Åren efter (privat)

Mirtha mötte Legolas blick och undrade om han kunde förklara varför hon kände som hon gjorde? men han sa inget och hon hoppades han skulle ha svaren senare när de var ensamma. Mirtha tittar osäkert på Hel, hon var inte lika säker längre, tänk om den kvinnan faktiskt var farlig?
"Du har en förmåga att se det bästa hos andra" sa Legolas till sin vän.
"Jag känner mig inte så frisk. jag tror jag drar mig tillbaka för kvällen. men det var en ära att få träffa er" sa Mirtha och reste sig upp. hon log mot dem innan hon lämnade bordet oh gick mot kammaren. Hon stängde dörren bakom sig och kände en stark oroad känsla, inte bara över det Aragorn sagt utan också för det Hel sagt och hennes ögon. hon kände igen dem men hon visste inte från vart

"Vänlighet ger vänlighet tillbaka, är man snäll får man det oftast igen." svarar Aragorn bara och Hel ser efter Mirtha då hon lämnar dem. En ära? Det måste vara Lord Aragorn hon pratade om, dock verkade hon lite uppdrag av något. Aragorn och Legolas ser en aningen besvärat på henne och hon inser att även hon bör gå för att de skulle få vara ensamma med varandra. Så även hon tackade för sig och skyllde på att det varit en lång dag och att hon var trött vilket alls inte stämmde. Hon gå dock in på sitt rum och kryper upp i fönstret och blickar ut över den nattsvarta mörka skogen, det var så vackert.

Mirtha satt framför brasan med tankarna på annat. Hon ville veta vad de gnagande känslan var. men hon fick ingen bukt på den, så fort hon började förstå den så gled den undan. Hon tittade upp när dörren öppnades och Legolas kom in.
"Mirtha är allt som det skall?" frågade han oroligt och satte sig bredvid henne.
"Jag vet inte. Det är något som oroar mig men jag vet inte vad" sa hon och Legolas såg bekymrad ut.
"Har det något med din barndom att göra?" frågade han försiktigt.
"Jag vet inte, jag minns knappt något från den." sa hon. allt hon mindes var en lång resa med sina föräldrar och sedan hur hon hade dykt upp här. de hade lämnat henne i slottet och sedan varit försvunna

Hel hörde det knacka en stund senare och Aragorn kommer in i hennes rum. Han ser sig om och ler lite, "Förstår att du gillar ditt rum." säger han och sätter sig senast i fönstret med henne. "Hur är det? trivs du?" frågar han och försöker möta hennes blick men hon undviker hans. Aragorn är den enda som kan se henne i ögonen men detta gör henne osäker ibland. "Jo, de verkar trevliga. De försöker iallafall förstå sig på mig." ler hon lite och det var sant de försökte, och de var vänliga med, högst ovanligt när det gällde henne.

"En dag kommer du finna dem" sa Legolas och kramade hennes hand "Men nu vore sova på sin plats, det har varit en lång dag" sa han och hon nickade svagt och bytte om från klänningen till ett nattlinne och kröp sedan ner i sängen. Legolas la en arm runt henne och hon la sig närmare honom.
"Mirtha jag skall inte ge mig av nånstans" sa han och hon nickade bara. men hon var fortfarande rädd att han skulle försvinna och hon ville inte förlora honom igen

"Bra det." log Aragorn och sedan satt de där och såg allt mörkna utanför. Sedan reste han sig upp mjukt och sidigt, "Vi syns imorgon, min sköna." säger han med en lätt bugning och en road glimt i ögonen vilket får Hel att himla med ögonen, hon var den sista man kunde kalla en skön dam.
"God natt" svarar hon och då han försvinner tar hon av sig klänningen och drar på sig en mjuk tunika då hon inte hade några nattkläder med sig till denna resa.

Mirtha öppnade ögonen av att de knackade på dörren. vem kunde vilja något så här sent?
"Herrn? Frun?" rösten lät stressad och Mirtha tittade på Legolas när han gick för att öppna dörren. "Ursäkta den sena timmen, men jag har ett bud från Elrond" sa mannen i dörren och Legolas nickade och tog emot brevet och stängde dörren.
"Elrond, vad kan han tänkas vilja?" frågade Mirtha, hon kände inte Elrond men hon gillade inte att han skickade brev. det var precis som förra gången Legolas försvunnit.
"Snart har vi svaret" sa Legolas och öppnade brevet och Mirtha såg hur han bleknade. "Jag måste prata med Aragorn" sa han och gick ut ur rummet. Mirtha gick fram till brevet och började läsa det. Hon kände hur hoppet rann ur henne, Sauron hade återuppstått och de andra ringarna måste förstöras. Mirtha satte sig ner på golvet, nu skulle han försvinna igen

Hel vaknade av hetska steg i korridoren utanför, eller vaknade var kanske fel ord att säga då hon inte somnat ännu, hon hade i vanliga fall svårt att somna och huvudvärk till på köpet, hon var inte glad. Så hon klev upp och skulle be den som sprungit förbi att dra till Mordor och slänga sig i berget, då hon öppnar dörren och får se Legolas försvinna in till Aragorn. Vad kunde han vilja denna sena timme? Hon tassar på bara fötter ut i korridoren, hennes nyfikenhet är väkt och det faktum att hon bara har en kort svart tunika som räcker över knäna stör inte henne nämnvärt även om det inte ansågs passande. Hon lyssnar intill dörren men hör inget så hennes enda alternativ nu är Mirtha, hon kanske visste vad som var i görningen?
Hel smyger upp en våning till deras rum, knackar på och utan att vänta på svar öppnar hon dörren och ser till sin förvåning henne sitta på golvet, "Hur är det med dig då?" säger hon nu bekymrat och masserar tinningarna för att bli av med huvudvärken.

Mirtha hade hört steg utanför i korridoren men hon hade inte trott att de skulle leda in till hennes rum. Det hade varit steg hon inte känt igen och när Hel kom in i rummet fann hon inte det konstigt att hon inte känt igen stegen.
"Han tänker ge sig av igen" sa hon bara rakt ut utan att se på Hel. Hennes största rädsla hade åter blivit sann. tänk om han inte kom tillbaka den här gången. tänk om något skulle hända honom. Mirtha tittade tillslut upp på Hel som verkade ha huvudvärk. Hon reste sig upp och log svagt.
"Jag ber ödmjukast om ursäkt, att tynga dig var inte min avsikt." sa hon och log varmt, ingen behövde får veta vad hon tänkte eller kände "Kan jag hjälpa dig med huvudvärken?" frågade hon undrande

"Vem? Legolas?" sa hon förvirrat och såg på brevet som låg kastat på golvet. Sigillet kände hon igen det var alviskt och det var Elronds. Elrond, Legolas, igen....Aragorn? De kunde väll inte ge sig av igen? Var inte ringen förstörd. "Vart ska han?" sa Hel än mer förvirrat och backade förskräckt några steg bakåt då Mirtha ställt sig upp och kommit närmmre, hon var van att folk höll avstånd och inte brydde sig om henne, inte Aragorn då han var ett undantag och tydligen denna alv med, tänkte hon förvånat och såg med ohöljd förvåning på henne.
"Tynger mig gör du inte, varför tror du det?" sa hon förvånat, okej ingen hade berättat något sådant för henne förr, för hon hade helt enkelt inga vänner att dela sådant med. Vid hennes nästa fråga rycker hon på axlarna, "Det går över, tids nog." mumlar hon då hon inte vill vara till besvär.