PRS mellan t i l d a och mig :3

"Är inte det lite självklart?" frågade Mere. "Alla som kan, slåss, och de som inte kan flyr. Fast i och för sig skulle någon kunna följa med de som flyr. Men det är bara en idé."

Legolas nickade och tittade uppskattande på alvflickan. Jag tittade också på henne.
"Ja, det funkar säkert. Vi måste bara bestämma vem som ska göra vad. Vilka ska stanna och slåss och vilka ska fly med de som inte kan slåss?" sa Legolas.
"Eller vänta, om vi börjar från början. Vilka kan slåss överhuvudtaget?" frågade Aragorn plötsligt.

"Jag stannar kvar. Och det gör i alla fall Legolas, Gimli och Aragorn också", sa Mere. "Och jag skulle tro att Boromir stannar kvar, han också?"

Nästan alla vände sig mot mig.
"Hoberna kan inte strida, särskilt inte på egen hand. Så då får du ta ansvar för de", sa Aragorn med bestämd röst. "Vad är ditt namn?"
"Mitt namn är Elya", sa jag med klar röst.

"Vänta, vänta!" avbröt Mere. "Varför skulle inte hon få strida, om hon ville? Och varför kan inte Gandalf följa med hoberna? Han känner säkert till markerna mycket bättre än Elya. Eller hur?"

Jag gav alvflickan ett leende. "Du har rätt. Jag kan strida, och kan inte markerna så bra. Jag skulle leda mig och hoberna in i en fälla", stämde jag in.
Jag kunde inte låta bli att undra varför alven hjälpte mig. Hon kände inte mig, jag kände inte henne. Men ändå stod hon på min sida i det här. Jag var tacksam, över en sådan liten sak.
Jag tittade på Legolas som såg fundersam ut.

Mere blängde på Aragorn, som såg ut vilja att börja protestera.
"Hon slåss, punkt slut", klargjorde Mere. Hon vände sig mot Gandalf och frågade: "Skulle inte du kunna ta med hoberna?"

Gandalf nickade efter en stund av fundering.
"Jag tar ansvar för hoberna, om inget annat händer", sa han.
Aragorn tittade på mig med en genomborrande blick. "Vad är du bäst på i strid?" frågade han med en känslolös röst.
"Fäktning. Jag är ganska bra med bågen också, men jag föredrar att slåss med svärdet", svarade jag med allvarlig röst.

"Aragorn!" utbrast Mere irriterat. "Du behöver faktiskt inte låta som om jorden har gått under, bara för att hon ska få stanna och strida!"
Hon blängde på honom några sekunder innan hon åter tittade på flickan.
"Bry dig inte om honom", sa hon avfärdande. "Han blir sådär ibland."

Jag log mot henne igen. "Tack", mimade jag när Boromir började tala.
"Hon får strida med oss. Hon ska få sin chans precis som alla andra. Så, när det är klart, när ger vi oss av?" sa han med en röst som berättade att samtalet var avslutat.