändras!

Bra!

Kort, men bra

Awesome.

Kapitel 10: Brevet hemifrån som förstörde allt

3 veckor efter att skolan satt vi som vanligt och åt frukost nere i Stora Salen. Redo för en ny skoldag.
" Kan inte posten komma snart?" Jag tittade upp mot taket med otålig blick. Alva tittade roat på mig.
" Varför så otålig?"
" Ska få ett brev hemifrån." Jag log snett och suckade.
Bara 5 minuter senare såg jag pappas uggla flyga in.
" Hej Mugglas." Jag klappade den kolsvarta ugglan och tog loss brevet.
Jag tittade på pappas fina handstil som han hade skrivit mitt namn med.
Sen öppnade jag det.

" Kära Wilma,
Jag har en tråkig nyhet att berätta.. Väldigt tråkig faktikst...
Sätt dig ner om du inte redan gör det.
Wilma, älskling. Din mamma gick bort i en bilolycka för 3 dagar sen. Jag har inte berättat något för jag har suttit på sjukhuset hela tiden. Sedan tagit hand om din syster.
Jag hör av mig när begravningen är igen. Förlåt att jag inte kom och berättade detta men jag har ingen chans att ta mig till Hogwarts.
Jag älskar dig.
Massa kramar din pappa."

Jag tittade på brevet. Läste det en gång till, sedan en gång till. Hjärtat dunkade i bröstet.
" Wilma, är du okej?" Alva skakade försiktigt på mig. Jag tittade upp och skakade på huvudet, gav henne brevet och rusade ut ur Stora Salen.
Medans jag sprang snurrade huvudet av tankar. Varför mamma? Hur kunde det hända? Jag hann inte säga hejdå. Kalla tårar rann nedför mina kinder. Min mamma. Min egna mamma. Är .. död. Borta. För evigt.
Jag rusade ner till båthuset och klättrade upp för stegen till min favoritplats. Jag satte mig på kanten och tittade ut över sjön.
Jag skakade av snyftningar.
" Wilma är du här?" Jag tystnade. orkade inte prata med någon just nu. Ville vara ifred.
Jag satt så tyst jag kunde och personen gick igen.
Efter ungefär 2 timmar klädde jag av mig till bh och trosor, la trollstaven på kläderna och dök i vattnet mellan bryggorna.
Det jag inte visste var att det fanns massa rep under sjön.
Rep som jag fastnade i med foten.

Mera

bra!

Sorgligt :'(
(Men bra )

Omg... o': skriv mera

Sorgligt! men sjukt bra skrivet!
Längtar till nästa kapitel!!

Awww... </3

Kapitel 11: Är jag död?...

Jag fick panik. Bubblor strömmade ut ur min skrikande mun mot ytan. Min fot satt stenhårt fast i ett rep och staven låg på bryggan. Jag visste att ingen skulle hitta mig eftersom de redan tittat här.
Jag försökte sprattla mig loss. Men jag gav upp när jag bara trasslade in mig mer och mer. Allt blev mörkare och mörkare..

ALVA:
Efter att Wilma rusat ut ur Stora Salen och försvunnit blev jag och Blaise lite oroliga så vi började leta.
" Var hon vid båthuset?" Blaise skakade på huvudet och tittade oroligt på mig. Jag stod vid entren och hade precis kollat runt i nästan hela slottet.
" Men jag tyckte att jag hörde något." Jag tittade snabbt upp på Blaise och sa:
" Vad väntar vi på?" Vi började båda springa ner för alla trappor till båthuset. Vi tittade runt om på bryggorna och jag klättrade upp och tittade på bryggan där uppe.
" BLAISE, KOM HIT!" Jag skrek i ren panik. När han hade klättrat upp pekade jag på hennes saker som låg i en fin hög på kanten. Blaise rusade fram och tittade ner i vattnet.
" Är inte det där en människa?" Jag nickade sakta. Skräckslaget med tårar i ögonen. Blaise klädde av sig skorna och tröjan och skrek:
" SKJUT UPP HJÄLP GNISTRORNA! JAG HÄMTAR HENNE!" Han dök snabbt ner i vattnet med staven i munnen.
Jag mumlade snabbt orden:
" Hjälpus" ( ingen fantasi till den där förtrollningen xD)
3 röda,3 gula och 3 svarta gnistror flög upp i natthimlen och lös upp hela slottet.
Sedan klättrade jag snabbt ner för stegen och fram till kanten där Blaise hade dykt i. Han kom upp till andan.
" Hon sitter fast i ett rep." Flåsade han och försökte hitta andan. Jag tog staven i ett stadigt grepp och hjälpte han upp .
" Jag fixar det. Se till att lärarna kommer." Jag dök i och tittade efter henne. En livlös person flöt sakta i det vågande vattnet. Jag dök ner till hennes fot och drog försiktigt i den. Blaise hade rätt. Repet satt stenhårt. Jag tog staven och slog försiktigt med den på repet. Det började släppa. Eller ja, krympa iallafall. Några sekunder senare fick jag loss henne och började snabbt sparka mig uppåt. Jag hade Wilma i ett fast grepp under ena armen och kände att min luft började ta slut. Vattnet var svart. Kolsvart och kallt. En ensam fisk simmade snabbt förbi oss och vidare ut mot havet.
Mitt huvud slog upp över ytan och jag drog in den kalla luften till mina lungor. Jag simmade mot kanten där det nu stod en massa lärare och nyfikna elever.
Jag fick hjälp av Madame Pomfrey, Professor Snape och Professor Dumbledore att lyfta upp henne och mig.
Jag fick genast en varm filt runt axlarna och Wilma blev snabbt lagd på en bår och uppburen till slottet med snabba steg. Jag följde efter med Professor Dumbledores trygga arm runt mina axlar.
Jag var panikslagen, darrade och grät. Wilma var likblek. Andades knappt.

Mera? ^^