Privat roll mellan mums och ginnyw123

Vi springer ner för trapporna, ner under marken i källaren och springer in i skyddsrummet. Jag ställer mig mot väggen och frågar mamma om det är ett anfall.
"Jag vet inte, Annie" svarar hon "Kanske, kanske inte. Något är det iallafall."

Vi springer så fort vi kan ner i källaren för att söka skydd.
"Men pappa då!?", frågar jag oroligt.
"Han är på jobbet. Han får vara i det skyddsrummet. Han kommer inte hinna hit. Han dör, gumman.", snyftar mamma.

Jag är rätt lugn. Konstigt nog. Det är rätt mycket människor, de flesta är barn, och vissa vuxna som inte jobbar. Klockan är ju bara runt fyra, så folk har inte slutat jobba än.

Jag ser många barn. Kvinnor som slutat jobba, pensionärer och fler. Jag är hur rädd som helst och är rädd att alla här inne ska dö. Men mamma försöker att lugna mig.

Sirenerna tjuter fortfarande. Någon har en radio. Fråga mig inte hur man kommer på att ta med sig en radio ner hit, men så var det. Denna person (en pensionär) satte på radion och alla lyssnade spänt på nyhetskanalen.
"Alla bör söka skydd." sade uppläsaren "Tyska plan har skymtas över London och andra delar av England"

En pensionär hade satt på radion och alla lyssnar.
Jag ser Annie en bit bort.
"Tyskarna leds fortfarande av Adolf Hitler som har mycket makt. Franskarna har blivit invarderade av några också, men vi är inte säkra på vilka som gjort det än. Och bara så ni vet: Alla män mellan femton och sextio år skall delta i kriget för att strida för vårt land. Tack."

Jag ser Lea titta på mig och vinkar med ett sorgset uttryck efter orden vi nyss hörde på radion.
"Pappa..." hör jag min bror, James, säga.
Jag sätter mig på huk "James. Han kanske inte behöver åka, det kanske blir ändrat. Var inte så ledsen." säger jag, utan att tro det minsta på vad jag säger. Jag kramar honom.

En tår rinner ner för min kind. Jag kommer att vara ett föräldrarlöst barn. Nyheten som kom igår flyger i mina tankar:
"Mrs Thomson, ni har endast två veckor kvar att leva. Din turberkulos har bara blivit värre.", hade doktorn sakt.

Jag ser Leas tår rinna. Jag springer fram till henne.
"Har något hänt?" frågar jag "Förutom det de nyss sa på radion?"

"Jag kommer bli föräldrarlös.", säger jag. "Mamma är svårt sjuk och har bara två veckor kvar i livet. Hon har turberkulos. Och pappa ska vara med i kriget."