PRS Mellan Melissa Malfoy och Lolly0101

Yrvaken sätter jag mig upp. Ännu en dag av arbete. Skördeperioden var den värsta tiden på året. Man behöver arbeta hela tiden. Dessutom fär jag inte prata med Samuel, min tvillingbror. Han går längst fram med männen och slår, och jag tvingas gå med kvinnorna och samla havren i kärvar. Urk! Så tråkigt! Men jag kan inte smita. Inte med min höjsyster som hela tiden vakar över mig. Jag reser mig upp och drar på mig mina kläder. Mina flickkläder. Min fula lila klänning som jag hatar. Men så ändrar jag mig och tar av den. Istället tar jag på mig de kläderna jag altid försöker ha på mig. Vanliga bruna läderbyxor och en grön tunika.

Jag känner min matt ... Matt av arbetet matt av skörde perioden och matt av jaa... Allt ?

Jag går ut i köket. Där sitter min syster redan och äter gröt. Samuel tar en sovmorgon. Som vanligt. Han är så himla morgontrött. Det brukade jag också vara. Innan mardrömmarna kom. De hade börjat natten innan mamma och pappa dog. Då hade jag drömt att de sprang skrikande längs en väg, jagade av eld. På morgonen var de döda. De hade blivit förgiftade. Efter det hade jag aldrig sovit djupt, och helt enkelt vaknat tidigt. Men nu hade allt varit bra en längre tid. Jag hade inte haft mardrömmar på flera veckor. Det kändes skönt, för varje gång jag drömde hände det något. Något hemskt...

Jag gick upp och satte på mig en liten söt byx dress men ändrade mig genast .. Jag hade inte tid att byta nu så jag slurplade i mig frukosten och satte på mig pappas gamla jacka och ett par sönderslitna skor.

Samuel kom gäspande ut från vårat rum. "God morgon sömntuta!" sa jag retsamt. "Hahaha, jättekul" sa han ironiskt och gäspade igen.

Jag gick ner mot den lilla stigen ner mot marknaden

Efter frukosten gick vi ner mot fälten tillsammans, Samuel, jag och syrran. Flera av grannarna var redan där.

Jag tittade mig om krig och började springa ner till fälten

Flera män stod och hängde med sina liar. De var redo att börja. Samuel tog sin lie och jag tog mitt kärvverktyg, vad det nu heter. Sedan började vi. Nästan alla var här. Det var bara några som saknades, och de fick hoppa in senare.

Jag sprang så fort som möjligt ner till dom lite leriga fälten