The ring who survived

(Spelar Pip lite nu)
Pippin.

"Om vi har otur, ja." han kollade allvarligt mot Aragorn. "Men om vi har tur som sviker våran gamla forntids tur oss ej. Och så skulle vi väl märkt det." han tar ett djupt andetag.
"ska jag vara helt sanningsenig tror jag inte ens att alvfrun. Galadriel, vet var vi skall finna den."
"Men något måste de väl veta?" sa alven greg lite oroligt och kollade mot Pippin. Pippin suckade, nog hade han misstankar om händelser som skulle rulla fram föremålet framför deras fötter, men det kändes fel att nämna dem i sällskap av två nyfikna ungdomar.

______________________________________
Jau.

Jau såg på kung Aragorns dotter att hon kunde höra vad de sa.
"vad säger de?" sa han ivrigt utan att lyssna på hennes fråga, men lite tänkte han på vad frågan Same hade sagt dolde, varför tog de med dem om de ej fick lyssna eller veta något?

Jag kan ta "Greg" som rollfigur också.

Greg skruvade oroligt på sig, han visste egentligen mer än han sa. Ty han hade känt Prinsen av Mörkmården, och han hade beskrivit rådet i detalj. Och en av alvens talanger, var att lägga märket till saker som ingen annan la märket till. Ty han hade varit mer intresserad av de närvarande dvärgarna än den stora ringen. Denne "Glóin" särskilt. Greg hade länge letat efter anvisningar om han mycket undeliga beteende...sen hade han funnit det....

- Jag vet inte, men jag tror...
Same tystnade, och återgick till att lyssna i några sekunder. Sedan vände hon sig mot Jau igen, med en skräckblandad förtjusning i blicken.
- Det finns en ring kvar. Och med den kan man återskapa den enda ringen, han kan komma tillbaka!

Aragorn nickade.
- Ja, vi får verkligen hoppas att vår gamla tur håller i sig. Men det kommer att bli en kapplöpning, vi måste se till att hitta den först.
Han slängde ännu en blick bak mot sin dotter och den yngre hoben, Jau, innan han suckade och skakade på huvudet.
- Så mycket mer står på spel... allt vi har byggt upp...

Pippin

_____
"Ja, men se här: De tre alvringarna, de seglade iväg och förlorade makten, Dehar vi under kontroll. SEn är det svarta ryttarna. Och så de sju dvärgringarna som blev borttappade och kanske mosade."
"Inte alla." sa Greg. Pippin kollade häpet på honom. "Glóin hade funnit en." fortsatte han. "Och den ringen hade alltid varit annorlunda. Fråga mig inte varför. Det vet jag inte."

Jau________________________________--
Jau såg chockat på Same. Pippin hade berättat om den stora och lärthonom sagan. Som han så gott som kunde utan till. Då hörde han sin farbror ge upp ett rop och han såg att de örjat tala igen.
"Vad säger de?" Frågade han. Han lyssnade och uppfattade ordet Svarta ryttarna. Vilket i en förvirrade hobs öron blev: Kanta flyttarna. Det fick onom inte förstå mer. Ty de orden brukade hobbarnen säga istället för att Palla fågelbon.

(HAHAHAHAHA GurtssonXD)

Lakmitar började bli mera intresserad. Han hade hört om "Den stora" som drivit människor till vansinne pågrund av dess makt.
Han ville inte tala öppet, men han kände på sig att han inte skulle klarat "provet" om det ej fanns ett hinder mellan honom och ett så starkt föremål. Men nu fanns bara en dvärgring kvar. Vem visste vad den skulle ha för krafter?
"em, är det någon som har en aning om vad denna ring har för krafter?" sade han utan att kunna dölja sin iver.

Same svarade inte, hon skakade bara tyst på huvudet. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det hela kändes alldeles för overkligt, för stort. Efter att så många gånger ha hört om sin fars äventyr så kändes det som knappt mer än en saga. Och nu höll det hela på att bli verklighet igen.
- Dvärgarna har en ring, tydligen. Hur har de kunnat få tag på den?
Hon såg frågande på Jau, även om hon visste att den unge hoben inte skulle kunna ge några svar.

Aragorn lyssnade på Greg utan att tillägga något. Då och då slängde han snabba blickar bak mot sin dotter och Jau, men Lakmitars fråga fick honom att genast fästa blicken vid mannen.
- Vad det än är, så är det farligt. Ingenting som någon av oss kan kontrollera.
Hans blick var intensivt fäst vid mannen.
- Ingen av oss.

Jau ryckte på axlarna.
"Ringarna? Som i Den Röda Boken?" Han visste, eller tyckte sig veta, att Same anade att han inte visste något om det här. Med undantag för vad som sades i röda boken.

Lakmitar var lite besviken. Han hade trott att konungen skulle veta svaret på hans fråga. Men det verkade inte som att kungen visste, och om han gjorde det ville han inte tala om det för honom. Men han skulle nog få sin fråga besvarad senare.

(Gurtsson , det gör inget.)

"Björnavad!" ropade Alven plötsligt och Lakmitar ryckte till.
"Åh! Äntligen!"
De red relativt snabbt över vadet och in i vattnadal. Trots att huset förlorat en del av sin skönhet så var det ännu gudomligt vackert i Mannens ögon. Visst hade han sett huset en gång tidigare, men upplevelsen fick honom att än en gång känna sig som en ny människa.

Same nickade bara snabbt åt Jau, så fort de red in i Vattnadal fick hon genast annat på tankarna. Det var precis lika vackert som hon mindes det, hon kom på sig själv med att le bara över att få vara där igen.
Dock sjönk hennes humör en aning när hon återigen hörde sin far röst.

- Jag tror att det är bäst att vi börjar så snart som möjligt... efter att vi hittat en bra plats för Sameera och din brorson, Pippin.
Aragorn satt snabbt av hästen samtidigt som han talade, och vände sig mot sin dotter och den unga hoben.
- Jag vet inte riktigt om det som ska diskuteras är menat för dem...

"Ni kan inte hindra oss!" ropade Jau och satte hakan i vädret medan han ilsket stirrade på sin farbror.
Pippin suckade och kollade på Aragorn.
"Tja, egentligen skulle ju jag och Merry inte med, men det gick väl...bra. Det kanske vore bra om de fick höra?" sade han.
Jau såg bedjande på Aragorn.