Hand i hand längs motorvägen (En Harry/Luna-saga)

Seriöst, Lunas tankar verkar bara bli konstigare och onstigare hela tiden.

'

kärlek gör konstigt shit med ens tankar!

Vildhjarta4ever, finns det planer från din sida att fortsätta skriva på den här? För jag måste säga att jag uppskattar den mycket, språket och framför allt Lunas alldeles perfekt excentriska tankar.

allså den har fallit i semi glömska! Men dina ord ger mig inspiration! tack

*fortsätter*

Ja fortsätt skriva på den

11


Jag minns gången på svampbordet. Jag minns när han tog fel, och gav sig på plimparnas vatten i ren panik. Jag minns den gången bland böckerna, hostandes och skramlandes, i eviga tider.

Men det här slår allt.
Jag minns nästan varenda gång pappa har glömt vatten till ruskrotsteet.
Och det är ofta.
Hade jag gillat att överdriva hade jag sagt ungefär trehundratusen trettiosex triljarder gånger.
Men jag gillar inte att överdriva, så jag drar till med fakta; tvåhundratvå.

Men det här slår allt.
Lite hög på filur-pulver ger sig min käre far ifrån sig ett högljutt läte som nog ska låta som 'God Jul, min Luna!', men låter misstänkt likt 'Horde Fuul, mein Lönnbär!'
Vet inte vad det är, men skrattar högt åt honom.
Jag skrattar ofta här.
Jag skrattar desto oftare när pappa ska avsluta sagda mening med en rejäl klunk. Glaset åker upp i skyn, möter hans läppar och
helvetet
brakar
lös
eller ja, inte bokstavligt talat HELVETET, ni vet det dära skumma mugglarstället när man är varm och go för att man varit dum, (?) men något som liknar det.
Snubben har alltså glömt vatten till teet, och till och med GLÖMT ATT KOKA RÖTTERNA (PÅ RIKTIGT) så han får en 'fet dänga' med jordiga rötter 'rätt i fejset'. (tror jag man säger om man är cool..)
Jag skrattar. Åh, vad jag skrattar.
Här är livet lite enklare.

Vår stillsamma middag fortlöper. Jag minns för några år sen, då han skulle envisas med att 'kanalisera mammas ande', och vara sådär övertydligt döden-är-nästa-stora-äventyr-mongo som han gillar att vara när han, eh, gillar att bara vara.
Det var lite kreepy.
Men han slutade me det här att julen ska vara 'familjehögtid', och övergick till 'julen är en familjehögtid (fast utan hobbyexorcism)'
Mindre kreepy.
Ja. Bra.

Jag berättar om HARRYHARRYHARRYHARRY.
Och när jag gör det så är det som om tusentals elektriska snargelsnuffror går loss på mitt nervsystem.
Eller nej.
Tänkt TIOTUSENTALS elektri..
Eller nej.
Större. Och mindre.
Som om hela min kropp och mitt sinne har väntat på det här ögonblicket, som om hela mitt jag, hela förbaskade Luna Yztokia Lovegood väntat på att förtälja mina innersta kretsars innersta kretsar för den person som jag trots allt håller av mest i hela världen, på den plats som jag helt ärligt kan känna mig som allra mest trygg på.

"Pappajaggillarenkilleiskolan".
".. Ursäkta, va?"
Det går en halv sekund innan jag ångrar mig, av-ångrar mig och ångrar mig igen.
"Men min Luna!".. hans ögon rullar, "Detta är kärlek! Det finaste. Berätta mer."
Det är svårt, ibland omöjligt, men jag drar ut mig hela historien:
Om hur känd han är, hur okänd jag är.
Om hur vän han är, hur korkad jag känner mig i hans närvaro.
Om vad dem i klassen ska säga.
Om vad pappa ska säga.
Men pappa blir glad.
Jobbigt så.
"Detta är strålande nyheter! Min Luna, en vältalig blomma som fått nys på ett bi. (Han blir så här hobbypoetisk av filur-pulvret) Kärlek är farligt men fint, du är väl försiktig?"
"Ja, det är jag, pappa."
"Han är nargelfri?"
"Ja, så vitt jag vet. Eller ja, kanske inte när han har SLT.."
"SLT?"
"Sprutlackera toaletten."
Pappa rynkar på näsan.

Sen blir det tyst.

Jobbigt så.

"Ja men..?"
"Men vad, kära?"
"Vad ska jag göra?"
"Vadå göra?"
Pappa har sedan länge glömt bort teet, och tycker att det är en bättre idé att släcka törsten med eldwhiskey. Jag tittar lite besvärat bort.
Sen tittar han på mig som om jag stod inför den enklaste möjliga uppgift av alla enklaste möjliga uppgifters enklaste möjliga uppgift.
"Haffa."
"Vadå?"
"Ja", han sträcker otåligt på armarna, "Du har väl sett hur humdringarna gör? Om man ska tro Mr. Shettiff borta på lantorten så är intelligenskvoten människa/humdring på ungefär 7/18, så det är helt enkelt svaret."
"Så vad gör de?" (Skäms en halv sekund för att jag borde veta mer om Humdringar, men de är inte något man orkar tänka på när man har hål i strumpan)
"De haffar."

Ett slags oförklarligt mörker sänker sig inom mig. Och innan jag vet ordet av bubblar det sådär konstigt i mig igen.
"Vadå haffar?" säger jag ungefär 40% starkare än vad jag menar. "Ska jag bara, bara, bara, bara.."
"Snygsprutt, det här går inte", säger pappa och spifflar lätt till min näsa.
"Bara (tack) gå fram till honom? BARA?!"
Jävla misstrogenhet.
"Men jag... vad ser han i mig tycker du då? Han är ju... känd och, och snygg, och och jag är ju bara... bara lilla Lollan, jag..."
"Du", säger han, och ser än mer bestämd ut. "Du är inte liten. Du är stor. Störst. Större än störstaste störstelistörst, du är..."
"Nej!!", och nu är det nästan ännu starkare, nu nästan skriker jag. "Det går inte! Han... han... han vill inte.. han han... jag är.. bara..."
Och jag smälter.
"...L-Lollan..."
Smälter och smälter.

Pappas semi-upprörda min och trappan smälts ihop. Intryck blandas, sinnen sammanfogas.

Nu är jag på mitt rum. Jag har något i halsen som smakar misstänkt likt salt.
Begrundar orden jag skrivit på min vägg, de gyllene orden som sammanfogar mina bilder på snorkacken, humdringen, mamma och Den Stora Nargelfemman.

"kärlek... kärlek... kärlek... kärlek... kärlek... kärlek... kärlek... kärlek... kärlek... "

Kärlek..